(403) "Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom genom Dekapolis' område till Galileiska sjön." – Mark. 7:31.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 15:29-39; 16:1-12; Markusevangeliet 7:31-37; 8:1-21.
(403) Det var i trakterna omkring Dekapolis som de två gerasenerna hade blivit botade. Förskräckta över att svinhjorden hade gått under hade folket här tvingat Jesus att dra bort från deras område. Men de hade lyssnat till de två budbärare som han lämnat kvar och det väckte en önskan hos dem om att få träffa honom. Då han kom tillbaka till denna trakt samlades en stor skara omkring honom, och några kom till honom med en man som var döv och hade svårt för att tala. Jesus botade inte mannen bara med ett ord såsom han brukade göra. Han tog honom med sig bort ifrån folkskaran, stack sina fingrar in i hans öron och rörde vid hans tunga. Och då han såg upp mot himmelen suckade han vid tanken på de öron som inte ville öppna sig för den frälsande sanningen och de tungor som vägrade att erkänna Återlösaren. Med orden: "Upplåt dig", återfick mannen sin förmåga att kunna tala. Utan hänsyn till förbudet att inte säga något till någon om det, berättade han om sitt botande.
(403) Jesus gick upp på ett berg. Där samlade sig en stor skara människor omkring honom. De förde med sig sina sjuka och lade ner dem för hans fötter. Han botade dem alla, och folket, som tillbad avgudar, lovsjöng Israels Gud. Under tre dagar fortsatte de att samlas omkring Frälsaren. Om natten sov de under bar himmel. Om dagen samlade de sig, ivriga att få höra Jesu ord och se vad han gjorde. Då tre dagar hade gått hade de ätit upp all mat de hade med sig. Jesus ville inte sända hem dem hungriga och sade därför till sina medarbetare att ge dem mat. Apostlarna visade på nytt sin otro. I Betsaida hade de sett hur deras lilla förråd med Jesu välsignelse hade räckt till för att mätta folkskarorna, och ändå kom de nu inte med allt de hade. De trodde inte på hans makt att föröka det så, att det skulle räcka för de hungriga skarorna. Därtill kom att de som han hade mättat i Betsaida, var judar. De här var avgudadyrkare. Judiska fördomar hade ännu ett starkt grepp om apostlarna och de svarade Jesus: "Varifrån skola vi här i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk." Men de lydde honom och kom med vad de hade, sju bröd och två fiskar. Folkskaran fick mat och sju stora korgar blev över. Fyra tusen män förutom kvinnor och barn hade fått mat och Jesus sände sedan iväg dem glada och tacksamma.
(404) Därefter steg han i en båt tillsammans med apostlarna och for över sjön till Magadans område i södra änden av Gennesaret-slätten. Här på gränsen till Tyrus och Sidon hade han blivit uppmuntrad av den tillitsfulla förtröstan som den syrofeniciska kvinnan hade visat honom. Folket i Dekapolis som tillbad avgudar, hade tagit emot honom med glädje. Nu steg han åter iland i Galiléen. Här hade hans kraft på ett slående sätt uppenbarats. Här hade de flesta av hans barmhärtighetsgärningar utförts och här hade han undervisat. Ändå möttes han med föraktfull otro.
(404) Representanter för de rika och högdragna sadducéerna, som var prästernas parti, nationens aristokrater och skeptiker, hade anslutit sig till en deputation av fariséer. Det rådde bitter fiendskap mellan de två grupperna. Sadducéerna försökte vinna ockupationsmaktens gunst för att kunna upprätthålla sin egen position och auktoritet. Fariséerna å andra sidan underhöll folkets hat mot romarna och längtade efter den tid, då de skulle kunna kasta av sig förtryckarnas ok. Men fariséerna och sadducéerna förenade sig nu emot Jesus. Lika söker lika, och varhelst det onda existerar ingår det förbund med det onda för att bekämpa det goda.
(404) Nu kom fariséerna och sadducéerna till Jesus och bad om ett tecken från himmelen. Då Israel på Josuas tid drog ut i strid mot kananiterna vid Bet-Horon hade solen på ledarens befallning stått stilla till dess att segern hade vunnits. Många liknande händelser hade inträffat i deras historia. De begärde nu att Jesus skulle utföra något liknande. Men sådana tecken var inte vad judarna behövde. Något enbart yttre tecken skulle inte kunna göra dem någon nytta. Vad de behövde var inte intellektuell upplysning utan andlig förnyelse.
(405) Åh, ni hycklare sade Jesus: "Om himmelens utseende förstån I att döma." Genom att studera himlen kunde de förutsäga vädret. "Men om tidernas tecken kunnen I icke döma." Jesu egna ord, som talades i den helige Andes kraft och överbevisade dem om synd, var det tecken som Gud hade gett till deras frälsning. Och tecken direkt från himmelen hade också getts för att bekräfta Jesu Kristi uppdrag. Änglarnas sång för herdarna, stjärnan som vägledde de vise männen, duvan och rösten från himmelen vid hans dop, allt detta vittnade om honom.
