(41) Omkring fyrtio dagar efter Jesu födelse tog Josef och Maria honom med sig till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren och för att frambära offer. Detta stod i överensstämmelse med den judiska lagen. Som människornas ställföreträdare måste Jesus rätta sig efter lagen i alla dess detaljer. Han hade redan varit underkastad bestämmelser om omskärelse som en bekräftelse på hans laglydnad.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 2:21-38.
(41) Som offer för barnets mor krävde lagen ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer. Men lagen föreskrev också att om föräldrarna var för fattiga för att kunna offra ett lamm, skulle ett par turturduvor eller två unga duvor, den ena till brännoffer och den andra till syndoffer, bli godtagna.
(41) De offer som frambars inför Herren, skulle vara helt felfria. Dessa offer var symboler på Jesus. Detta gör det klart att Jesus själv var fri från kroppsliga fel. Han var "ett felfritt lamm utan fläck" (1 Petr. 1:19). Hans kroppsbyggnad vanställdes inte av något kropp fel. Hans kropp var frisk och stark. Under hela sitt liv levde han i överensstämmelse med naturens lagar. Fysiskt såväl som andligt var han ett exempel på vad Gud avsåg att alla människor genom lydnad mot hans lagar skulle vara.
(41) Invigningen av den förstfödde hade sitt ursprung från uråldrig tid. Gud hade lovat att ge himmelens Förstfödde för att frälsa syndare. Denna gåva skulle erkännas i varje familj genom invigningen av den förstfödde sonen. Han skulle helgas till prästämbetet såsom en Kristi representant för människorna.
(42) Vid Israels befrielse från Egypten återinfördes bestämmelsen om den förstföddes invigning. Medan Israel befann sig i fångenskap bos egyptierna, befallde Herren Moses att gå till Farao, konungen i Egypten, och säga: "Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son." – 2 Mos. 4:22, 23.
(42) Moses framförde detta budskap, men den stolte konungens svar var: "Vem är Herren, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av Herren och vill ej heller släppa Israel." – 2 Mos. 5:2. Herren verkade för sitt folk genom tecken och under och sände fruktansvärda straffdomar över Farao. Till sist fick ödeläggelsens ängel befallning om att döda allt förstfött bland människor och djur bos egyptierna. För att israeliterna skulle bli skonade blev de tillsagda, att de skulle stryka blodet av ett slaktat lamm på sina dörrposter. Varje hus skulle märkas med blodet, så att ängeln, när han kom för att fullgöra sitt dödsbringande uppdrag, skulle kunna gå förbi israeliternas hem.
(42) Efter att ha sänt denna straffdom över Egypten, sade Herren till Moses: "Helga åt mig allt förstfött. . . evad det är människor eller boskap; mig tillhör det." "På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land, helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag är Herren." – 2 Mos. 13:2; 4 Mos. 3:13. Efter det att tjänsten i tabernaklet blev införd, utvalde Herren Levi stam att göra tjänst i helgedomen, i stället för de förstfödda i hela Israel. Men de förstfödda skulle alltjämt betraktas som Herrens egendom och skulle friköpas för en lösesumma.
(42) Detta gjorde lagen om frambärandet av det förstfödda särskilt betydelsefull. Samtidigt som den var ett minnesmärke över befriandet av Israels folk genom Herrens väldiga makt, var den en förebild på en större befrielse som skulle utföras av Guds enfödde Son. Liksom blodet som ströks på dörrposterna, hade räddat det förstfödda i Israel, så skulle Kristi blod ha makt att frälsa välden.
(42) Vilken betydelse låg det då däri att Jesus blev framburen i templet? Prästerna kunde inte förstå symboliken. De kunde inte tolka hemligheten som låg i den. Frambärandet av nyfödda var en vanlig händelse. Dag efter dag tog prästen emot lösepengarna för små barn som frambars inför Herren. Dag efter dag utförde han sin rutinmässiga gärning och ägnade sällan någon uppmärksamhet åt föräldrar eller barn, med mindre han hos föräldrarna såg ett eller annat som kunde tyda på rikedom eller hög rang. Josef och Maria var fattiga. Då de kom med sitt barn, såg prästen bara en man och en kvinna, klädda som galiléerna i sin enkla dräkt. Det fanns inte någonting i deras utseende som tilldrog sig uppmärksamhet. Deras offer var bara de fattigas offer.
(43) Härlighetens Konung
Prästen gick igenom ceremonin i kraft av sin officiella ställning. Han tog barnet i sina armar och höll det framför altaret. Efter det att han gett det tillbaka till modern, skrev han namnet Jesus i de förstföddas register. Föga anade han, att barnet som låg i hans armar, var himmelens Majestät, härlighetens Konung. Det föll inte prästen in att detta lilla barn var den om vilken Moses hade skrivit: "En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyda till i allt vad han talar till eder." – Apg. 3:22. Han förstod inte att detta lilla barn var den, vars härlighet Moses hade bett om att få se. Men en som var större än Moses låg i prästens armar. Och då han skrev in barnets namn, skrev han namnet på Honom som var underlaget för hela det judiska gudstjänstsystemet. Detta namn skulle bli dess dödsdom, eftersom offersystemet som symbol snart skulle ha fullgjort sin uppgift. Avbilden hade nästan nått sin förebild, skuggan sin verklighet.
(43) Härligheten hade vikit från helgedomen, men i barnet från Betlehem låg den härlighet dold, inför vilken änglar böjer sig. Detta omedvetna barn var den utlovade "kvinnans säd", mot vilken det första altaret vid Edens portar pekade. Detta var Silo, den som ger frid. Det var han som för Moses förklarat sig vara JAG ÄR. Det var han som i molnstoden och eldstoden hade varit Israels ledare. Det var han som profeterna länge hade förutsagt. Han var alla folks längtan, Davids rotskott och ätt, den klara morgonstjärnan. Detta hjälplösa lilla barns namn, inskrivet i Israels rullor och därigenom förklarat som vår broder, var den fallna mänsklighetens hopp. Barnet, för vilket lösepengarna betalades, var den som skulle betala lösesumman för hela världens synder. Han var den sanne, store "översteprästen över Guds hus", huvudmannen för "ett oförgängligt prästadöme", förebedjaren "på Majestätets högra sida i höjden". (Hebr. 10:21; 7:24; 1:3.)
(44) Andliga ting måste bedömas efter andliga normer. I templet blev Guds Son invigd för det uppdrag som han kommit för att utföra. Prästen såg på honom som han såg på vilket annat barn som helst. Men även om han varken såg eller kände något ovanligt, blev Guds gåva, då han gav sin Son till världen, ändå uppmärksammad. Detta tillfälle gick inte förbi utan att någon uppmärksammade Jesus. "I Jerusalem levde då en man vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde."
(44) I det att Simeon kommer in i templet, ser han en familj bära fram sin förstfödde son inför prästen. Deras utseende vittnar om fattigdom, men Simeon förstår Andens maning. Han får ett starkt intryck av att det lilla barn som här bärs fram inför Herren, är "Israels tröst", den som han hade längtat efter att få se. Inför den förvånade prästen ser Simeon ut som en man i hänryckning. Barnet ges tillbaka till Maria. Simeon tar det i sina armar och frambär det inför Gud, medan en glädje som han aldrig tidigare har känt, tränger in i hans sinne. I det att han lyfter den nyfödde Frälsaren upp mot himmelen, säger han: "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel."
(44) Profetians Ande vilade över denne Guds man. Under det att Josef och Maria stod bredvid och undrade över hans ord välsignade han dem och sade till Maria: "Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara."
(45) Även Hanna, en profetissa, kom och bekräftade Simeons vittnesbörd angående Jesus. Under det att Simeon talade, upplystes hennes ansikte av Guds härlighet och han tackade Gud för att det blivit henne förunnat att få se Kristus, Herren.
(45) Dessa ödmjuka gudstillbedjare hade inte studerat profetiorna förgäves. Men de som innehade ämbeten som rådsherrar och präster i Israel, vandrade inte på Herrens vägar. Deras ögon var inte öppna, så att de kunde se livets ljus.
(45) Så är det alltjämt. Händelser som hela himmelens uppmärksamhet samlar sig omkring, blir ouppmärksammade. Religiösa ledare och tillbedjare i Guds hus lägger inte märke till att de inträffar. Människor erkänner Kristus i historien, samtidigt som de vänder sig bort från den levande Kristus. Kristus framträder idag i sin vädjan om självuppoffring i de fattiga och lidande, som vädjar om hjälp och i den rättfärdiga sak som inbegriper armod, försakelse och förödmjukelse. Ändå tar man idag inte emot honom med större beredvillighet, än man tog emot honom för 1900 år sedan.
(45) Ljusa förhoppningar
Maria funderade över Simeons vittomfattande och långtgående profetia. I det att hon betraktade barnet, som låg i hennes armar erinrade hon sig de ord som herdarna från Betlehem hade sagt. Hennes sinne fylldes av tacksam glädje och ljusa förhoppningar. Simeons ord påminde henne om det profetiska uttalandet av Jesaja: "Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. Och på honom skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. . . Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter". "Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. . . Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste." – Jes. 11:1-5; 9:2-6.
