(410) Jesu uppdrag på jorden gick nu hastigt mot sitt slut. De händelser mot vilka hans väg nu gick, låg framför honom i klart tecknade konturer. Redan innan han iklädde sig mänsklig natur såg han hela den väg framför sig som han måste vandra för att frälsa det som var förlorat. Varje smärta som plågade honom, alla förolämpningar som skulle hopa sig över hans huvud, varje försakelse han måste underkasta sig låg öppen för hans blick. Han visste det innan han lade av sig sin krona och sin konungsliga skrud för att stiga ned från sin tron och ikläda sig mänsklig gestalt. Vägen från krubban till korset låg öppen för honom. Han visste att ångesten skulle gripa honom. Ja, han visste allt och ändå sade han: "Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta." – Ps. 40:8, 9.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 16:13-28; Markusevangeliet 8:27-38; Lukasevangeliet 9:18-27.
(410) Han såg ständigt framför sig resultatet av sitt uppdrag, Hans jordiska liv som var uppfyllt av arbete och självuppoffring, upplystes av förvissningen att han inte skulle utstå allt detta lidande förgäves. Genom att ge sitt liv för människorna skulle han återföra världen till lojalitet mot Gud. Även om han först måste ta emot blodsdopet, och världens synd tynga hans oskyldiga själ och även om skuggan av en obeskrivlig smärta vilade över honom, såg han framåt mot den glädje som väntade honom. Därför valde han att uthärda korsets lidande och bortse från föraktet.
(410) För hans utvalda följeslagare var det händelseförlopp som snart skulle utspela sig ännu dolt, men tiden närmade sig då de måste bevittna hans ångest. De skulle få se honom som de älskade och förlitade sig på, överlämna sig i fiendernas händer och hängas på Golgata kors. Snart måste han lämna dem ensamma att möta denna värld utan den tröst som hans synliga närvaro innebar. Han visste hur hat och otro skulle förfölja dem och han ville förbereda dem för dessa prövningar.
(411) Jesus och hans apostlar hade nu kommit till en av städerna vid Cesarea Filippi. De befann sig utanför Galiléens gränser på ett område där man tillbad avgudar. Här var apostlarna utom räckhåll för judendomens kontrollerande inflytande och i närmare kontakt med den hedniska gudstjänsten. Runt omkring dem kunde man finna former av den vidskepelse som existerade i alla delar av världen. Jesus ville att de skulle få se just dessa saker så att de skulle känna sitt ansvar för de avgudadyrkande folken. Under sin vistelse i denna trakt sökte han undvika att tala offentligt med människorna och ägnade sig i stället mera helt åt sina apostlar.
(411) Han tänkte nu berätta något för dem om sitt förestående lidande. Men först drog han sig tillbaka för att bedja för dem, att de skulle bli beredda att ta emot vad han hade att säga dem. När han åter förenade sig med dem, började han inte omedelbart att tala med dem om det han hade att säga. Innan han gjorde detta, ville han ge dem tillfälle att bekänna sin tro på honom, så att de skulle kunna bli styrkta inför den förestående prövningen. Han frågade: "Vem säger folket Människosonen vara?"
(411) Med sorg måste apostlarna medge att Israel inte ville erkänna honom såsom sin Messias. En del hade visserligen, då de såg hans underverk, sagt sig tro att han var Davids son. Folkskaran som hade blivit mättad vid Betsaida, hade velat utropa honom till konung. Många var redo att ta emot honom som profet, men de trodde inte att han var Messias.
(411) Nu ställde Jesus åter en fråga som han riktade direkt till apostlarna själva: "Vem sägen då I mig vara?" Perrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."
(411) Redan från början hade Petrus trott att Jesus var Messias. Många andra hade blivit övertygade genom Johannes Döparens förkunnelse och tagit emot Jesus. Däremot började de tvivla på att Johannes var den han utgav sig vara, då han sattes i fängelse och blev dödad. Nu tvivlade de på att Jesus var den Messias som de så länge hade väntat på. Många av Jesu efterföljare, som ivrigt hade väntat på att Jesus skulle inta sin plats på Davids tron, lämnade honom, då de förstod att han inte hade någon sådan avsikt. Men Petrus och hans medbröder svek inte i sin tro på Mästaren. Den vacklande hållningen hos dem, som den ena dagen lovsjöng honom för att nästa dag fördöma honom, hade inte någon inverkan på tron hos Jesu sanna efterföljare. Petrus förklarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Han väntade inte att hans Herre först skulle bli krönt med konungslig ära utan tog emot honom i hans ringhet och ödmjukhet.
(412) Petrus hade uttryckt de tolv apostlarnas tro. Ändå fattades det mycket innan de fullt förstod Jesu uppgift. Prästernas och ledarnas motstånd och felaktiga framställning kunde inte förmå dem att lämna Jesus, även om det alltjämt orsakade dem mycket bekymmer. De kunde inte se sin väg klart. Inflytandet av det som de tidigare blivit undervisade om, de skriftlärdes läror och traditionernas makt skymde deras blick för sanningen. Då och då trängde värdefulla strålar av ljus från Jesus in genom deras mörker, men ändå trevade de ofta som bland skuggor. Men denna dag, då de skulle stå ansikte mot ansikte med sin tros prövning, vilade den helige Andes kraft över apostlarna. Under en stund vändes deras blick från "de ting som synas" till att se "de ting som icke synas". (2 Kor. 4:18.) Bakom den mänskliga förklädnaden kunde de se Guds Sons härlighet.
(412) Jesus svarade Petrus: "Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan din Fader, som är i himmelen."
(412) Den sanning som Petrus bekände är grundvalen för den kristnes tro. Kristus själv förklarade den vara evigt liv. Men att äga denna vetskap är inte någon anledning till självupphöjelse. Det var inte genom egen vishet och godhet som Petrus hade fått denna uppenbarelse. Det mänskliga kan aldrig av sig självt vinna kunskap om det gudomliga. "Hög såsom himmelen är den – vad kan du göra?, djupare än dödsriket – vad kan du förstå?" – Job 11:8. Bara barnaskapets anda kan uppenbara Guds djupheter, som "intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka". Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.
(412) "Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet." (1 Kor. 2:9,10.) "Herren har sin umgängelse med dem som frukta honom." – Ps. 25:14. Och detta att Petrus hade upptäckt Jesu härlighet var en bekräftelse av att han hade "lärt av honom". (Joh. 6:45.) Ja, i sanning, "salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig".
(413) Jesus fortsatte: "Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga." Ordet Petrus betyder sten, en rullande sten. Petrus var inte den klippa på vilken församlingen skulle byggas. Dödsrikets portar blev honom övermäktiga, då han förnekade sin Mästare med att förbanna och svära. Församlingen byggdes på en, vilken dödsrikets portar inte kunde bli övermäktiga.
(413) En dyrbar hörnsten
Århundraden före Frälsarens ankomst hade Mose pekat på Israels frälsnings klippa. Psalmisten hade sjungit om "min klippa och min frälsning". Jesaja hade skrivit: "Därför säger Herren, Herren så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad." – 5 Mos. 32:4; Ps. 62:7; Jes. 28:16. Petrus tillämpar själv denna profetia på Jesus då han genom inspirationens ande skriver: "Om I annars haven 'smakat att Herren är god'. Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad. men inför Gud är 'utvald och dyrbar', och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus." – 1 Petr. 2:3-5.
(413) "Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Kristus Jesus. " – 1 Kor. 3:11. På denna klippa skall jag bygga min församling, sade Jesus. I närvaro av Gud och alla de himmelska väsendena och i närvaro av ondskans osynliga härsmakt grundade Jesus sin församling på den levande klippan. Denna klippa är han själv, som blev slagen och krossad för oss. Dödsrikets portar skall inte kunna bli den församling övermäktiga, som är byggd på denna grund.
(413) Hur svag tycktes inte församlingen vara, då Jesus uttalade dessa ord. Det fanns bara en handfull trogna, mot vilka demonernas hela makt och människornas ondska skulle riktas. Ändå skulle Jesu efterföljare inte behöva frukta. Ingen skulle kunna övervinna dem, om de förlitade sig på denna klippas styrka.
(414) Under sex tusen år har tron byggt på Kristus. Under sex tusen år har Satans vrede likt en stormflod vräkt sig mot vår frälsnings klippa, men den står orubblig.
(414) Petrus hade gett uttryck för den sanning som är grundvalen för församlingens tro och Jesus hedrade nu Petrus som representant för hela den troende skaran. Han sade: "Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen."
(414) "Himmelrikets nycklar" är Kristi ord. Varje ord i de Heliga Skrifterna är hans ord och innefattas däri. Dessa ord hade makt att öppna och tillsluta himmelen. De framställer de villkor på vilka människor blir mottagna eller förkastade. Så blir det arbete som Guds förkunnare utför, antingen en "lukt från liv till liv" eller "en lukt från död till död". Deras uppdrag är av sådan betydelse att det får eviga resultat.
(414) Frälsaren anförtrodde inte evangelii verk endast åt Petrus. Vid ett senare tillfälle riktade Jesus till församlingen de ord som han nu riktade till Petrus. Och i huvudsak samma ord uttalades till de tolv apostlarna såsom representanter för hela skaran av de troende. Om Jesus hade beklätt en av sina apostlar med en särskild myndighet framför de andra, skulle vi inte så ofta ha funnit dem tvista om vem som skulle vara den störste bland dem. De skulle ha böjt sig för Mästarens önskan och ärat den som han hade utvalt.
(414) I stället för att förordna en av apostlarna som deras ledare sade Jesus till dem: "I skolen icke låta kalla eder 'rabbi'." "Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder ’läromästare’, Kristus." – Matt. 23:8, 10.
(415) "Kristus är envar mans huvud." – 1 Kor. 11:3. Gud som lade allt under Frälsarens fötter, gav honom åt församlingen till att vara ett huvud över allting – "åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla". (Ef. 1:22, 23.) Församlingen är byggd på Kristus som är dess grund. Den skall inte förlita sig på någon människa eller behärskas av någon människa. Många menar att en förtroendepost ger dem befogenhet att diktera vad andra människor skall tro eller vad de skall göra. Gud godkänner inte några sådana anspråk. Frälsaren förklarar: "I ären alla bröder." Alla är utsatta för frestelser och har samma benägenhet att begå misstag. Vi kan inte lita på någon människa för att få vägledning. Trons klippa är Kristi levande närvaro i församlingen. På denna kan den svagaste förlita sig. De som menar sig vara de starkaste kommer att visa sig vara de svagaste, med mindre de gör Kristus till sin kraft. "Förbannad är den man som förtröstar på människor och sätter kött sig till arm." – Jer. 17:5. Herren är: "Klippan – ostraffliga äro hans gärningar." – 5 Mos. 32:4. "Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom." – Ps. 2:12.
(415) Efter det att Petrus avlagt sin bekännelse, sade Jesus till apostlarna att de inte skulle tala om för människorna att han var Messias. Detta förbud gavs på grund av det hårda motståndet från fariséerna och de skriftlärde. Dessutom hade folket och även hans efterföljare en så falsk uppfattning om Messias, att ett offentligt tillkännagivande av honom som den Smorde inte skulle ha gett dem en rätt föreställning, varken om honom eller hans uppgift. Men dag efter dag uppenbarade han sig själv för sina efterföljare som Frälsaren och ville på detta sätt ge dem ett riktigt begrepp om sig själv som Messias.
(415) Kunde ännu inte förstå
Apostlarna väntade emellertid fortfarande att han en gång skulle komma att regera som en jordisk furste. De trodde inte att han alltid skulle fortsätta att vara fattig och obemärkt, fast han länge dolt sina syften. Tiden var nära då han skulle upprätta sitt rike. Att prästernas och de skriftlärdes hat aldrig skulle övervinnas eller att Jesus skulle bli förkastad av sin egen nation, dömd som en bedragare och korsfäst som en ogärningsman, det hade apostlarna aldrig kunnat föreställa sig. Men stunden för mörkrets makt närmade sig och Jesus måste låta sina apostlar få veta något om den kris som väntade dem. Tanken på den förestående prövningen gjorde honom ledsen.
(416) Hittills hade han undvikit att tala om något som stod i samband med hans lidande och död. I sitt samtal med Nikodemus hade han sagt: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv." – Joh. 3:14, 15. Men apostlarna var inte närvarande vid detta samtal, och även om de hade hört det, skulle de inte ha förstått det. Nu hade emellertid apostlarna varit med Jesus, lyssnat till hans ord och sett allt han hade gjort, tills de, trots hans ringhet och prästernas och folkets motstånd, kunde instämma i Petrus' bekräftelse: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Nu hade tiden kommit då slöjan som dolde framtiden, skulle dras undan. "Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen."
(416) Hans uppdrag av annan natur
Mållösa av häpnad och sorg lyssnade apostlarna till Jesu ord. Jesus hade nyss tagit emot Petrus' erkännande av honom såsom Guds Son och nu föreföll orden om hans lidande och död obegripliga. Petrus kunde inte hålla sig tyst. Han grep tag i sin Mästare som om han velat hålla honom tillbaka från den hotande domen och utropade: "Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig."
(416) Petrus älskade sin Herre, men Jesus berömde honom inte för att han på detta sätt visade sin önskan att skydda honom för lidandet. Petrus' ord var inte sådana att de kunde bli Jesus till hjälp och tröst i den stora prövning som låg framför honom. De stod inte i överensstämmelse med Guds nådefulla avsikter för en förlorad värld och stod inte heller i samklang med den undervisning om självuppoffring som Jesus hade kommit för att meddela oss genom sitt eget exempel. Petrus ville inte se korset i Kristi uppgift. Det intryck hans ord skulle göra, stod i direkt strid med den undervisning som Jesus särskilt starkt ville framhålla för sina efterföljare. Frälsaren såg sig tvungen att rikta den strängaste tillrättavisning mot Petrus som han någonsin hade uttalat: "Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar utan människotankar."
(417) Satan försökte göra Jesus missmodig och få honom att svika sin uppgift. I sin blinda kärlek lät Petrus frestelsen få uttryck i ord. Det ondas furste var upphovet till denna tanke. Hans påverkan låg bakom denna impulsiva vädjan. I öknen hade Satan erbjudit Jesus världsherraväldet på villkor att han lämnade förödmjukelsens och självförnekelsens väg. Nu kom han med samma frestelse till en av Jesu apostlar. Han försökte få Petrus att bara se på den jordiska härligheten, så att han inte skulle se det kors som Jesus ville rikta hans uppmärksamhet på. Och genom Petrus sökte Satan åter tvinga frestelsen på Jesus. Men han var för sin egen del oberörd. Hans tanke gällde aposteln. Satan hade trängt sig mellan Petrus och hans Mästare för att aposteln inte skulle förstå att Jesus skulle välja förnedringens väg för hans skull. Jesu ord var inte riktade mot Petrus utan mot den som sökte skilja honom från hans Frälsare. "Gå bort, Satan!" Träng dig inte längre mellan mig och min oförståndige tjänare. Låt mig komma ansikte mot ansikte med Petrus, så skall jag uppenbara min kärleks hemlighet för honom.
(417) I prövningseldens hetta
Det var en bitter läxa för Petrus och det dröjde länge innan han lärt sig inse att Jesu väg på jorden skulle gå genom ångest och förödmjukelse. Aposteln ryggade tillbaka för att följa sin Mästare i lidandet. Men i prövningseldens hetta kunde han lära sig dess välsignelse. Långt efteråt, när hans liv var tyngt av år och möda skrev han: "Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse." – 1 Petr. 4:12, 13.
(418) Jesus förklarade nu för sina medarbetare att hans eget liv i självförnekelse var ett exempel på vad deras skulle bli. Så vände han sig till apostlarna och till de människor som hade stannat kvar hos honom och sade: "Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig." Korset förknippades med den romerska ockupationsmakten. Det var tortyrredskapet för det grymmaste och mest förödmjukande dödsstraffet. Av de svåraste brottslingarna krävde man, att de själva skulle bära sitt kors till avrättningsplatsen. När korset lades på deras skuldror, gjorde de ofta våldsamt motstånd, till dess de blev övermannade och tortyrredskapet bands fast på dem. Jesus uppmanade sina efterföljare att ta upp sitt kors och bära det i hans efterföljd. Hans apostlar och efterföljare förstod bara dunkelt vad han sade. Men de fattade att det avsåg, att de skulle underkasta sig den bittraste förödmjukelse, till och med intill döden för Kristi sak. Frälsarens ord kunde inte ha gett en klarare bild av en mer fullständig självöverlåtelse. Men allt detta hade han underkastat sig för deras skull. Jesus betraktade inte himmelen som någon åtråvärd plats, om de skulle gå förlorade. Han lämnade den eviga världen för att leva ett liv, fyllt av klander och förödmjukelser och för att dö en neslig död. Han som ägde himmelens rikaste skatter, blev fattig, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Vi skall följa honom på den väg han vandrade.
(418) En länk i en kedja
Kärlek till de människor för vilka Kristus dog, innebär att vi måste dö bort från det egna jaget. Den som blivit en Guds son eller dotter skall därefter betrakta sig som en länk i den kedja som sänkts ned för att rädda världen. De skall vara ett med Kristus i hans barmhärtighetsplan. De skall gå ut med honom för att uppsöka och rädda de förlorade. Den kristne måste alltid göra klart för sig, att han har helgat sig åt Gud och att han i sitt sätt att leva och vara skall uppenbara Kristus för världen. Den självuppoffring, den sympati och kärlek som kom till uttryck i Jesu liv skall också visa sig i Guds medarbetares liv.
(419) "Den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och evangelii skull, han skall bevara det."
(419) Själviskheten är död. Intet organ i vår kropp skulle kunna leva om det skulle begränsa sin verksamhet till att bara tjäna sig självt. Hjärtat skulle snart förlora sin kraft, om det upphörde att sända livsströmmen till handen och huvudet. Kristi kärlek sprider sig liksom den fysiska livsströmmen till alla delar av hans andliga kropp. Vi är varandras lemmar, och den som vägrar att ge åt andra, kommer att gå under. "Vad hjälper det en människa", sade Jesus, "om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?"
(419) Inte i jordisk glans
Jesus förde sina efterföljare bort ifrån denna världs fattigdom och vanära till sin återkomst i härlighet. Han skulle inte komma i glansen av en jordisk konungavärdighet utan med sin Faders och alla heliga änglars värdighet. "Och då", sade han, "skall han vedergälla var och en efter hans gärningar." För att uppmuntra dem gav han dem löftet: "Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike." Men apostlarna förstod inte hans ord. Denna härlighet tycktes dem så långt borta. Deras ögon var fästade på det som låg dem närmare, ett jordeliv i fattigdom, förödmjukelse och lidande. Måste de låta sina lysande förväntningar om Messias-riket slås i spillror? Skulle de inte få se sin Herre bestiga Davids tron? Var det möjligt att Jesus skulle leva som en fattig, hemlös vandrare, bli föraktad och till sist dömd till döden? Sorg tyngde deras sinnen. De älskade ju sin Mästare. Tvivel ansatte dem, eftersom det tycktes dem ofattbart att Guds Son skulle utsättas för en så grym förnedring. De undrade varför han frivilligt skulle resa till Jerusalem för att utsätta sig för den behandling som han talat om för dem att han skulle möta där. Hur kunde han underkasta sig ett sådant öde och lämna dem i ett större mörker än de befann sig i innan han uppenbarade sig för dem?
(420) I trakten av Cesarea Filippi skulle Jesus vara utom räckhåll för Herodes och Kaifas, menade apostlarna. Här hade han ingenting att frukta av judarnas hat eller romarnas makt. Varför inte arbeta där på avstånd från fariséerna? Varför överlämna sig åt döden? Om han måste dö, hur skulle det då gå med hans rike som skulle byggas på så säker grundval att dödsrikets portar inte skulle kunna krossa det? För apostlarna var detta verkligen ett mysterium.
(420) De färdades ju redan längs kusten av Gennesarets Sjö, mot den stad där deras förhoppningar skulle grusas. De vågade inte säga emot Jesus, men de talade med varandra i låg, sorgsen ton, om vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Även mitt under denna ovissa sinnesstämning klängde de sig fast vid tanken på att vissa oförutsedda händelser kunde inträffa, som skulle avvärja det öde som tycktes vänta deras Herre. Så gick sex långa, dystra dagar under sorg, tvivel, fruktan och hopp.