(405) Allt det som förutsagts
"Då suckade han ur sin andes djup och sade: 'Varför begär detta släkte ett tecken'?" "Intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas' tecken. Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk", så skulle Kristus också lika länge vara "i jordens sköte". Och liksom Jonas' förkunnelse var ett tecken för Nineves befolkning, skulle Jesu förkunnelse vara ett tecken för hans samtida. Men vilken skillnad på mottagandet. Folket i den stora staden darrade, då de hörde varningen från Gud. Konungar och adelsmän ödmjukade sig, höga och låga ropade gemensamt till Gud i himmelen, och han visade dem barmhärtighet. "Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas." – Matt. 12:41.
(405) Varje underverk som Jesus gjorde var ett tecken på hans gudom. Han utförde exakt det som hade förutsagts om Messias. Men för fariséerna var dessa barmhärtighetsgärningar till direkt anstöt. De judiska ledarna såg med hjärtlös likgiltighet på mänskligt lidande. I många fall hade deras egoism och förtryck förorsakat det lidande som Jesus lindrade. Hans under var sålunda en anklagelse mot dem.
(406) Det som kom judarna att förkasta Frälsarens verk var det högsta beviset på hans gudomliga väsen. Den största betydelsen av hans under visade sig däri, att det var till välsignelse för mänskligheten. Den högsta bekräftelsen på att han kom från Gud var att hans liv uppenbarade Guds väsen. Han arbetade på samma sätt som Gud, och hans undervisning var Guds ord. Ett sådant liv är det största av alla under.
(406) När sanningens budskap förkunnas i vår tid är det många som i likhet med judarna ropar: "Låt oss se ett tecken!" "Gör ett under för oss!" Jesus utförde inte några under på fariséernas begäran. Han gjorde inte något underverk i öknen som svar på Satans försåtliga antydningar. Han ger oss inte någon kraft för att vi skall kunna hävda oss själva eller för att tillfredsställa otrons och stolthetens krav. Men evangelium saknar ändå inte bekräftelse på sitt gudomliga ursprung. Är det inte ett under att vi kan slita oss loss ur Satans makt? Fiendskap mot Satan är inte naturlig för människan, den inplantas genom Guds nåd. När en människa som behärskats av en vilsegången, egensinnig vilja blir befriad och överlämnar sig helhjärtat åt Guds himmelska budbärares påverkan, sker ett under. Detsamma är förhållandet när en människa som har varit offer för stark villfarelse, kommer till insikt om moralisk sanning. Varje gång en människa blir omvänd och lär sig att älska Gud och iaktta hans bud, går detta Guds löfte i uppfyllelse: "Jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst." – Hes. 36:26. Förändringen i människors sinnen, förvandlingen i den mänskliga karaktären är ett under som uppenbarar en alltid levande Frälsare som arbetar för att rädda människor. Ett följdriktigt liv i Kristus är ett stort under. De tecken som vid förkunnelsen av Guds ord nu och alltid bör uppenbara sig, är den helige Andes närvaro för att göra Ordet till en förnyande kraft för den som lyssnar. Detta är Guds bekräftelse inför världen om hans Sons gudomliga uppdrag.
(406) De som begärde ett tecken av Jesus hade till den grad blivit förhärdade i sin otro, att de inte upptäckte likheten med Gud i hans sätt att leva och undervisa. De ville inte inse att hans uppgift var en uppfyllelse av Bibeln. I liknelsen om den rike mannen och Lasarus sade Jesus till fariséerna: "Lyssna de icke till Moses och profeterna så skola de icke heller låta övertyga sig om någon uppstår från de döda." – Luk. 16:31. Intet tecken som kunde ges i himmelen eller på jorden, skulle bli till någon nytta för dem.
(407) Den fariseiska surdegen
Jesus "suckade ur sin andes djup" och i det han vände sig bort från denna grupp av småaktiga kritiker, steg han ned i båten tillsammans med sina apostlar. Under sorgfylld tystnad for de åter över sjön. De vände emellertid inte tillbaka till den plats som de hade lämnat, utan satte kurs mot Betsaida i vars närhet de fem tusen hade blivit mättade. Då de kom över till den andra sidan, sade Jesus: "Tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg." Ända sedan Mose tid hade judarna varit vana vid att avlägsna surdegen från sina hus vid påsktiden. De hade också blivit lärda att betrakta den som en symbol för synden. Ändå förstod apostlarna inte vad Jesus menade. Genom sin plötsliga avresa från Magadan hade de glömt att ta bröd med sig och de hade bara ett enda bröd. På grund härav uppfattade de Jesu ord som en varning om att inte köpa bröd av fariséer eller sadducéer. Deras brist på tro och andlig insikt hade ofta förlett dem till att på liknande sätt missuppfatta vad han sade. Nu tillrättavisade Jesus dem för att de trodde att han, som hade mättat tusentals människor med några få småfiskar och kornbröd, i en så allvarlig varning bara skulle ha syftat på vanlig mat. Det fanns en risk för att sadducéernas och fariséernas listiga argumentering skulle genomsyra hans efterföljare med otro och få dem att hysa ringaktande tankar om Jesu verksamhet.