(46) Ändå förstod inte Maria Jesu uppdrag. Simeon hade profeterat om honom att han skulle bli ett ljus som skulle upplysa världens nationer, liksom han skulle förhärliga Israel. Detsamma hade änglarna meddelat om Frälsarens födelse som ett glädjebudskap till alla folk. Gud försökte tillrättalägga den inskränkta judiska uppfattningen om Messias' uppgift. Han ville att människorna skulle se honom inte bara som Israels befriare utan som världens Återlösare. Men det måste gå ännu många år, innan till och med Jesu mor kunde förstå hans uppgift.
(46) Också genom din själ. . .
Maria såg fram mot Messias' regering på Davids tron, men hon såg inte det lidandets dop varigenom den skulle vinnas. Genom Simeon blir det uppenbart att Messias inte kommer att vandra genom världen utan att möta svårigheter. I dessa ord till Maria: "Också genom din själ skall ett svärd gå", ger Gud i sin milda nåd Jesu mor en antydan om de lidanden som hon för hans skull redan hade börjat bära.
(46) "Se", hade Simeon sagt, "denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt." Den som vill resa sig på nytt, måste först falla. Vi måste falla på klippan och bli krossade, innan vi kan bli upplyfta i Kristus. Det egna jaget måste helt underkuvas och stoltheten måste ödmjukas, om vi vill lära känna det andliga rikets härlighet. Judarna ville inte ta emot den ära som uppnås genom ödmjukhet. Därför ville de inte heller ta emot Återlösaren. Han var ett tecken som skulle bli motsagt.
(46) "Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara." I ljuset av Frälsarens liv klarlades allas tankar och avsikter, ända från Skaparens till mörkrets furstes. Satan har framställt Gud som egoistisk och tyrannisk, som den som kräver allt men inte ger någonting, som en som för sitt eget förhärligande kräver sina skapade varelsers tjänster, men utan att göra några uppoffringar till deras bästa. Men "gåvan" Kristus visar Faderns sinnelag. Den bekräftar att Guds tankar om oss är "fridens tankar och icke ofärdens". (Jer. 29:11.) Den talar om för oss att samtidigt som Gud avskyr synden, är hans kärlek till syndare starkare än döden. Efter det att han beslutat att återlösa oss kommer han att göra allt, vad det än kan kosta, som är nödvändigt för att fullborda hans verk. Ingen sanning som har betydelse för vår frälsning, hålls tillbaka, inte något nådens under försummas, inte något gudomligt medel lämnas outnyttjat. Den ena förmånen läggs till den andra. Gåva fogas till gåva. Hela himmelens skattkammare är öppen för dem som han söker frälsa. Efter att ha samlat universums rikedomar och ställt Allmaktens alla möjligheter till förfogande, överlåter han dem alla i Kristi hand och säger: Allt detta är avsett för människorna. Använd dessa gåvor för att överbevisa dem om att det inte finns någon kärlek som är större än min, varken på jorden eller i himmelen. De kommer att finna sin största lycka om de älskar mig.
(47) Vid korset på Golgata stod kärlek och egoism ansikte mot ansikte. Här nådde de sin fullaste utveckling. Jesus hade levat bara för att trösta och välsigna. Genom att döda honom uppenbarade Satan ondskan i sitt hat mot Gud. Han avslöjade att den verkliga avsikten med hans uppror var att störta Gud från hans tron och att fördärva den som uppenbarade Guds kärlek.
(47) Genom Jesu liv och död kommer också människors tankar att bli uppenbara. Från krubban till korset var Jesu liv en uppfordran till självuppoffring och till gemenskap i lidandet. Det avslöjar människornas avsikter. Jesus kom med himmelens budskap. Alla som lyssnade till den helige Andes röst, kände sig dragna till honom. De som tillbad sitt eget jag, hörde Satans rike till. Genom den ståndpunkt de intog ifråga om Kristus, skulle alla visa på vilken sida de stod. Alltså uttalar var och en domen över sig själv.
(47) På den slutliga domens dag skall varje förlorad människa förstå varför hon förkastade frälsningen. Korset kommer att förklaras. Var och en som blivit förblindad på grund av överträdelse, kommer att se det i dess verkliga sammanhang. Inför åsynen av Golgata med dess hemlighetsfulla offerlamm kommer syndaren att stå fördömd. Varje lögnaktig undanflykt kommer att bli avslöjad. Människors avfällighet skall visa sig i sin mest avskyvärda gestalt. Människor skall inse vilket val de gjort. Varje fråga om sanning och villfarelse i den långa striden skall bli klarlagd. Vid universums bedömande skall Gud stå frikänd från skuld till det ondas uppkomst och fortsatta existens. Det skall bli klarlagt att de gudomliga befallningarna inte varit någon medverkande orsak till synd. Det fanns inget fel i Guds styrelsesätt, ingen orsak till missnöje. När allas tankar en gång blir uppenbara, kommer de trofasta och upprorsmakarna samstämmigt att förklara: "Rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung. Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn?. . . Ty dina domar hava blivit uppenbara." – Upp. 15:3, 4.