(453) Under hela den tid Jesus vistades i Jerusalem skuggades han av spioner. Dag efter dag försökte man på nya sätt att tysta ned honom. Prästerna och rådsherrarna iakttog honom för att finna ett tillfälle att lägga försåt för honom. De lade planer för att stoppa honom med våld. Men det var inte allt. De ville också förödmjuka denne galileiske lärare inför folket.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 7:16-36, 40-53; 8:1-11.
(453) Första dagen han var med vid högtiden kom rådsherrarna till honom och krävde att få veta vilken befogenhet han hade att undervisa. De ville avleda intresset från honom själv till frågan om hans rättighet att undervisa. På detta sätt ville de rikta uppmärksamheten på sin egen betydelse och auktoritet.
(453) "Min lära är icke min", sade Jesus, "utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är av Gud, eller om jag talar av mig själv." – Joh. 7:16, 17. Jesus bemötte inte dessa kritikers fråga genom att besvara kritiken, utan genom att avslöja vitala sanningar om människans frälsning. Uppfattandet och uppskattandet av frälsningens budskap, sade han, berodde mindre på intellektet än på den andliga inställningen. Frälsningen måste tas emot på ett andligt sätt, så att den kräver viljans underkastande. Om frälsningens budskap endast tas emot på ett förnuftsmässigt sätt, skulle stoltheten inte lägga några hinder i vägen för att det tas emot. Det är emellertid genom nådens verk i sinnet som vi skall ta emot frälsningen. Den utsträckning i vilken vi kan ta emot den beror på, i vilken utsträckning vi överger varje synd som Guds Ande uppenbarar. En människas förmåner att få kunskap om frälsningen kommer, hur goda dessa än kan vara, att visa sig vara till liten nytta, om hon inte öppnar sitt sinne för att ta emot frälsningens budskap. Detta skall då också följas av att hon samvetsgrant överger varje vana eller beteende som står i strid med dess principer. För dem som så överlämnar sig åt Gud och som hyser en ärlig önskan om att få lära känna hans vilja och att också göra den, kommer evangelii budskap att uppenbara sig som en Guds kraft till deras frälsning. De kommer då också att kunna skilja mellan en person som talar för Gud och en som bara talar för sig själv. Fariséerna hade inte underordnat sin vilja under Guds vilja. De sökte inte efter att vinna kunskap om frälsningen utan efter att finna ursäkter för att undvika den. Jesus visade att detta var orsaken till att de inte förstod hans undervisning.
(454) Beviset på hans auktoritet
Nu ställde han dem inför ett prov som skulle avgöra om en lärare är en sann förkunnare eller en bedragare: "Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom." – Joh. 7:18. Den som söker sin egen ära talar bara av sig själv. Självupphöjelsens anda förråder sitt ursprung. Jesus sökte Guds ära. Han talade Guds ord. Detta var beviset på hans auktoritet som sanningens förkunnare.
(454) Jesus gav också de skriftlärde ett bevis på sitt gudomliga ursprung genom att läsa deras tankar. Ända sedan underverket vid Betesda hade de lagt planer för att bringa honom om livet. Därigenom bröt de den lag vars försvarare de gjorde anspråk på att vara. "Har icke Moses givit eder lagen?" frågade han. "Och likväl fullgör ingen av eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?"
(454) Liksom i blixtbelysning uppenbarade dessa ord för de skriftlärde att de stod på undergångens brant, färdiga att störta ned. För ett ögonblick fylldes de av skräck. De insåg att de stod i strid med en oändlig makt. Men de ville inte bli varnade. För att behålla sitt inflytande över folket måste deras mordiska avsikter döljas. De väjde undan för Jesu fråga och utropade: "Du är besatt av en ond ande. Vem står efter att döda dig?" Därigenom lät de påskina att Jesu storslagna arbete hade det ondas furste till upphovsman.
(455) Jesus fäste inte något avseende vid deras lömska antydan. Han fortsatte att bevisa, att hans underverk vid Betesda stod i harmoni med sabbatens helgd och att det kunde försvaras genom den tolkning judarna själva gett lagen. Han sade: "Moses har givit eder omskärelsen . . . och så omskären I människor också på en sabbat." Enligt lagen måste varje pojke omskäras på den åttonde dagen. Skulle den utsatta tiden infalla på sabbaten måste handlingen utföras. Hur mycket mer måste det då inte stå i samklang med lagen att göra "en människa hel och hållen frisk"! Han gav dem denna varning: "Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom."
(455) Rådsherrarna var avväpnade. Många av folket ropade: "Är det icke denne, som de stå efter att döda? Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias?"
(455) Många av dem som lyssnade till Jesus och som bodde i Jerusalem kände till rådsherrarnas intriger emot honom. De kände sig nu dragna till honom med oemotståndlig makt. De blev mer och mer överbevisade om att han var Guds Son. Men Satan stod färdig att ingjuta tvivel hos dem. Vägen var redan beredd genom deras egna föreställningar om Messias och hans ankomst. Det var en allmänt utbredd tro att Jesus skulle födas i Betlehem, men att han efter en tid skulle försvinna, och vid hans andra ankomst skulle ingen veta varifrån han kom. Der var många som hävdade att Messias inte skulle stå i något naturligt släktskap med människorna. Eftersom Jesus från Nasaret inte uppfyllde den allmänna uppfattningen bland folket om Messias' härlighet, var det många som lät sig förledas av tanken: "Dock, denne känna vi och vi veta, varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är."
