(331) Det hade varit en händelserik dag i Jesu liv. Vid Galileiska Sjön hade han för första gången talat i liknelser till folket. Genom välkända bilder från det dagliga livet försökte han förklara sitt rikes struktur och sättet på vilket det skulle upprättas. Han liknade sitt eget arbete vid såningsmannens, sitt rikes utveckling vid senapsfröet som växer till ett stort träd och vid surdegens inverkan på bröddegen. De ogudaktigas slutliga avskiljande från de rättfärdiga hade han skildrat i liknelsen om ogräset och vetet samt i liknelsen om fisknätet. De oändligt stora andliga rikedomar som fanns gömda i de sanningar han undervisade om, hade han illustrerat med liknelsen om den dolda skatten och den dyrbara pärlan. Med liknelsen om förvaltaren visade han sina efterföljare hur de skulle arbeta som hans representanter.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 8:23-34; Markusevangeliet 4:35-41; 5:1-20; Lukasevangeliet 8:22-39.
(331) Hela dagen hade han undervisat folket och botat sjuka. När kvällen kom trängdes folkskarorna fortfarande omkring honom. Dag efter dag hade han arbetat ibland dem. Han hade knappt fått göra något uppehåll för att äta eller vila. Fariséerna sökte genom sin illvilliga kritik och sina falska uppgifter att splittra och hindra honom i hans arbete. Därför såg han vid slutet av dagen ut att vara ytterligt uttröttad. Han beslöt sig därför för att söka upp någon enslig plats på andra sidan sjön för att få vila.
(331) Östra stranden av Gennesaret var inte obebodd. Där låg också små städer här och där utmed sjön. Men det var en öde trakt i jämförelse med den västra stranden. Det fanns fler icke-judar än judar bland befolkningen, och de hade inte mycket kontakt med Galiléen. Därför erbjöd denna trakt den avskildhet som han sökte och han bad sina medarbetare följa honom dit.
(332) Efter att han upplöst den församlade folkskaran tog apostlarna honom med sig i båten och lade hastigt ut ifrån land. Men det lyckades inte för dem att få fara ensamma. Det fanns nämligen andra fiskebåtar som låg nära stranden. Dessa fylldes snabbt med folk som följde Jesus, ivriga att fortfarande få se och höra honom.
(332) Så var då Frälsaren äntligen befriad från den påträngande folkmassan. Utmattad av hunger och trötthet lade han sig i aktern på båten och föll snart i sömn. Kvällen hade varit lugn och skön. Vattnet låg stilla och spegelblankt. Men plötsligt mörknade himlen. En virvelvind svepte häftigt ned från bergsstupen vid östra kusten och ett våldsamt oväder bröt ut över sjön.
(332) Solen gick ned och nattmörkret sänkte sig över det stormupprörda vattnet. Vågorna som ursinnigt piskades av de tjutande vindarna, vräkte våldsamt över apostlarnas båt och hotade att dränka den. Dessa fiskare hade levt nästan hela sitt liv på sjön. De hade fört sina farkoster säkert genom många stormar, men nu tycktes deras styrka och skicklighet inte längre hjälpa dem. De stod hjälplösa inför stormens våldsamhet. När de såg att deras båt vattenfylldes, förlorade de modet.
(332) Upptagna som de var av sina ansträngningar att rädda sig själva hade de nästan glömt att Jesus var med i båten. Nu när alla deras försök misslyckades och de såg döden framför sig, kom de ihåg på vems befallning de hade lagt ut för att fara över sjön. Jesus var nu deras enda hopp. I sin hjälplöshet ropade de: "Mästare, Mästare." Men det djupa mörkret gjorde att de inte såg honom. Deras rop drunknade i vindarnas dån. De fick inte något svar. Tvivel och fruktan grep dem. Hade Jesus övergett dem? Kunde han som tidigare visat sig kunna betvinga sjukdomar, ja, till och med döden, nu inte hjälpa sina medarbetare? Brydde han sig inte om dem i deras nöd?
(332) Återigen ropade de på honom. Men de hörde inte något annat svar än stormens dån. Deras båt höll redan på att sjunka. Om något ögonblick skulle de ha uppslukats av de rasande vågorna.
(332) Plötsligt skär en flammande blixt genom mörkret och de får se att Jesus ligger och sover, helt ostörd av tumultet. Med förtvivlan och häpnad ropar de: "Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?" Hur kunde han sova så lugnt när de var i fara och kämpade med döden?
(333) Hjälp oss, vi förgås!
Deras rop väckte Jesus. När blixtens bländande ljus föll på honom, såg de hans ansikte återspegla himmelsk frid. De såg osjälviskhet och öm kärlek i hans blick. De satte allt sitt hopp till honom och ropade: "Herre hjälp oss; vi förgås."
(333) Aldrig höjs detta rop förgäves av en människa. När apostlarna grep sina åror för att göra en sista ansträngning, reste sig Jesus upp. Han stod i apostlarnas mitt medan ovädret rasade, vågorna slog över dem och blixten upplyste hans ansikte. Han lyfte sin hand, den hand som så ofta var verksam i barmhärtighetens tjänst och sade till den vredgade sjön: "Tig, var stilla."
(333) Stormen upphörde. Vågorna lade sig till ro. Molnen rullade bort och stjärnorna lyste fram. Båten gled över den stilla sjön. Då vände sig Jesus till apostlarna och frågade dem sorgset: "Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?" – Mark. 4:40.
(333) Tystnad föll över apostlarna. Inte ens Petrus gjorde något försök att ge uttryck åt den skräckfyllda vördnad som han kände. De båtar som lagt ut för att följa Jesus hade befunnit sig i samma riskfyllda belägenhet som apostlarnas båt. Panik och ångest hade gripit de ombordvarande, men Jesu befallande ord hade stillat villervallan. Stormens raseri hade drivit båtarna tillsammans och alla hade sett undret. I den stillhet som följde glömdes förskräckelsen. Och folket viskade till varandra: "Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?"
(333) När Jesus vaknade för att möta stormen, ägde han fullkomlig frid. Det fanns inte ett spår av fruktan, varken i ord eller blick, inte heller i hans sinne. Han vilade inte i medvetandet om sin allmakt. Det var inte som "jordens, havens och himlarnas Herre" som han bevarade sitt lugn. Den makten hade han avstått ifrån. Han sade: "Jag kan icke göra något av mig själv." – Joh. 5:30. Han förtröstade på Faderns makt. Det var tron på Guds kärlek och omvårdnad som gav Jesus lugn. Och kraften i det ord som stillade stormen, var Guds kraft.
(334) Så som Jesus kände sinnesro i tro på sin Faders beskydd så skall vi känna ro i vår Frälsares beskydd. Om apostlarna hade litat på honom så skulle de ha bevarat sitt lugn. Deras fruktan i farans stund visade deras otro. I sina försök att rädda sig själva glömde de Jesus. Och det var först när självtilliten svek dem som de vände sig till honom som kunde hjälpa dem.
(334) Deras situation ofta vår
Hur ofta är inte apostlarnas situation vår egen. När frestelsens stormar rasar och den flammande blixten ljungar och när vågorna vräker sig över oss, kämpar vi i stormen ensamma och glömmer att det finns en som kan hjälpa oss. Vi förtröstar på vår egen kraft tills allt hopp är ute och vi är nära att förgås. Då först tänker vi på Jesus. Och om vi ropar till honom om frälsning, skall han inte lämna oss utan ge oss den hjälp vi behöver. Varken på land eller hav har vi något att frukta, om vi bara har Jesus i våra tankar. En levande tro på Frälsaren skall stilla vågorna på livets hav, och han skall rädda oss ur faran på det sätt som han finner för gott.
