(392) Fariséerna och de skriftlärde, som väntade på att få träffa Jesus vid påskhögtiden, hade förberett en fälla för honom. Jesus visste emellertid om deras avsikter och hade hållit sig borta från denna högtid. "Fariséerna, så ock några skriftlärde . . . församlade sig omkring honom." När han inte kom till dem så kom de till honom. Det hade under någon tid sett ut som om folket i Galiléen skulle ta emot Jesus som Messias och som om prästernas makt i denna del av landet skulle brytas. De tolv apostlarnas verksamhet, som visade att Jesu arbete utvidgades och som hade till följd att apostlarna kom i mer direkt konflikt med de skriftlärde, hade återigen väckt avundsjuka hos ledarna i Jerusalem. De spioner som de sänt till Kapernaum under Jesu tidigare verksamhet för att försöka få honom fälld för sabbatsbrott, hade gripits av förvirring, men de skriftlärde hade beslutat sig för att förverkliga sina avsikter. Nu sände de en ny deputation för att övervaka hans rörelser och söka finna något som de kunde anklaga honom for.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 15:1-20; Markusevangeliet 7:1-23.
(392) Orsaken till deras anklagelser var nu, som tidigare, att han åsidosatte de traditionella föreskrifter som belamrade Guds lag. Avsikten med dessa skulle, menade man, ha till uppgift att slå vakt om laglydnaden, men dessa stadgar betraktades som heligare än till och med lagen själv. När dessa kom i konflikt med buden som getts på Sinai, fick de äldstes stadgar företräde.
(392) Bland de stadgar som strängast iakttogs och försvarades, var de som rörde den ceremoniella renheten. Att försumma att iaktta vissa reningsceremonier före en måltid ansågs vara en avskyvärd synd, för vilken straff skulle utkrävas, inte bara i denna värld utan även i den tillkommande. Det ansågs vara en Gud behaglig gärning att döma överträdaren till döden.
(393) Dessa reningsföreskrifter var otaliga. En människas livstid var knappast tillräcklig för att man skulle kunna lära sig dem alla. Deras liv, som försökte iaktta de skriftlärdes fordringar, var en lång kamp mot ceremoniell orenhet och en ändlös kretsgång av tvagningar och reningar. Medan människorna var upptagna med bagatellartade kulthandlingar och värdelösa ceremonier, som Gud inte hade förordnat, vändes deras uppmärksamhet bort från hans lags stora grundsatser.
(393) Jesus och apostlarna iakttog inte dessa tvagningar. Spionerna tog denna försummelse som förevändning för sina anklagelser. De gick emellertid inte till direkt attack mot Jesus utan kom istället till honom med kritik mot hans medarbetare. Inför folkskarorna som samlats frågade de: "Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta."
(393) När sanningens budskap påverkar människor med särskild kraft, sporrar Satan sina redskap att börja diskutera någon underordnad fråga. På så sätt försöker han dra uppmärksamheten från den verkliga frågan. Närhelst ett arbete börjar vinna framgång finns det kritiska människor som är färdiga att inleda diskussion om tillvägagångssätt och former, för att dra människors uppmärksamhet bort ifrån de centrala verkligheterna. När det visar sig att Gud på ett särskilt sätt arbetar för sitt folk, bör hans efterföljare inte låta sig dras in i kontroverser, som bara kommer att leda till människors undergång. Den fråga som mest angår oss alla är denna: Är min tro på Guds Son en frälsande tro? Överensstämmer mitt liv med den gudomliga lagen? "Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet." – Joh. 3:36. "Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud." – 1 Joh. 2:3.
(393) Jesus gjorde inte något försök att försvara sig och sina med arbetare. Han berörde inte de beskyllningar som riktades mot honom utan fortsatte att påvisa den anda som behärskade dessa ivrare för mänskliga ceremonier. Han gav dem ett exempel på vad de upprepade gånger gjorde och hade gjort, strax innan de kom för att söka honom. "Rätt så", sade han, "I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar! Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder', och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' Men I sägen: om en son säger till sin fader eller till sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban, (det betyder offergåva), då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder'." De ringaktade det femte budet, som om det inte hade någon betydelse, men de var mycket noga med att följa de äldstes stadgar. De lärde folket, att om de offrade av sina ägodelar till templet, var detta av större värde än om de underhöll sina föräldrar. Men hur nödvändigt detta än var, sade de, var det ett helgerån att ge föräldrarna något som blivit avskilt på detta sätt. En son som inte ville göra sin plikt, kunde endast uttala ordet "korban" över sin egendom och på så sätt avskilja den för Gud. Men han kunde ändå behålla den för sitt eget bruk under hela sin livstid och först efter hans död skulle den tillfalla templet. På det sättet stod det honom fritt att både i livet och i döden vanhedra och bedra sina föräldrar under täckmantel av en föregiven hängivenhet mot Gud.
