(311) Jesus hade sagt till den romerske officeren vars son han hade botat: "Om I icke sen tecken och under, så tron I icke." – Joh. 4:48. Han var bedrövad över att hans eget folk krävde dessa yttre tecken på att han var Messias. Gång på gång häpnade han över deras otro. Men han förundrade sig över tron hos den romerske officer som vände sig till honom. Han tvivlade inte på Frälsarens makt. Han bad honom inte komma personligen för att utföra underverket. "Säg allenast ett ord", sade han, "så bliver min tjänare frisk."
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 8:5-13; Lukasevangeliet 7:1-17.
(311) Hövitsmannens tjänare låg hopplöst sjuk, nära döden. Bland romarna var tjänarna slavar. De köptes och såldes på marknadsplatserna och de behandlades hänsynslöst och grymt. Men denne officer behandlade sin tjänare med ömhet och önskade uppriktigt att han skulle bli frisk igen. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom. Han hade inte sett Frälsaren, men de berättelser han hört om honom, hade gett honom tro. Trots den judiska religionens formalism var denne romare överbevisad om att den stod högre än hans egen. Han hade redan brutit sig igenom den barriär av nationalhat och rasfördomar som skilde erövraren från det erövrade folket. Han hade visat vördnad för tillbedjan av den sanne Guden och visat vänlighet mot dem som tillbad Gud. I Jesu lära, sådan han på ryktets väg hade lärt känna den, fann han vad han själv längtade efter. Alla hans andliga intressen fann sin motsvarighet i Frälsarens ord. Men han kände sig ovärdig att komma i Jesu närhet och han vädjade till de judiska äldste att frambära hans bön om tjänarens tillfrisknande. De kände till den store Läraren och visste, sade han, hur man skulle komma till honom för att vinna hans ynnest.
(312) När Jesus kom in i Kapernaum mötte honom en deputation av äldste som frambar hövitsmannens begäran. De sade: "Han är värd att du gör honom detta, ty han har vårt folk kärt, och det är han, som har byggt synagogan åt oss."
(312) Jesus styrde genast sina steg mot officerens hem, men han trängdes av folkskarorna och kunde endast långsamt ta sig fram. Nyheten om hans ankomst gick före honom och i känslan av sin egen ovärdighet sände officeren honom detta budskap: "Herre gör dig icke omak; ty jag är icke värdig, att du går in under mitt tak." Men Jesus fortsatte sin väg. Och officeren vågade sig till sist själv närma sig honom och fullständiga sin hälsning med att tillägga: "Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig. Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man, som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så." På samma sätt som jag representerar den romerska makten och mina tjänare erkänner mig som överordnad, representerar du Guds oändliga makt och allt skapat lyder ditt ord. Du kan befalla sjukdom att försvinna och den skall lyda dig, du kan kalla på dina himmelska budbärare och de skall skänka helande kraft. Säg bara ett ord och min tjänare skall bli frisk.
(312) "När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: 'Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro'." Och till hövitsmannen sade han: "'Gå, såsom du tror, så må det ske dig.' Och i samma stund blev tjänaren frisk."
(312) De judiske äldste som uppmanat hövitsmannen att söka Jesus, visade hur långt borta de var från evangelii anda. De insåg inte att erkännandet av deras stora behov var det enda som kunde skänka dem Guds förbarmande. I sin egenrättfärdighet hänvisade de hövitsmannen till Jesus på grund av det som han hade gjort för "vårt folk". Men hövitsmannen sade: "Jag är ovärdig." Han hade gripits av Jesu nåd. Han såg sin egen ovärdighet, men ändå var han inte rädd för att be om hjälp. Han litade inte på sin egen godhet, hans argument var hans stora behov. Hans tro närmade sig Jesus i dennes egenskap av Frälsare. Han trodde inte på honom bara som en undergörare utan en mänsklighetens vän och Befriare.
(313) Det är på detta sätt varje syndare måste komma till Kristus. "Då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet." – Tit. 3:5. När Satan säger att vi är syndare och inte kan hoppas på att få någon välsignelse från Gud, säg honom då att Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare. Vi har ingenting att berömma oss av inför Gud, men vad vi kan åberopa oss på nu och alltid, är vår ytterligt hjälplösa belägenhet som gör hans återlösande makt till en nödvändighet.
(313) Ljuset som lyser för alla
Judarna hade ända från barndomen blivit undervisade om Messias' verk. Patriarkers och profeters inspirerade berättelser och den symboliska undervisning som gavs genom offertjänsten hade varit deras egendom. De hade ringaktat ljuset. Nu fann de ingenting hos Jesus som tillfredsställde dem. Officeren var född och uppfostrad i det kejserliga Roms avgudadyrkan, utbildad som soldat. Han stod skenbart främmande för allt andligt liv på grund av uppfostran och miljö. Han var fortfarande utstött av den judiska fanatismen och av sina egna landsmäns förakt för Israels folk. Ändå förstod han den sanning som Abrahams efterkommande var blinda för. Han väntade inte för att få se om judarna själva tog emot den som utgav sig vara deras Messias. "Ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen", och det lyste nu på honom och så hade han, fastän han var långt borta, upptäckt Guds Sons härlighet.
(313) För Jesus var detta en underpant på det verk som evangelium skulle utföra bland de kringboende folken. Med glädje såg han framåt mot församlandet av människor från alla folk till hans rike. Men med djup sorg skildrade han för judarna vad följden skulle bli om de förkastade hans nåd. "Jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan." Hur många är det inte som alltjämt handlar på ett sätt som kommer att bereda dem samma fatala missräkning? Hur många är det inte i de kristna länderna som föraktar ljuset, medan människor utanför de kristna länderna tar emot Kristi nåd?
(314) Omkring tre mil från Kapernaum på en högplatå med utsikt över den vida, vackra Jisreels-slätten låg den lilla staden Nain. Dit var Jesus nu på väg. Några av hans apostlar och många andra följde honom. Längs hela vägen anslöt sig nya skaror som längtade efter att få höra barmhärtighetens och kärlekens budskap. De förde sina sjuka med sig för att han skulle bota dem. De hoppades alltid att han som utövade så stor makt, skulle låta utropa sig till Israels konung. Folkskarorna trängdes omkring honom. Det var ett glatt och förväntansfullt sällskap som följde honom uppför den bergiga stigen mot den lilla bergsstadens portar.
(314) Sin moders enda hopp och stöd
När de kom närmare såg de ett begravningssällskap komma ut från staden. Med dröjande och tunga steg fortsatte det mot begravningsplatsen. Den döde bars först på en bår och närmast den gick de sörjande. Luften fylldes av deras högljudda klagan. Alla stadens invånare tycktes ha samlats för att visa sin aktning för den döde och sin medkänsla med de sörjande.
(314) Det var en syn som var ägnad att väcka sympati. Den döde var sin mors ende son och hon var änka. Den ensamma modern följde sitt enda jordiska hopp och sin ålderdoms stöd till hans grav. "När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne." Då hon fortsatte, förblindad av tårar utan att lägga märke till hans närvaro, gick han fram till henne och sade: "Gråt icke." Jesus stod just i begrepp att vända hennes sorg i glädje och ändå kunde han inte underlåta att ge uttryck åt sin medkänsla. "Och han gick fram och rörde vid båren." För honom innebar inte beröring med döden att han blev oren. Bärarna stannade och de klagande ropen upphörde. De två olika sällskapen, Jesu följeslagare och de sörjande, samlades omkring båren med växande hopp mitt i hopplösheten. Han som hade förjagat sjukdomar och fördrivit onda andar var där. Var även döden underkastad hans makt?
(315) Med klar och myndig stämma sade han: "Unge man, jag säger dig: Stå upp." – Den unge mannen öppnade sina ögon. Jesus tog honom vid handen och reste honom upp. Hans blick föll på dem som grät omkring honom och i nästa ögonblick förenades mor och son i en lång, innerlig och jublande omfamning. Folkskarorna betraktade dem under tystnad, liksom trollbundna. "Och alla betogos av häpnad." Tysta och vördnadsfulla stod de en stund liksom i Guds omedelbara närhet. Sedan prisade de Gud och sade: "En stor profet har uppstått ibland oss", och: "Gud har sett till sitt folk." Begravningståget återvände till Nain i triumf. "Och detta tal om honom gick ut i hela Judéen och i hela landet där omkring."
(315) Han tar del i vår sorg
Han som vid Nains port stod vid den sörjande moderns sida, ser alla som står gråtande vid sina käras gravar. Han rörs av medlidande med vår sorg. Han som då visade förståelse, ömhet och förbarmande visar alltjämt samma oföränderliga kärlek. Hans ord som kallade den döde till livet, är inte mindre verksamma nu än när de ljöd till den unge mannen i Nain. Han säger: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." – Matt. 28:18. Hans makt har inte försvagats under seklernas gång. Inte heller har den blivit uttömd genom sin oavbrutet flödande ström. För alla som behöver honom är han fortfarande en levande Frälsare.
(315) Jesus vände moderns sorg i glädje när han återgav hennes son livet. Och ändå uppväcktes han till detta jordiska liv för att möta dess sorger, möda och faror och för att återigen gå in i dödens välde. Men Jesus har tröst att ge oss i vår sorg över de döda. "Jag är . . . den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket." – Upp. 1:17, 18. "Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom." – Hebr. 2:14, 15.
(316) Satan kan inte hålla de döda i sitt våld när Guds Son väcker dem till liv. Han kan inte hålla någon människa kvar i andlig död om hon i tro tar emot Kristi maktbud. Gud säger till alla som är döda i synd: "Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda!" – Ef. 5:14. Detta ord är evigt liv. Liksom Guds ord, som bjöd den första människan att leva, ännu ger oss liv, och liksom Kristi ord: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" gav livet tillbaka åt ynglingen i Nain, så skall orden: "Stå upp ifrån de döda!" ge liv åt den som tar emot dem. Gud "har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike." – Kol. 1:13. Allt erbjuds oss i hans ord. Om vi tar emot Ordet så har vi befrielsen.
(316) "Om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda, göra också edra dödliga kroppar levande genom sin Ande, som bor i eder" – Rom. 8:11. "Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren." – 1 Tess. 4:16, 17. Detta är det tröstens ord som han uppmanar oss att ge varandra.