(334) Det finns också en annan andlig lärdom i detta underverk då stormen stillades. Varje mänsklig erfarenhet kan bekräfta riktigheten av Bibelns ord: "De ogudaktiga äro som ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, . . . De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud." – Jes. 57:20, 21. Synden har tagit ifrån oss vår frid. Så länge jaget inte har underkuvats kan vi inte finna vila. Ingen mänsklig makt kan behärska de stormande lidelserna. Här är vi lika hjälplösa som apostlarna var i den rasande stormen. Men han som stillade vågorna på Galileiska Sjön har talat fridens ord till varje människa. Den som vänder sig till Jesus med ropet: "Herre, fräls mig", kommer att finna räddning hur våldsam stormen än kan vara. Hans nåd som försonar oss med Gud, stillar de mänskliga lidelsernas oro och vi kan vila i hans kärlek. "Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville." – Ps. 107:29, 30. "Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." – Rom. 5:1. "Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid" – Jes. 32:17.
(335) Tidigt på morgonen kom Frälsaren och hans sällskap till stranden. Den uppgående solens strålar smekte sjö och strand, som om den utdelade fridens välsignelse. Men de hade inte mer än stigit i land, förrän deras ögon möttes av en syn som var mer skrämmande än stormens raseri. Från ett gömställe bland gravarna rusade två besatta män fram emot dem, som om de ville slita dem i stycken. Omkring dem hängde länkar av järnkedjor som de hade slitit sönder, när de frigjorde sig ur sin fångenskap. De var sönderrivna och blödde, eftersom de hade skurit sig på vassa stenar. Ögonen glödde under deras långa, toviga hår. Varje spår av mänsklighet tycktes vara utplånat av demonerna. De liknade mer vilda djur än människor.
(335) Apostlarna och de övriga av sällskapet flydde skräckslagna, men upptäckte snart att Jesus inte var med dem och vände sig om för att se efter honom. Han stod där de hade lämnat honom. Han som hade stillat stormen, han som mött Satan och besegrat honom flydde inte för dessa demoner. När männen med gnisslande tänder och fradgande mun närmade sig Jesus, lyfte han sin hand som hade förmått vågorna att lägga sig till ro och männen kunde inte komma närmare. De skummade av raseri, men stod maktlösa framför honom.
(335) Med myndig stämma bad han de orena andarna att lämna dem. Hans ord trängde igenom dessa olyckliga mäns förmörkade sinnen. De uppfattade dunkelt att EN var dem nära som kunde befria dem från deras plågoandar. De föll till Frälsarens fötter för att tillbedja honom, men när de försökte be om barmhärtighet, sade demonerna genom dem: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes Son? Jag beder dig, plåga mig icke."
(335) Jesus frågade: "Vad är ditt namn?" Och svaret kom: "Legion är mitt namn, ty vi äro många." Demonerna använde de olyckliga männen som medier och besvor Jesus genom dem att inte sända dem ut ur landet. På bergssluttningen i närheten gick en stor svinhjord i bet. Demonerna bad om tillåtelse att fara in i svinen, och Jesus lät dem göra det. Ögonblickligen greps svinhjorden av panik. De rusade ned för bergssluttningen. Utan att kunna hejda sig vid stranden störtade de i sjön och omkom.
(335) Under tiden hade de besatta genomgått en egendomlig förvandling. Ljus hade lyst in i deras sinnens mörker. Deras ögon strålade av intelligens. Deras ansikten som så länge burit drag av de ondas furste, blev plötsligt milda. De blodbesudlade händerna blev stilla. Med glädje tackade de Gud för befrielsen.
(336) Bryter likgiltighetens förtrollning
Från bergsstupet hade svinens vaktare sett allt som hänt. Och de skyndade sig att underrätta sina uppdragsgivare och allt folket. Med fruktan och häpnad samlade sig hela befolkningen för att möta Jesus. De två besatta hade varit en skräck för hela trakten. Ingen hade utan fara kunnat passera platsen där de uppehöll sig, ty de rusade på varje förbigående med demoniskt raseri. Nu satt dessa män klädda och med sina sinnens fulla bruk vid Jesu fötter och lyssnade till hans ord och lovprisade hans namn som hade helat dem. Men folket som såg denna sällsamma syn, visade ingen glädje. Förlusten av svinen betydde mer för dem än att dessa Satans fångar hade befriats.