(407) Apostlarna menade att Mästaren borde ha gett efter för fariséernas krav på ett tecken från himmelen. De trodde att han mycket väl hade kunnat göra detta och att ett sådant tecken skulle ha tystat hans fiender. De upptäckte inte dessa kritikers hyckleri.
(407) Flera månader senare "då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom så att de trampade på varandra", upprepade Jesus samma undervisning. Då '"tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: 'Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri'!" (Luk. 12:1.)
(408) När surdegen blandas med mjölet i degen verkar den omärkligt och förvandlar hela degen efter sin egen natur. På samma sätt kommer hyckleri, om vi ger efter för det, att genomtränga vårt väsen och vår livsföring. Ett slående exempel på fariséernas hyckleri hade Jesus redan tillrättavisat, då han fördömde deras sed i fråga om "korban", varigenom barn försummade sin plikt mot föräldrarna och dolde det under ett sken av givmildhet mot templet. De skriftlärde och fariséerna smög på detta sätt in vilseledande principer. De dolde vart deras lärosatser verkligen förde och använde varje tillfälle att på ett skickligt sätt smyga dem in i åhörarnas sinnen. När dessa falska principer en gång fått inflytande, verkade de som surdegen och genomträngde och förändrade karaktären. Det var denna vilseledande lära som gjorde det så svårt för folket att ta emot Jesu ord.
(408) Samma inflytande är i verksamhet genom dem som försöker förklara Guds lag på ett sådant sätt, att det stämmer överens med deras egna sedvänjor. Denna klass av människor angriper inte lagen öppet utan framställer spekulativa teorier som undergräver dess grundsatser. De förklarar den på ett sådant sätt att det ödelägger dess kraft.
(408) Självupphöjelsens risker
Fariséernas hyckleri var resultatet av självupphöjelse. Självförhärligande var det som de inriktade sitt liv på. Det var detta som fick dem att förvanska och felaktigt tillämpa Skrifterna och gjorde dem blinda för avsikten med Jesu arbete. Till och med Jesu apostlar stod i fara att ge näring åt detta lömska onda. De som själva ansåg sig vara Jesu efterföljare, men inte hade lämnat allt för att bli hans anhängare, var i hög grad påverkade av fariséernas sätt att tänka. Ofta vacklade de mellan tro och otro. De upptäckte inte de visdomens skatter som var fördolda i Jesus. Till och med apostlarna, som ifråga om de yttre förhållandena hade lämnat allt för Jesu skull, hade inte inom sig upphört att trakta efter stora fördelar för egen del. Det var denna anda som åstadkom striden om vem som skulle bli den störste. Det var detta som kom in mellan dem och Jesus och gjorde att de hade så liten förståelse för hans självuppoffrande arbete och hade svårt att fatta återlösningens hemligheter. Liksom surdegen kommer att åstadkomma fördärv och förruttnelse, om den ostört får fullborda sitt verk, kommer egennyttans anda att verka så att vi blir besmittade och ruinerade om vi håller fast vid den.
(409) Hur utbredd är inte denna lömska, vilseledande synd bland Jesu anhängare idag liksom den var i dåtiden! Hur ofta händer det inte att vår tjänst för Kristus och vårt umgänge med varandra skamfilas av en hemlig önskan om självupphöjelse! Hur nära ligger inte tanken på självförhärligande och längtan efter mänskligt bifall! Det är kärleken till det egna jaget, en önskan om en lättare väg än den Gud har bestämt som förleder oss att vilja ersätta de gudomliga föreskrifterna med mänskliga teorier och traditioner. Till sina egna apostlar och efterföljare riktar Jesus de varnande orden: "Tagen eder till vara för fariséernas surdeg."
(409) Kristi religion är uppriktigheten personifierad. En iver att förhärliga Gud är det motiv som inspireras av den helige Ande. Det är bara Andens effektiva påverkan och kraft som kan åstadkomma detta. Bara Guds kraft kan avlägsna egenkärleken och hyckleriet. Denna förändring är ett tecken på att han är i verksamhet. När den tro som vi tar emot tillintetgör egoism och förställning, när den leder oss till att söka Guds ära och inte vår egen, då vet vi att den är av det rätta slaget. "Fader, förhärliga ditt namn" (Joh. 12:28), var grundtonen i Jesu liv. Om vi alla följer honom kommer detta att bli grundtonen också i vårt liv. Han uppmanar oss att "så vandra, som Han vandrade", och "därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud." (1 Joh. 2:6, 3.)