(341) När Jesus återvände från gerasenernas land till västra stranden av Galileiska Sjön, fann han en stor skara människor samlade för att ta emot honom. De hälsade honom med glädje. Han dröjde kvar en stund vid stranden för att undervisa folket och bota de sjuka. Sedan gick han till Levi Matteus' hus för att träffa tulltjänstemännen vid festen. Här fann Jairus, synagogföreståndaren, honom.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 9:18-26; Markusevangeliet 5:21-43; Lukasevangeliet 8:40-56.
(341) Denne judiske äldste kom mycket förtvivlad till Jesus och kastade sig ned för hans fötter och ropade: "Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon . . . får leva."
(341) Tillsammans med synagogföreståndaren begav sig Jesus iväg till dennes hem. Även om apostlarna hade sett många av hans välgärningar, blev de förvånade över den beredvillighet han visade, då han besvarade den stolte skriftlärdes bön. Ändå följde de sin Mästare tillsammans med en ivrig och förväntansfull folkskara.
(341) Synagogföreståndarens hem låg inte långt därifrån, men Jesus och hans följeslagare fick långsamt ta sig fram, eftersom människorna trängde sig på honom från alla sidor. Den ängslige fadern blev otålig över dröjsmålet, men Jesus som ömmade för folket, stannade då och då för att hjälpa någon hjälpbehövande eller för att trösta någon som var bedrövad.
(341) Medan Jesus var på väg trängde sig en budbärare fram i folkhopen och meddelade Jairus att hans dotter redan var död. Han behövde inte längre besvära Mästaren. Jesus hörde detta. "Frukta icke", sade han, "tro allenast, så får hon liv igen!" Jairus slöt sig närmare Frälsaren och tillsammans skyndade de mot hemmet. Redan hade de lejda gråterskorna och flöjtblåsarna kommit dit. De fyllde luften med sin klagan. De många människornas närvaro, sorlet och villervallan plågade Jesus. Han försökte tysta ned dem med dessa ord: "Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover." De blev förargade över främlingens ord. De hade sett barnet glida in i döden och de hånlog åt honom. Men Jesus befallde dem att lämna huset. Sedan tog han flickans far och mor och sina tre närmaste medarbetare, Petrus, Jakob och Johannes, med sig in i det rum där den döda låg.
(342) Jesus gick fram till bädden, tog barnets hand i sin och sade mjukt och på det förtroliga språk familjen använde i hemmet: "Talita, kum" (det betyder: "Flicka, jag säger dig, stå upp").
(342) I samma stund gick en skälvning genom den livlösa kroppen, blodet började åter pulsera i hennes ådror, läpparna skildes åt i ett leende. Ögonen öppnades som efter en sömn och flickan såg sig förvånad omkring på dem som stod omkring bädden. Hon reste sig upp och föräldrarna slöt henne i sin famn och grät av glädje.
(342) På vägen till synagogföreståndarens hem mötte Jesus i folkhopen en kvinna som under tolv år hade lidit av en sjukdom som hade gjort livet till en börda för henne. Hon hade gett ut allt vad hon ägde till läkare och läkemedel men hade blivit förklarad obotligt sjuk. Hennes hopp vaknade emellertid åter till liv, då hon hörde om den hjälp som Jesus gav. Hon var övertygad om, att om hon bara kunde komma till honom, skulle hon bli botad. Sjuk och svag kom hon till sjöstranden där Jesus undervisade. Hon försökte bana sig fram till honom, men förgäves. Hon följde honom vidare till Levi Matteus' hus, men hon kunde fortfarande inte nå honom. Hon var nära att misströsta, då Jesus på sin väg genom folkhopen kom nära den plats där hon befann sig.
(342) Det gyllene tillfället hade kommit. Hon var i den store Läkarens närhet, men i sorlet och i villervallan kunde hon inte tala med honom, bara se en flyktig skymt av honom. Rädd att förlora sitt enda tillfälle trängde hon sig fram och mumlade för sig själv: "Om jag åtminstone får röra vid hans kläder", så får jag hjälp. Då Jesus gick förbi sträckte hon sig framåt och lyckades röra vid det yttersta av hans mantel. Men i det ögonblicket visste hon att hon var botad. I denna beröring var hela hennes tro samlad. Hennes smärta och svaghet utbyttes mot liv och full hälsa.
(343) Fylld av tacksamhet sökte hon sedan dra sig ur folkhopen, men Jesus stannade plötsligt och folket med honom. Han vände sig om och såg sig omkring. Med en röst som klart höjde sig över folkets sorl, frågade han: "Vem var det som rörde vid mig?" Folket besvarade denna fråga med en blick av förvåning. Knuffad hit och dit och omilt trängd från alla sidor som han var, kunde frågan också tyckas vara underlig.
(343) Vem rörde vid mig?
Petrus som alltid var färdig att svara sade: "Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'" Jesus svarade: "Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig." Frälsaren kunde skilja på trons beröring och tillfällig fysisk kontakt med den övriga hopen. En sådan tillit skulle inte lämnas obeaktad. Han ville säga denna ödmjuka kvinna ett tröstens ord, som skulle bli en källa till glädje för henne och till välsignelse för hans efterföljare intill tidens slut.
(343) Han såg åt det håll där kvinnan stod och upprepade sin begäran att få veta vem som hade rört vid honom. Då hon fann det meningslöst att längre dölja sig, kom hon darrande fram och kastade sig till Jesu fötter. Med tårar av tacksamhet berättade hon sitt lidandes historia och hur hon nu blivit botad. Jesus sade vänligt: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga." Jesus lämnade inte rum för den vidskepliga föreställningen att bara beröringen av hans mantel skänkte helande kraft. Det var inte genom den yttre beröringen med honom utan genom den tro som gjorde anspråk på hans gudomliga kraft, som undret skedde.
(343) Den undrande skara som trängde sig tätt inpå Jesus märkte inte någon livgivande kraft. Men då den sjuka kvinnan i tro på att hon skulle bli botad räckte ut sin hand för att röra vid honom, kände hon den läkande kraften. Så är det också i andliga sammanhang. Att tala om kristendom på ett lättvindigt sätt eller att bedja utan andlig hunger ger inte något resultat. Att bara tro på Kristus med en tro som enbart erkänner honom som världens Frälsare, kan aldrig skänka andlig läkedom. Den tro som för till frälsning är inte bara ett förståndsmässigt erkännande av evangelium. Den som väntar på full kunskap innan han vill visa tro, kan inte få välsignelse från Gud. Det är inte nog med att ha en tro om Kristus, vi måste tro på honom. Den enda tro som verkligen kan bli till nytta för oss är den som omfattar honom som en personlig Frälsare och som överför hans förtjänst till oss själva. Många uppfattar tron som en lärosats. Frälsande tro är en handling, genom vilken de som tar emot Kristus, förenar sig med Gud i ett förbund. Sann tro är liv. En levande tro innebär ständigt tillväxande, andlig styrka och en tillitsfull förtröstan, genom vilken vi får segrande kraft.
(344) Inte behålla för oss själva
Efter att ha botat kvinnan ville Jesus att hon skulle tala om den välsignelse hon tagit emot. De gåvor evangelium ger får vi inte tillägna oss i smyg och sedan njuta av dem i hemlighet. Därför uppmanas vi att tala om hans godhet. "I ären mina vittnen, säger Herren; och jag är Gud." – Jes. 43:12.
(344) Att bekänna hans trofasthet är det medel himmelen har valt för att uppenbara Kristus för världen. Vi skall erkänna hans nåd såsom den har blivit förkunnad genom heliga män i forntiden. Men det som kommer att ha den största verkan är att vi berättar om vad vi själva upplevt. Vi är Guds vittnen när vi i oss själva uppenbarar effekten av den kraft som är av Gud. Varje enskild människa har ett liv som skiljer sig från alla andras och en erfarenhet som i allt väsentligt också skiljer sig från andras. Gud vill att vårt tack som stiger upp till honom skall präglas av vår egen personlighet. När dessa värdefulla erkännanden i form av tack för hans nåds härlighet understöds och bekräftas av ett kristet liv, har de en oemotståndlig kraft som verkar till människors frälsning.
(344) Då de tio spetälska kom till Jesus för att bli botade bad han dem att gå och visa sig för prästen. På vägen dit blev de friska. Men bara en av dem vände tillbaka för att tacka honom. De andra gick sin väg och glömde honom som hade gjort dem friska. Hur många gör inte på samma sätt nu! Gud är alltjämt verksam för mänsklighetens bästa. Han utdelar ständigt av sina rikedomar. Han botar sjuka, han räddar människor från faror som de inte är medvetna om, han sänder himmelens änglar för att rädda dem från olyckor. Han beskyddar dem mot "pesten som går fram i mörkret" och "farsoten som ödelägger vid middagens ljus". (Ps. 91:6.) Men detta gör inte något intryck på dem. Alla himmelens rikedomar har han gett för att återlösa dem, men ändå är de likgiltiga för hans stora kärlek.
(345) Genom sin otacksamhet stänger de sina sinnen för Guds nåd. De blir "såsom en torr buske på hedmarken och skall icke få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen". (Jer. 17:6.)
(345) Det är till vårt eget bästa om vi behåller varje Guds gåva i friskt minne. Därigenom stärks tron, så att den kan göra anspråk på mer och ta emot mer. Det finns större uppmuntran för oss i den minsta välsignelse vi själva får än i alla de berättelser vi kan läsa om andras tro och upplevelser. Den som tar emot Guds nåd skall bli lik en vattenrik trädgård. Hans sår skall läkas med hast, ljus skall bryta fram för honom i mörkret och Herrens härlighet skall följa i hans spår. Låt oss därför minnas Herrens stora godhet och kärlek och hans otaliga välgärningar. Liksom Israels folk skall vi resa våra minnesstenar och på dem inrista berättelser om vad Gud har gjort för oss. Då vi ser tillbaka på hans välgärningar mot oss under vår pilgrimsfärd, skall vi, fyllda av tacksamhet, säga: "Huru skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn. Jag vill infria åt Herren mina löften, ja, i hela hans folks åsyn." – Ps. 116: 12-14.