(394) Varken med ord eller med gärning ifrågasatte Jesus människans förpliktelser att ge Gud offer och gåvor. Det var Kristus som en gång gav alla lagens föreskrifter ifråga om tionde och offergåvor. När han var här på jorden berömde han den fattiga änkan som gav allt hon ägde till tempelskatten. Men det skenbara nit för Gud som skriftlärde och präster visade, var ett hyckleri för att dölja deras fikande efter ära och berömmelse. Folket som bedrogs av dem, fick bära tunga bördor som Gud inte pålagt dem. Inte ens Jesu apostlar var helt befriade från detta ok, som hade pålagts dem av nedärvda fördomar och rabbinsk auktoritet. Genom att avslöja de skriftlärdes verkliga anda försökte Jesus nu frigöra alla dem som verkligen önskade tjäna Gud, från träldomen under traditionerna.
(394) "I skrymtare", sade han, "rätt profeterade Esaias om eder, när han sade: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud!'" Jesu ord var en anklagelse mot hela det fariseiska systemet. Han förklarade att de skriftlärde satte sig själva över Gud, då de satte sina stadgar över de gudomliga föreskrifterna.
(395) De utsända från Jerusalem uppfylldes av raseri. De kunde inte anklaga Jesus för överträdelse av lagen som gavs på Sinai, eftersom han uppträdde som dess försvarare mot deras traditioner. Lagens stora föreskrifter som han framhöll, framstod i slående kontrast till de småskurna regler som människor hade föreskrivit.
(395) Läste deras tankar
Inför folket och sedan mera ingående inför sina närmaste medarbetare förklarade Jesus att orenhet inte kommer utifrån utan inifrån. Renhet och orenhet är någonting som berör vårt sinne. Det som gör en människa oren är den onda handlingen, det onda ordet, den onda tanken, överträdandet av Guds lag, inte försummandet av utvärtes ceremonier som människor har föreskrivit.
(395) Apostlarna lade märke till spionernas raseri då deras falska undervisning avslöjades. De såg vredgade blickar och hörde halvkvävda yttranden av missnöje och hämndlystnad. Utan att tänka på hur ofta Jesus hade gett bevis på att han kunde läsa deras tankar som en öppen bok talade de om för honom vilken verkan hans ord kunde få. I hopp om att han skulle försöka blidka de uppretade rådsherrarna sade de till Jesus: "Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?"
(395) Jesus svarade dem: "Var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall ryckas upp med rötterna." De traditioner och seder som de skriftlärde satte så högt, var av jordiskt och inte av himmelskt ursprung. Hur stor deras makt än var över folket, kunde de inte bestå provet inför Gud. Varje mänsklig föreskrift som införts i stället för Guds bud kommer att visa sig vara värdelös på den dag då Gud skall dra "alla gärningar till doms . . . allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont". (Pred. 12:14.)
(395) Att sätta mänskliga föreskrifter i stället för Guds bud har inte upphört. Även bland kristna finner man föreskrifter och seder som inte har något säkrare underlag än traditioner från kyrkofäderna. Sådana föreskrifter, som vilar enbart på mänsklig auktoritet, har undanträngt förordningar som föreskrivits av Gud. Människor klänger sig fast vid sina traditioner, håller sina sedvänjor i vördnad och riktar sitt hat mot dem som söker prisa deras villfarelse. I denna tid, då vi är kallade att rikta uppmärksamheten på Guds bud och Jesu tro, ser vi samma hat råda som på Jesu tid. Om Guds folk i nutiden sägs det: "Draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd." – Upp. 12:17.
(396) Men "var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall ryckas upp med rötterna". I stället för de s.k. kyrkofädernas auktoritet bjuder Gud oss att ta emot den evige Faderns ord, han som är himmelens och jordens Herre. Endast här kan vi finna den evangeliska sanning som inte är uppblandad med villfarelse. David sade: '"Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt." – Ps. 119:99, 100. Alla de som godtar mänsklig auktoritet, kyrkliga bruk eller kyrkofädernas traditioner bör lyssna till varningen i Kristi ord: "Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud."