Ljusgestalterna

(421)  Kvällen närmar sig då Jesus kallar till sig tre av sina apostlar, Petrus, Jakob och Johannes och för dem över fälten och in på en ojämn stig som leder upp till en enslig bergssluttning. Hela dagen hade Frälsaren och hans apostlar varit på resa och samtidigt undervisat folket. Klättringen uppför berget tröttar ut dem ytterligare. Jesus har lyft bördan från många lidande människors sinnen. Han har sänt livets ström genom deras försvagade kroppar. Men han är också underkastad mänsklig begränsning. Liksom sina apostlar blir han trött av vandringen.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 17:1-8; Markusevangeliet 9:2-8; Lukasevangeliet 9:28-36.

(421)  Solnedgångens ljus dröjer kvar på bergets topp. Dess bortdöende glans kastar ett blekt ljus över den stig på vilken de vandrar. Snart dör emellertid ljuset bort på bergstoppen liksom i dalen. Solen försvinner bakom horisonten i väster. De ensliga vandrarna omsluts av nattens mörker. De dystra omgivningarna tycks stå i samklang med deras sorgtyngda liv, över vilket molnen tätnar mer och mer.

(421)  Apostlarna vill inte direkt fråga Jesus vart han leder dem och vilken avsikten är med vandringen. Han har ofta tillbringat hela nätter på bergen i bön. Han som har skapat bergen och dalarna, känner sig hemma i naturen och njuter av dess stillhet. Apostlarna följer med dit Jesus är på väg. Men de undrar ändå varför Mästaren leder dem på denna mödosamma väg, då de är trötta och även han behöver vila.

(421)  Efter en stund säger Jesus till dem, att de inte skall gå längre. Han, smärtornas man, går några steg längre bort, faller ned på sitt ansikte och börjar bedja under starkt rop och tårar. Han ber om kraft att uthärda provet i mänsklighetens ställe. Han måste själv få ett förnyat grepp om Allmakten. Bara så kan han möta framtiden. Han framlägger sin längtan då det gäller hans efterföljare. Han ber att deras tro i mörkrets stund inte skall gå om intet. Daggen faller tätt på hans nedböjda gestalt, men han frågar inte efter det. Nattens skuggor sänker sig djupt över honom, men han ser det inte. Så går timmarna sakta. Till att börja med förenar sig apostlarnas böner med hans i uppriktig hängivenhet, men redan efter en stund överväldigas de av trötthet. Även om de försöker hålla intresset uppe för vad som försiggår faller de ändå i sömn. Jesus hade talat med dem om sina lidanden. Han hade tagit dem med sig för att de skall förena sig med honom i bön. Även i denna stund ber han för dem. Frälsaren har lagt märke till apostlarnas dysterhet och längtar efter att kunna lindra deras sorg med en försäkran om att deras tro inte har varit förgäves. Inte ens alla tolv apostlarna kunde ta emot den uppenbarelse han ville låta dem uppleva. Bara de tre som skall bevittna hans ångest i Getsemane, har blivit utvalda att följa med honom upp på berget. Vad han nu främst koncentrerar sig på i sin bön är en innerlig begäran att de skall få se den härlighet avslöjas, som han hade hos sin Fader förrän världen var till. Han ber att hans rike skall bli uppenbarat för mänskliga ögon och att hans apostlar skall få kraft att kunna se det. Han ber att de skall få bevittna en sådan uppenbarelse av hans gudom som skall trösta dem i ångestens tyngsta timma, med den fasta tillförsikten att han är Guds Son och att hans skymfliga död är en del av återlösningsplanen.

(422)  Hans bön blir hörd. Medan han ligger böjd på den steniga marken öppnas plötsligt himmelen, de gyllene portarna till Guds stad slås upp på vid gavel. En himmelsk strålglans sänker sig ned över berget och omsluter Frälsaren. Hans inneboende gudom genomstrålar hans mänskliga gestalt och möter härligheten som kommer ovanifrån. När Jesus reser sig från sin nedböjda ställning framstår han i gudomligt majestät. Själsångesten är borta. Hans ansikte lyser "såsom solen". Hans kläder är "vita som ljuset".

(422)  Apostlarna som vaknar, ser den flod av härlighet som upplyser berget. Med bävan och undran ser de sin Mästares strålande gestalt. När de förmår uthärda det underbara ljuset upptäcker de att Jesus inte är ensam. Vid sidan om honom står två himmelska väsen och samtalar med honom. Det är Moses som en gång talade med Gud på Sinai, och Elia som fick den stora förmånen – som bara ytterligare en av Adams släkt hade fått – att aldrig behöva underkasta sig dödens välde.

(423)  Femton århundraden tidigare hade Mose från Pisga-bergets topp sett löftets land. Men på grund av sin synd vid Meriba fick han inte komma ditin. Glädjen att föra Israel till deras fäders arvedel blev inte heller honom förunnad. Enträget, ångestfullt bad han: "Låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon" (5 Mos. 3:25), men bönen avslogs. Det hopp grusades som under fyrtio år lyste i ökenvandringens mörker. En grav i ödemarken blev målet för dessa år av ihärdigt arbete och själspåfrestande omsorg. Men han "som förmår göra mer, ja, långt mer, än allt vad vi bedja eller tänka" (Ef.3:20), hade efter detta mått besvarat sin tjänares bön. Moses gick in under dödens makt, men graven skulle inte få behålla honom. Kristus själv kallade honom åter till livet. Satan, frestaren, hade gjort anspråk på Mose kropp på grund av hans synd, men Kristus, Frälsaren, förde honom ur graven. (Judas v. 9.)

