(357) När apostlarna återvände från sin missionsresa "församlade de sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. Då sade han till dem: 'Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena och vilen eder något litet.' Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som komma och gingo."
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 14:1-2, 12-13; Markusevangeliet 6:30-32; Lukasevangeliet 9:7-10.
(357) Apostlarna kom till Jesus och berättade för honom om allt de hade upplevt. Deras förtroliga förhållande till honom gav dem mod att berätta för honom både sina uppmuntrande och nedslående upplevelser, både sin glädje över att se resultat av arbetet och sin sorg över misstag, felsteg och svagheter. De hade begått misstag under sitt första försök som evangelister. När de nu öppet berättade för Jesus om sina upplevelser, märkte han att de behövde mera undervisning. Han såg också att de hade blivit trötta av sitt arbete och behövde vila.
(357) Men där de nu befann sig kunde de inte få den avskildhet de behövde, "ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo". Folkskarorna trängde sig omkring Jesus, ivriga att få lyssna till hans ord och angelägna att bli botade från sina sjukdomar. Många kände sig dragna till honom därför att de förstod att han var källan till alla välsignelser. Många av dessa som nu samlade sig omkring Jesus för att han skulle göra dem friska tog också emot honom som sin Frälsare. Många av dem som då inte vågade bekänna honom för fariséernas skull blev omvända när den helige Ande gavs, och i de vredgade prästernas och rådsherrarnas närvaro bekände de honom som Guds Son.
(358) Men nu längtade Jesus efter ensamheten för att kunna vara tillsammans med sina närmaste medarbetare. Han hade en del saker som han gärna ville tala med dem om. I sitt arbete hade de kämpat mot opposition och hade mött motstånd av olika slag. Hittills hade de rådgjort med Jesus om allt. Men nu hade de varit ensamma en tid. Det hade då och då varit svårt för dem att veta hur de skulle handla. De hade blivit uppmuntrade i sitt arbete eftersom Jesus inte hade sänt ut dem utan sin Ande. Genom tron på honom hade de gjort många underverk, men nu behövde de få näring av "livets bröd". De behövde komma till någon avskild plats, där de kunde umgås med Jesus och få undervisning för sitt framtida arbete.
(358) "Då sade han till dem: 'Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet'." Jesus visade i sitt arbete mildhet och medkänsla med alla som arbetade för honom. Han ville visa sina apostlar att Gud frågade efter barmhärtighet och inte efter offer. De hade lagt hela sin själ i arbetet för folket. Det hade uttömt deras andliga och fysiska krafter. Det var nu deras plikt att vila.
(358) Eftersom apostlarna nu hade sett att de hade vunnit framgång i sitt arbete, stod de i fara att tro att det var deras egen förtjänst. Det fanns även en risk att de skulle komma att bli andligt övermodiga och falla offer för Satans frestelser. Ett stort arbete låg framför dem. Först av allt måste de lära sig förstå att deras styrka låg hos Gud och inte hos dem själva. Liksom Moses i Sinai öken och David bland kullarna i Judéen eller Elia vid bäcken Kerit behövde apostlarna komma bort ifrån sin rastlösa verksamhet för att vara ensamma med Jesus, med naturen och sina egna sinnen.
(358) Medan apostlarna hade varit borta på sin missionsresa hade Jesus besökt andra städer och byar och förkunnat evangelium om Guds rike. Det var vid denna tid han fick underrättelsen om Johannes Döparens död. Denna händelse blev för honom en direkt påminnelse om det öde som väntade honom själv. Skuggorna föll allt djupare över hans väg. Prästerna och de skriftlärde avvaktade ett tillfälle då de skulle kunna röja honom ur vägen. Spioner hängde honom ständigt i hälarna. På alla håll mångdubblades intrigerna mot honom. Underrättelser om apostlarnas resa genom Galiléen nådde Herodes och riktade hans uppmärksamhet på Jesus och hans arbete. "Det är Johannes döparen", sade han. "Han har uppstått från de döda." Och han uttryckte en önskan att få träffa Jesus. Herodes levde i ständig fruktan för att en revolution i hemlighet skulle bryta ut för att störta honom från tronen och bryta det romerska oket över den judiska nationen. Upprorets och missnöjets anda jäste bland folket. Det var tydligt att Jesu offentliga verksamhet i Galiléen inte kunde fortsatta så länge till. Hans lidande närmade sig. Han längtade efter att för en tid framåt vara borta från folkskarornas larm och oro.
