(363) Jesus hade dragit sig tillbaka till en enslig plats med sina närmaste medarbetare, men detta sällsynta tillfälle i fridfull avskildhet skulle snart bli avbrutet. Apostlarna trodde att de hade kommit till en plats där de inte skulle bli störda. Men så snart folket saknade den gudomlige Läraren frågade de: "Var är han?" Några bland dem hade lagt märke till åt vilket håll Jesus och hans apostlar hade farit. Många gick landvägen för att möta dem, andra följde efter honom i båtar över sjön. Påskhögtiden närmade sig. Från när och fjärran kom pilgrimsskaror på väg till Jerusalem. Dessa samlades for att få träffa Jesus. Många andra slöt sig till dem, så att deras antal ökades, till dess att det hade samlats "fem tusen män, förutom kvinnor och barn". Innan Jesus nådde stranden, väntade en folkskara på honom där. Men han lyckades ändå stiga iland, osedd av dem, och fick tillbringa en kort tid ensam med sina medarbetare.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 14:13-21; Markusevangeliet 6:32-44; Lukasevangeliet 9:10-17; Johannesevangeliet 6:1-13.
(363) Från bergssluttningen såg han ned på den böljande människoskaran och greps av medkänsla. Fastän han blev störd och berövad sin vila, blev han inte otålig. Han såg en än mer angelägen uppgift som påkallade hans uppmärksamhet, när han iakttog folkskarorna som ständigt kom. Han "ömkade sig över dem eftersom de voro lika får som icke hade någon herde". Han lämnade sin tillflyktsort och fann en lämplig plats där han kunde hjälpa dem. De fick ingen hjälp av sina präster och ledare, men en livgivande ström av läkedom flödade från Jesus, när han undervisade dem om frälsningens väg.
(364) Människorna lyssnade till det barmhärtighetens budskap som så fritt förkunnades av Guds Son. De fick del av nådens ord så enkelt och klart, att de blev som "balsam från Gilead" för dem. Den gudomliga handens helande kraft skänkte liv och glädje till de döende och lindring och hälsa till dem som led av sjukdomar. Denna dag tycktes dem vara som en himmel på jorden. De tänkte inte alls på hur länge det var sedan de hade ätit.
(364) Till sist var dagen slut. Solen sjönk i väster, men ändå dröjde folket kvar. Jesus hade arbetat hela dagen utan mat och vila. Han var blek och trött av hunger och apostlarna försökte förmå honom att upphöra med sitt arbete. Men han kunde inte dra sig tillbaka från folket som trängde sig inpå honom.
(364) Apostlarna kom till slut till honom och yrkade på att folket, för sin egen skull, borde skickas iväg. Många hade kommit långt ifrån och hade inte ätit sedan morgonen. I de omgivande städerna och byarna kunde de kanske skaffa sig mat. Men Jesus sade: "Given I dem att äta." Sedan vände han sig till Filippus och frågade: "Varifrån skola vi köpa bröd så att dessa få äta?" Detta sade han för att pröva deras tro. Filippus såg sig omkring på det hav av människor som utbredde sig framför dem. Han tänkte på hur omöjligt det var att skaffa mat för att mätta så stora skaror av människor. Han svarade, att "bröd för två hundra silverpenningar" inte skulle vara nog ens för att ge var och en ett litet stycke. Jesus frågade dem hur mycket mat de kunde finna bland folket. Andreas svarade: "Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad förslår det för så många?" Jesus bad dem att få detta. Därefter sade han till apostlarna att de skulle låta folket lägga sig ned i grupper på femtio och hundra, så att det blev ordning och så att de kunde se vad han skulle göra. Då detta var gjort "tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla. Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna".
(364) Han som undervisade folket hur de skulle finna frid och lycka, tänkte lika mycket på deras materiella behov som på deras andliga välfärd. De var trötta och medtagna. Där fanns mödrar med spädbarn i sina armar och större barn som klängde sig fast vid deras kläder. Många hade stått i timmar. De hade varit så djupt intresserade av Jesu undervisning att de inte hade tänkt på att sätta sig ned. Folkskarorna var för övrigt så stora att det var fara för att de skulle bli nedtrampade. Jesus gav dem nu tillfälle att vila och sade till dem att sätta sig ned. Det fanns så mycket gräs på platsen att alla kunde sätta sig ned och vila bekvämt.
(365) Jesus utförde aldrig ett underverk utan att det var nödvändigt. Varje underverk var sådant att det ledde folket till livets träd, vars löv tjänar till läkedom för folken. Den enkla kost som delades ut, erbjöd samtidigt en hel skatt av undervisning. Det var en enkel kost som Jesus bjöd på. Fisk och kornbröd var fiskarbefolkningens dagliga kost runt Galileiska Sjön. Jesus kunde ha dukat fram en riklig måltid åt dem. Men en kost som tillagades endast för att tillfredsställa aptiten skulle inte ha gett den undervisning som Jesus ville ge dem för deras eget bästa. Jesus ville lära dem att Guds naturliga försörjning hade blivit förvänd. Aldrig kan någon njuta så av en överdådig festmåltid, tillredd för att tillfredsställa en förvänd smak som dessa människor njöt av vilan och den enkla kost som Jesus gav dem, långt borta från bebodda trakter.
(365) Nog för att fylla allas behov
Om människorna i vår tid hade enkla vanor och levde i harmoni med naturens lagar, såsom Adam och Eva gjorde i tidens början, skulle det finnas mer än nog för att fylla mänsklighetens behov. Då skulle det inte finnas så många inbillade behov och därmed skulle möjligheterna att förverkliga Guds planer bli större. Men själviskheten och tillfredsställandet av en onaturlig smak har fört synd och nöd in i världen, så att det finns överflöd på vissa platser och brist på andra.
(365) Jesus sökte inte dra människorna till sig genom att tillfredsställa deras njutningsbegär. För den stora folkskaran som var trött och hungrig efter en lång och ansträngande dag, var denna måltid ett bevis, inte bara på hans makt utan också på hans ömma omsorg om dem när det gällde livets vanliga behov. Frälsaren har inte lovat sina efterföljare materiellt överflöd. Deras mat kan vara enkel, ja, till och med torftig. Deras liv kan vara präglat av fattigdom. Men hans Ord är en pant på att deras behov skall fyllas. Han har lovat dem det som är långt bättre än det materiella goda, den förblivande glädjen av hans närvaro.
(366) Genom att mätta de fem tusen lyfte Jesus på den slöja som döljer naturens värld och uppenbarade den kraft som ständigt är verksam till vårt bästa. Genom att låta markens gröda växa upp utför Gud underverk varje dag. Genom naturligt verkande krafter utför han samma verk som då han mättade folkskaran i ödemarken. Människor bereder jorden och sår sitt utsäde, men det är livet från Gud som kommer säden att gro. Det är Gud som ger regn, luft och solsken som fordras för att åstadkomma "först strå och sedan ax, och omsider . . . fullbildat vete i axet". (Mark. 4:28.) Det är Gud som varje dag ger miljoner människor deras mat från det som växer på marken. Människorna har uppmanats att samarbeta med Gud genom att ta hand om säden och tillreda brödet. Men på grund därav förlorar de ofta det gudomliga ingripandet ur sikte. De ger inte Gud den ära som tillkommer hans heliga namn. Det som hans kraft utför tillskrivs naturliga orsaker, eller människors arbete. Människan tar äran i Guds ställe. Hans nådegåvor missbrukas för själviska syften och blir till förbannelse i stället för till välsignelse. Gud försöker åstadkomma en förändring av allt detta. Han vill att våra förslöade sinnen skall vakna, så att vi förstår hans medkännande godhet och förhärligar honom för hans krafts under. Han vill att vi skall upptäcka honom i hans gåvor, så att de blir vad han hade avsett att de skulle vara, en välsignelse för oss. Det var för att förverkliga detta som Jesus utförde sina underverk.
(367) Sedan folkskarorna hade blivit mättade, fanns det mycket mat kvar. Men han som hade resurser av oändlig makt till sitt förfogande, sade: "Samlen tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares." Dessa ord innebär mer än att samla brödet i korgarna. Undervisningen är tvåfaldig. Ingenting får förfaras. Vi får inte låta några materiella fördelar förbli outnyttjade. Vi skall inte försumma någonting som kan bli till nytta för någon. Vi bör ta vara på allt som kan lindra misären bland jordens nödlidande människor. Och samma omsorg skall vi visa på det andliga området. När han hade samlat ihop korgarna med det som blivit kvar, tänkte folket på sina vänner därhemma. De ville att också dessa skulle få del av det bröd som Jesus hade välsignat. Korgarnas innehåll delades ut till den ivriga folkskaran och fördes till olika platser runt omkring i trakten. På samma sätt skulle de som varit närvarande vid måltiden, ge åt andra det bröd som skulle komma ned från himmelen för att stilla människornas andliga hunger. De skulle berätta för andra om allt det som de hade hört om Gud. Ingenting skulle gå förlorat. Inte ett ord som gällde deras eviga frälsning, skulle overksamt falla till marken.
(367) Undervisning om tillit
Underverket med bröden innehåller en undervisning om tillit till Gud. Då Kristus mättade de fem tusen fanns ingen mat till hands. Inte heller hade han några pengar till sitt förfogande. Här stod han tillsammans med fem tusen män och dessutom kvinnor och barn ute i ödemarken. Han hade inte inbjudit denna väldiga folkskara att följa honom. De hade kommit utan att bli inbjudna. Men han visste att de måste vara hungriga och trötta efter att de hade lyssnat på hans undervisning under så lång tid. Han kände sig ju själv hungrig och trött. De var långt borta från sina hem, och natten var nära. Många av dem hade inte pengar för att köpa mat. Han som för deras skull hade fastat i fyrtio dagar i öknen, ville inte låta dem gå hungriga tillbaka till sina hem. Guds försyn hade ställt Jesus där han nu stod och han litade på sin himmelske Fader att han skulle skaffa det som behövdes för att stilla människornas hunger.
(367) På samma sätt skall vi lita på Gud, då vi kommer i svårigheter. Vi skall handla förståndigt och med omdöme i alla livets förhållanden, så att vi inte genom oförsiktighet drar på oss svårigheter. Vi skall inte själva kasta oss ut i svårigheter genom att försumma de möjligheter Gud har ställt till vårt förfogande, eller genom att missbruka de förmågor Gud har gett oss. Kristi medarbetare skall lyda hans anvisningar. Arbetet är Guds och om vi vill kunna bli till välsignelse för andra, måste vi följa hans planer. Själviskheten får inte göras till medelpunkt, det egna jaget får inte ta äran åt sig. Om vi lägger planer i överensstämmelse med våra egna idéer, kommer Herren att låta oss ta följderna av våra misstag. Men om vi, efter att ha följt hans anvisningar, kommer i svårigheter, så skall han hjälpa oss ur dem. Vi skall inte låta oss gripas av modlöshet. I varje kritisk situation skall vi söka hjälp hos honom, som har obegränsade hjälpkällor till sitt förfogande. Vi kommer ofta att befinna oss i prövande omständigheter. Då skall vi med fullt förtroende lita på Gud. Han skall hjälpa varje människa som kommer i svårigheter under sina försök att fullgöra Guds uppdrag.
(368) Genom profeten har Kristus sagt att vad han vill att vi skall göra, är "att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom . . . och mättar den som är i betryck". (Jes. 58:7-10.) Han har också gett oss denna befallning: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat." – Mark. 16:15. Men hur ofta händer det inte att vårt mod sjunker och tron sviker, när vi ser hur stora behoven är och hur små de tillgångar är som vi har till vårt förfogande. Liksom Andreas, när han såg de fem kornbröden och de två fiskarna, utbrister vi: "Vad förslår det för så många?" Ofta tvekar vi, ovilliga att ge allt vi har av fruktan för att uppoffra och slita ut oss för andra. Men Jesus har uppmanat oss: "Given I dem att äta!" Hans uppmaning är ett löfte och bakom det står den makt som mättade folkskaran vid sjön.
(368) I det som Jesus gjorde då han fyllde folkskarornas materiella behov, ligger en djup andlig undervisning för alla hans medarbetare. Kristus tar emot av sin Fader och han ger åt alla sina medarbetare för att de skall dela ut bland folket, och bland dem skall den ene ge åt den andre. Så skall alla som är förenade med Kristus av honom ta emot livets bröd, den himmelska kosten, och sedan ge det åt andra.
(368) I full förtröstan på Gud tog Jesus emot det lilla brödförrådet. Fastän det bara var en liten portion för de närmaste medarbetarna, bjöd han dem inte först att äta utan gav åt dem för att de skulle dela ut bland folket. Brödet förmerades i hans händer. Apostlarna räckte aldrig ut sina händer förgäves till Frälsaren, som själv är livets bröd. Det lilla förrådet räckte åt alla. Efter det att folkets hunger hade blivit stillad samlade man ihop det överblivna och Jesus och hans medarbetare åt tillsammans den himlasända maten.
(369) Apostlarna var förbindelsekanalen mellan Jesus och folket. Detta borde vara en stor uppmuntran för hans medarbetare i denna tid. Kristus är den stora medelpunkten, all krafts källa. Hans medarbetare skall ta emot sina förråd ifrån honom. De mest intelligenta, de mest andligt sinnade kan ge bara i förhållande till vad de själva har tagit emot. I sig själva har de ingenting att ge för att möta människans andliga behov. Vi kan ge bara det som vi tagit emot från Kristus, och vi får bara så mycket som det vi låter gå vidare till andra. Allt eftersom vi fortsätter att ge, fortsätter vi att ta emot. Ju mer vi ger, dess mer kan vi ta emot. På detta sätt kommer vi ständigt att tro och förtrösta, ta emot och ge.
(369) Arbetet med att bygga upp Kristi rike skall fortsätta, även om det ser ut att gå sakta framåt och inga möjligheter tycks tala för att det skall bli någon framgång. Arbetet är Herrens och han skall finna utvägar och sända hjälpare, trogna, allvarliga Jesu efterföljare vilkas händer skall fyllas med mat för hungrande människor.
(369) I vårt arbete för Gud finns det risk för att vi litar för mycket på vad människor med sina förmågor och sin begåvning kan uträtta. Därigenom förlorar vi Mästaren ur sikte, han som är vårt enda fullkomliga föredöme. Allt för ofta förstår inte Kristi medarbetare sitt personliga ansvar. De står i fara att flytta över sin börda på organisationer i stället för att lita på honom som är källan till all styrka. Det är ett alvarligt misstag att förtrösta på mänskligt omdöme eller på att medarbetarna är så många, när det gäller arbetet för Gud. Framgångsrikt arbete för Gud beror inte så mycket på antalet medarbetare eller på begåvning som på rena motiv och en sann, levande och tillitsfull tro. Vi måste ta personligt ansvar och fullgöra personliga plikter mot dem som inte känner Kristus. I stället för att flytta över vårt ansvar på någon annan, som vi anser vara bättre rustad än vi själva är, bör vi arbeta efter den förmåga vi fått.
(370) När vi frågar oss själva: "Varifrån skola vi köpa bröd så att dessa få äta?", låt då inte otron få bestämma svaret. När hans medarbetare hörde Jesu uppmaning: "Given I dem att äta!", reste sig många svårigheter upp för dem. De frågade: "Skall vi gå till byarna för att köpa mat?" På samma sätt frågar Guds återföljare nu, när folket hungrar av brist på andlig undervisning: "Skall vi sända efter någon långt ifrån för att komma hit och ge dem mat?" Vad sade Jesus? "Låt folket lägra sig här." Sedan gav han dem att äta. När vi är omgivna av människor i nöd, skall vi veta att Kristus är nära. Sätt dig i förbindelse med honom. Kom med ditt "kornbröd" till Jesus.
(370) De medel som vi har tillgång till kanske inte förefaller att vara tillräckliga för arbetet, men om vi går framåt i tro och litar på hans allomfattande makt, kommer rikliga hjälpkällor att öppna sig för oss. Om uppdraget är av Gud, kommer han själv att skaffa medel för dess genomförande. Han skall belöna uppriktig, barnslig tillit till honom. Det lilla som vi använder klokt och sparsamt i vår tjänst inför himmelens Herre, skall tillväxa i utdelandets stund. I Kristi hand minskade inte det lilla matförrådet förrän de hungriga folkskarorna hade blivit mätta. Om vi går till all krafts källa med vår tros händer utsträckta skall vi få hjälp i vårt arbete även under de mest avskräckande omständigheter, och vi skall kunna ge andra den andliga kost de längtar efter.
(370) Herren säger: "Given, och eder skall bliva givet." "Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår riktigt, han skall ock skörda riklig välsignelse . . . Men Gud är mäktig att I överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflod kunnen giva till allt gott verk, efter skriftens ord: 'Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.' Och han som giver såningsmannen 'säd till att så och bröd till att äta', han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka sig och skall bereda växt åt eder rattfärdighets frukt. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva allahanda gåvor vilka när de överlämnas genom oss, skola framkalla tacksägelse till Gud." – Luk. 6:38; 2 Kor. 9: 6-11.