(423)  Fick se hans seger
Moses fick på förklaringsberget se Jesu seger över synd och död. Han representerar dem som kommer ut ur sina gravar vid de rättfärdigas uppståndelse. Elia, som blivit upptagen till himmelen utan att genomgå döden, representerar dem som lever på jorden när Kristus kommer tillbaka och skall bli "förvandlade och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud", då "detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet". (1 Kor. 15:51-53.) Jesus var omstrålad av himmelskt ljus, såsom han skall vara då han kommer "för andra gången utan synd . . . till frälsning". Han skall komma "i sin Faders härlighet med de heliga änglarna". (Hebr. 9:28; Mark. 8:38.) Frälsarens löfte till apostlarna blev uppfyllt. På berget fick de se det kommande härlighetsriket i miniatyr – Kristus, konungen, Moses, som representant för de uppståndna heliga och Elia som representant för de levande förvandlade.

(424)  Apostlarna förstår inte än den syn de sett, men de gläder sig över att deras milde, ödmjuke och tålige lärare, som har vandrat omkring som en hemlös främling, nu hedras av dessa benådade himmelska sändebud. De tror att Elia har kommit för att kungöra Messias' regering och att Jesus står inför upprättandet av sitt rike på jorden. Minnet av deras fruktan och missräkning skall för alltid komma att utplånas. Här vill de dröja kvar, där Guds härlighet uppenbarats. Petrus utropar: "Rabbi, här är oss gott att vara, låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en." Apostlarna var övertygade om att Moses och Elia hade blivit sända för att beskydda deras Mästare och för att bekräfta hans konungsliga makt.

(424)  Men kronan måste föregås av korset. Deras samtal med Jesus rörde sig inte om hans kröning till konung utan om hans död, som snart skulle fullbordas i Jerusalem. Jesus vandrade ensam mitt ibland människorna och bar mänsklighetens sorger och missgärningar. Medan den kommande prövningens mörker tyngde honom, kände han även själens ensamhet i en värld som inte kände honom. Inte ens hans älskade medarbetare förstod hans uppdrags hemlighetsfulla innebörd, så upptagna var de av sina egna tvivel, sorger och ärelystna förhoppningar. Jesus hade levt i himmelens atmosfär av kärlek och gemenskap, men i denna värld, som han hade skapat, var han ensam. Nu hade himmelen sänt sina budbärare till Jesus. De var inte änglar utan människor som utstått lidande och sorg och som därför kunde sympatisera med honom i hans jordiska livs prövningar. Moses och Elia hade varit Kristi medarbetare. De hade delat hans längtan efter mänsklighetens frälsning, Moses bad en gång för Israel: "Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i." – 2 Mos. 32:32. Elia hade blivit förtrogen med själens ensamhet, då han under tre och ett halvt år av hungersnöd uthärdat en hel nations hat och olycka. Ensam inför Gud stod han på berget Karmel. Ensam flydde han tillbaka till öknen i ångest och förtvivlan. Utvalda framför alla Guds änglar omkring den vita tronen hade dessa män kommit för att samtala med Jesus om hans lidande och för att uppmuntra honom med en försäkran om hela himmelens sympati. Hopp för världen och frälsning för varje människa var deras stora samtalsämne.

(425)  Fastän de var överväldigade av sömn, hörde apostlarna något av vad Jesus samtalade med de himmelska sändebuden om. Eftersom de hade försummat att vaka och bedja, var de inte färdiga att ta emot vad Gud ville ge dem, kunskapen om Jesu lidande och härligheten som skulle följa. De gick miste om den välsignelse som skulle ha blivit deras, om de hade delat hans självuppoffring. Dessa apostlar hade svårt för att tro och uppskattade inte särskilt högt den skatt som himmelen försökte berika dem med.

(425)  Ändå fick de storslagen upplysning. De fick en försäkran om att hela himmelen kände till den judiska nationens skuld, då den förkastade Jesus. De fick en klarare förståelse för återlösningsverket. De såg och hörde själva saker som vida övergår mänsklig fattningsförmåga. De hade "själva skådat hans härlighet". (2 Petr. 1:16.) Och de förstod att Jesus i sanning var Messias, om vilken patriarker och profeter hade vittnat, och att han erkändes såsom sådan av hela den himmelska världen.

(425)  Medan de ännu betraktade synen på berget "överskyggde dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: 'Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom!'" När de såg skyn med den himmelska härligheten, mer strålande än eldstoden i öknen, och hörde Guds röst tala i vördnadsbjudande majestät, som kommit bergen att skälva, föll apostlarna som slagna till marken. De låg utsträckta med ansiktena dolda till dess att Jesus kom fram till dem, rörde vid dem och skingrade deras fruktan med sin välkända röst: "Stån upp, och varen icke förskräckta." Då de vågade lyfta upp sina ögon såg de att den himmelska härligheten var borta. Moses' och Elias' gestalter hade försvunnit. De var ensamma med Jesus på berget.