(336) Det var av barmhärtighet mot svinens ägare som denna förlust tilläts att drabba dem. De var helt upptagna av materiella angelägenheter och frågade inte efter det andliga livets värden. Jesus ville bryta den själviska likgiltighetens förtrollning, så att de kunde ta emot hans nåd. Men sorgen och besvikelsen över den materiella förlusten förblindade dem så, att de inte såg Frälsarens välvilja.
(336) Den uppenbarelse av övernaturlig makt som de sett, väckte det vidskepliga folkets fruktan. Fler olyckor kunde följa, om denne främling stannade bland dem. De fruktade ekonomisk ruin och beslöt därför att befria sig från honom. De som hade följt Jesus över sjön, berättade om allt som hade hänt föregående natt, om sin kamp med ovädret och om Mästarens makt att få vågor och vindar att lägga sig. Men deras ord blev utan verkan. Med förskräckelse trängde sig folket omkring Jesus och besvor honom att bege sig därifrån. Han motsatte sig inte deras begäran utan steg genast i båten, och de for tillbaka till den motsatta stranden.
(337) Folket i gerasenernas land hade framför sig övertygande bevis på Kristi nåd och makt. De såg männen som återfått sitt förstånd, men de var så ängsliga för att deras materiella intressen skulle äventyras, att de behandlade honom, som besegrat mörkrets furste inför deras ögon, som en inkräktare.
(337) Därför gick himmelens gåva förbi deras dörr. Vi har inte förutsättningar att personligen vända Kristus ryggen som gerasenerna, men alltjämt finns det många som vägrar att lyda hans röst på grund av att lydnad skulle innebära att de måste avstå ifrån materiella fördelar. Av fruktan för att hans närvaro skulle förorsaka dem ekonomisk förlust vägrar många att ta emot hans nåd och driver därigenom bort Guds helige Ande.
(337) Trygga i hans närhet
Helt annorlunda kände de befriade männen det. De ville vara kvar i sin befriares sällskap. I hans närhet kände de sig trygga för demonerna som hade torterat dem och förstört deras liv. När Jesus just stod i begrepp att stiga i båten höll de sig tätt intill honom, knäböjde vid hans fötter och bad honom att få följa med, så att de alltid kunde få lyssna till hans förkunnelse. Men Jesus bad dem gå hem och tala om hur stora ting Herren hade gjort med dem.
(337) Här fanns ett arbete för dem att utföra. De skulle gå till sina avgudadyrkande anhöriga och berätta om den välsignelse de hade fått av Jesus. Det var inte lätt för dem att skiljas från Frälsaren. Stora svårigheter var förenade med deras framtida umgänge med avgudadyrkande landsmän. Och deras långa isolering tycktes ha gjort dem olämpliga för det uppdrag han gav dem. Men så snart Jesus visade dem deras plikt var de redo att lyda. De berättade inte bara om Jesus för sina familjer och grannar. De gick också igenom Dekapolis och vittnade överallt om hans makt att frälsa och om hans under, då han befriade dem från demonernas makt. Därigenom kunde de få en större välsignelse än om de bara, av hänsyn till sina egna fördelar, hade stannat kvar hos honom. Det är genom att arbeta för och förkunna det glada budskapet om frälsningen, som vi kommer Frälsaren närmast.
(338) Dessa två befriade män var de första missionärer som Jesus sände ut till trakten kring Dekapolis för att förkunna evangelium. Bara under en kort stund hade dessa män förmånen att lyssna till Jesu undervisning. De hade inte ens fått höra något av hans tal. De kunde inte undervisa på samma sätt som apostlarna som dagligen var med Jesus. Men de talade om sin egen personliga övertygelse att Jesus var Messias. De kunde tala om vad de visste, vad de själva hade sett och hört och upplevt av Jesu makt. Det är vad var och en kan göra, som har påverkats av Guds nåd. Den älskade lärjungen Johannes skrev: "Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på . . . om livets Ord . . . det vi hava sett och hört, det förkunna vi." – 1 Joh. 1:1-3. Som vittnen för Kristus skall vi berätta det vi vet, det vi själva har sett, hört och känt. Om vi har följt Jesus steg för steg, kommer vi att ha något aktuellt att berätta, om hur han har lett oss. Vi kan berätta hur vi har prövat hans löften och funnit att löftena är sanna. Vi kan tala om vad vi har upplevt av Kristi nåd. Detta är vad vår Herre ber oss berätta om för världen. Om vi inte gör det, går den förlorad.
(338) Även om gerasenerna inte hade tagit emot Jesus överlämnade han dem inte åt det mörker som de hade valt. De bad honom att lämna dem utan att ha lyssnat till honom. De visste inte vad de hade avvisat. Därför sände han åter frälsningens budskap till dem och det genom människor som de inte skulle vägra att lyssna till.
(338) Genom att låta svinen gå under trodde sig Satan kunna vända folket bort från Frälsaren och hindra att evangelium förkunnades i denna trakt. Men just den händelsen satte hela landet i rörelse som ingenting annat kunde ha gjort och riktade uppmärksamheten på Jesus. Även om Frälsaren själv reste sin väg, blev de män som han hade botat, de som vittnade om hans makt. De som hade varit offer för mörkrets furste, blev ljusets kanaler, Guds Sons budbärare. Människorna blev förvånade när de hörde de underbara upplevelserna. Väg bereddes för förkunnande av evangelium i dessa trakter. Då Jesus vände tillbaka till Dekapolis strömmade folket tillsammans omkring honom. I tre dagar kunde folket, inte bara från en enda by, utan tusentals från hela trakten däromkring höra budskapet om frälsningen. Till och med demonernas välde blev lagt under vår Frälsares kontroll och det ondas angrepp vändes till något gott.
(339) Avslöjar hotande förnedring
Detta möte med de besatta blev värdefull undervisning för apostlarna. Det avslöjade det djup av förnedring i vilket Satan försöker dra ner hela mänskligheten. Det visade också den uppgift Jesus har att befria från hans makt. Dessa stackars människor bland gravarna, besatta av demoner, bundna av ohämmade passioner och förnedrande lustar, visar vad det skulle bli av mänskligheten om den utlämnades åt mörkrets makter. Satan söker ständigt utöva sitt inflytande över människor för att förvirra deras sinnen och påverka deras böjelser till det onda och egga dem till brott och våld. Han försvagar kroppen, förmörkar förståndet och förnedrar människan. Närhelst någon förkastar Frälsarens kallelse ger han sig åt Satan. Stora skaror inom alla livsområden, i hemmet och i arbetslivet och även i församlingen gör så idag. På grund härav har våld och brott spritts över hela världen. Moraliskt mörker har som en dödsskugga omslutit hela mänskligheten. Genom sina skenfagra förförelser driver Satan människan till en alltmer stegrad ondska, till dess att fullständigt sedligt fördärv och ruin blir följden. Den enda säkra tillflykten mot hans makt finner vi i Jesu närhet. Inför människor och änglar har Satan avslöjat sig som människans fiende och fördärvare, medan Kristus bevisat sig vara människans vän och befriare. Hans Ande skall hos människan utveckla allt som kan förädla karaktären och höja den mänskliga naturen. Han skall bygga upp en människa så att hon till ande, själ och kropp förhärligar Gud. "Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande." – 2 Tim. 1:7. Han har kallat oss till att "bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet". (2 Tess. 2:14.) Denna härlighet är hans väsens egenskaper och han har kallat oss "till att bliva hans Sons avbilder". (Rom. 8:29.)
(339) Och människor som har urartat till att bli Satans redskap, kan alltjämt genom Kristi makt bli förvandlade till rättfärdighetens budbärare och sändas ut av Guds Son för att tala om hur "stora ting Herren har gjort med dem och huru han har förbarmat sig över dem".