(359) Med sorg hade Johannes' efterföljare burit den stympade kroppen till graven. "Sedan gingo de och omtalade det för Jesus." Dessa lärjungar hade avundats Jesus. Det såg ju ut som om han drog folket bort från Johannes. De hade ställt sig på fariséernas sida och anklagat honom, då han åt tillsammans med skatteindrivarna vid festen hos Matteus. De hade tvivlat på hans gudomliga uppdrag, därför att han inte återgett Johannes friheten. Men nu, då deras lärare var död och de längtade efter tröst i sin stora sorg och efter vägledning om sitt framtida arbete, kom de till Jesus och sökte samarbeta med honom. Också de behövde en tids stillhet för att få umgås med Frälsaren.
(359) En tid i avskildhet
Nära Betsaida vid Galileiska Sjöns norra strand fanns ett ensligt område som nu stod i sin fulla vårgrönska. Har fann Jesus och hans apostlar en tillflyktsort. Dit ställde de färden och gick i båten för att fara över sjön. Här skulle de vara långt borta från städernas oro och hets. Vistelsen i naturen var i sig själv en vila, ett välgörande ombyte för deras sinnen. Här kunde de lyssna till Jesu ord utan att behöva höra fariséernas och de skriftlärdes förargade kommentarer, argument och anklagelser. Här hoppades de få njuta en kort tid av uppbyggande gemenskap tillsammans med sin Herre.
(359) Den vila som Jesus och hans närmaste medarbetare tog här var inte självisk. Den tid de tillbringade i avskildhet var inte avsedd för förströelse. De skulle tala om uppdraget för Gud och möjligheten att vinna större framgång. Apostlarna hade varit tillsammans med Jesus och kunde förstå honom. Han behövde inte tala i liknelser till dem. Han talade med dem om deras misstag och klargjorde för dem, hur de skulle närma sig människorna på rätt sätt. Han avslöjade värdet av den gudomliga sanningens skatter mer fullständigt för dem. De blev styrkta av gudomlig kraft och inspirerade med hopp och frimodighet.
(360) Även om Jesus hade utfört underverk och gett sina apostlar samma makt, ville han ändå att hans trötta medarbetare skulle komma för att vila ute på landet. När han sade att skörden var mycken men arbetarna få, framhöll han inte därmed nödvändigheten av ett oavbrutet arbete, utan sade: "Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." – Matt. 9:38. Gud har åt varje människa utsett hennes arbete i förhållande till hennes förmåga och han vill inte att några få skall tyngas av för stor arbetsbörda, medan andra inte tar något ansvar och inte känner några bekymmer för människorna. (Ef. 4:11-13.)
(360) Jesu förstående ord till sina medarbetare gäller i lika hög grad i vår egen tid. "Kommen avsides . . . och vilen eder", säger han till dem som är trötta och överansträngda. Det är inte förståndigt att alltid arbeta under stress och spänning, även om vi arbetar för människors andliga väl. Vårt personliga fromhetsliv kan därigenom bli försummat. För stora krav kan också komma att ställas på sinnets, intellektets och kroppens prestationsförmåga. Självförnekelse är ett krav för Kristi medarbetare och de måste göra uppoffringar. Ändå måste försiktighet iakttas så att inte deras stora nit ger Satan tillfälle att dra fördel av den mänskliga svagheten, så att vårt uppdrag för Gud lider skada.
(360) Enligt de skriftlärdes uppfattning var rastlös verksamhet kärnan i religionen. De behövde vissa yttre ceremonier för att kunna bevisa sin överlägsna fromhet. Men härigenom skilde de sig från Gud och ökade sin självsäkerhet. Samma risk föreligger alltjämt. När vår aktivitet ökar och människor får framgång i det ena eller andra arbetet för Gud, föreligger alltid en risk, att man alltmer kommer att förlita sig på mänskliga planer och metoder. Man är benägen att bedja mindre och öva mindre tro. Liksom apostlarna står vi i fara att förlora vår känsla av vårt beroende av Gud och göra vår ivriga verksamhet till en frälsningsväg. Vi måste alltid se på Jesus och förstå, att det är han som utför verket. Medan vi ivrigt arbetar för de förlorades räddning måste vi alltid ta tid till att bedja, meditera och studera Bibeln. Endast det som utförs under mycken bön och som helgats av Kristi förtjänst, skall till sist visa sig bli av bestående värde.
(361) Aldrig har någons liv varit så uppfyllt av arbete och ansvar som Jesu liv. Ändå finner vi honom ofta försänkt i bön. Han levde i ständig gemenskap med Gud. Gång på gång finner vi i berättelsen om hans liv på jorden skildringar som dessa: "Bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt och bad där."
(361) "Mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Men han drog sig undan till öde trakter och bad." "Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud." – Mark. 1:35; Luk. 5:15, 16; 6:12.
(361) Glädje och tröst i gemenskap
I sitt liv, som helt ägnades åt tjänst för andra, fann Frälsaren det nödvändigt att dra sig undan från de allmänna färdvägarna och från folkskarorna som följde honom dag efter dag. Han måste undvika ett liv av oavbrutet arbete och ständig kontakt med de mänskliga behoven, för att kunna söka avskildhet i en obruten förbindelse med sin Fader. Som en av oss delade han våra behov och svagheter och var helt beroende av Gud. På undangömda platser sökte han i bön gudomlig kraft för att kunna möta plikter och påfrestningar. I en syndig värld utstod Jesus konflikter och själskval. I bön till Gud kunde han befria sig från de sorger som tyngde honom. Här fann han glädje och tröst.
(361) Genom Kristus nådde mänsklighetens rop fram till den eviga barmhärtighetens Fader. Som människa bönföll han inför Guds tron, till dess att hans mänskliga natur var laddad med ett himmelskt kraftflöde som skulle förena mänsklighet med gudom. Genom ständigt umgänge med Gud tog han emot liv från Gud för att kunna ge världen liv. Hans upplevelse skulle också vara vår.
(362) "Kommen till en öde trakt", säger han också till oss. Om vi ville lyssna till hans ord skulle också vi bli starkare och kunna göra mer nytta. Apostlarna sökte Jesus och berättade allt för honom, och han uppmuntrade och undervisade dem. Om vi i våra dagar ville ta tid att gå till Jesus och tala med honom om våra behov, skulle vi inte behöva bli missräknade, han skulle stå vid vår sida för att hjälpa oss. Vi behöver barnslig förtröstan och tillit till vår Frälsare. Hans namn är: "Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste". Han om vilken det sägs att "på hans skuldror skall herradömet vila" är en underbar rådgivare. Vi uppmanas att be honom om vishet. Han "giver åt alla villigt och utan hårda ord". (Jes. 9:6; Jak. 1 :5.)
(362) Hos alla dem som står under Guds fostrande nåd, skall ett liv uppenbaras som inte står i överensstämmelse med världen eller dess seder och bruk. Var och en behöver en personlig upplevelse ifråga om kunskapen om Guds vilja. Vi måste var och en personligen lyssna till honom. När varje annan röst har tystnat och vi i stillhet väntar på honom, skall, i den tystnad som uppstår i hans närhet, Guds röst höras tydligare. Han säger till oss: "Bliven stilla och besinnen att jag är Gud." – Ps. 46:11. Endast i honom kan vi finna sann vila. Och detta är den effektiva förberedelsen för allt arbete för Gud. Mitt i det brådskande människovimlet och i det pressande livets intensiva verksamhet skall varje människa, som på detta sätt får ny kraft, omges av en atmosfär av ljus och frid. Vårt liv kommer att utöva ett välgörande inflytande och gudomlig kraft kommer att uppenbaras som skall nå fram till människorna.