(455) Under det att de vacklade mellan tvivel och tro läste Jesus deras tankar och svarade dem: "Javäl, I kännen mig, och I veten, varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen." De påstod att de kände till Jesu härkomst, men de saknade all kännedom därom. Om de hade levt i överensstämmelse med Guds vilja så skulle de ha känt igen hans Son, när han nu uppenbarade sig för dem.
(456) Åhörarna kunde inte undgå att förstå Jesu ord. De var ett tydligt upprepande av de anspråk som han inför Sanhedrin hade gjort många månader tidigare, då han förklarade sig vara Guds Son. Liksom rådsherrarna vid det tillfället försökte få honom dömd till döden, sökte de nu gripa honom. De hindrades emellertid av en osynlig makt som satte en gräns för deras raseri genom att säga till dem: "Härintill skall du komma, men ej vidare."
(456) Bland folket fanns det många som trodde på honom. De sade: "Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken, än denne har gjort?" De ledande bland fariséerna, som ängsligt avvaktade händelsernas utveckling, lyssnade till de uttryck för sympati som hördes bland folket. De skyndade tillbaka till översteprästerna för att lägga planer att beröva honom friheten. De sökte emellertid efter ett tillfälle att fängsla honom, då han var ensam, eftersom de inte vågade gripa honom i folkets närvaro. Åter visade Jesus att han kunde läsa deras tankar: "Ännu en liten tid är jag hos eder, sedan går jag bort till honom som har sänt mig. I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma." Snart skulle han finna en tillflykt undan deras hat och vrede. Han skulle återvända till sin Fader och åter bli föremål för änglarnas tillbedjan, och dit kunde hans mördare aldrig komma.
(456) Hånfullt frågade de skriftlärde: "Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna?" Föga anade dessa häcklare att de genom sina hånfulla ord gav en bild av Kristi uppdrag. Hela dagen hade han utsträckt sina händer till ett ohörsamt och motsträvigt folk. Ändå skulle han Iåta sig finnas av dem som inte sökte honom. Han skulle bli uppenbar för dem som inte frågade efter honom. (Rom. 10:20, 21.)
(456) Många som var överbevisade om att Jesus var Guds Son lät sig förledas av prästernas och rabbinernas felaktiga argumentering. Dessa lärare hade framgångsrikt återgett profetiorna om Messias, att han skulle vara deras "konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste skola skåda härlighet". (Jes. 24:23.) "Må han härska från hav till hav och från floden intill jordens ändar." – Ps. 72:8. Därefter gjorde de hånfulla jämförelser mellan den härlighet som här skildrades och Jesu anspråkslösa uppträdande. Själva orden i profetian förvrängdes på ett sådant sätt, att de gav stöd åt villfarelsen. Hade folket i uppriktighet själva studerat Skrifterna, skulle de inte ha blivit ledda på villospår. Det sextioförsta kapitlet hos Jesaja vittnar om att Jesus skulle utföra just det arbete som han utförde. Det femtiotredje kapitlet visar att han skulle bli förkastad och få lida i världen och kapitel femtionio beskriver prästernas och rabbinernas karaktär.
(457) Vår sak att avgöra
Gud tvingar inte människorna att avstå från sin vantro. Framför dem ligger ljus och mörker, sanning och villfarelse. Det är deras sak att avgöra vilket de vill ta emot. Vi har utrustats med förmåga att skilja mellan rätt och orätt. Guds avsikt är att vi inte skall bestämma oss på grund av övertalning utan på grund av sakskäl genom att vi omsorgsfullt jämför Bibeltext med Bibeltext. Hade judarna kunnat höja sig över sina fördomar och jämfört de skrivna profetiorna med det som utmärkte Jesu arbete och liv, skulle de ha funnit full överensstämmelse mellan profetiorna och deras uppfyllelse i den anspråkslöse galiléns liv och gärning.
(457) Många blir idag förförda på samma sätt som judarna. Religiösa lärare läser Bibeln i ljuset av sin egen uppfattning och enligt traditionerna, men folket studerar själva inte Bibeln, bedömer själva inte vad som är sanning och litar inte på sitt eget omdöme utan överlåter sitt andliga liv i sina ledares händer. Förkunnande av och undervisning i Bibeln är ett av de medel som Gud har anvisat för evangelii utbredande, men vi måste pröva varje människas undervisning med Bibeln. Var och en som studerar Bibeln under bön och med önskan att lära känna dess undervisning, kommer att få gudomlig upplysning. Han kommer att förstå Bibeln. "Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är från Gud." – Joh. 7:17.
(458) På sista dagen i högtiden sände prästerna och rådsherrarna ut rättstjänare för att gripa Jesus, men de återvände med oförrättat ärende. "Varför haven I icke fört honom hit?" frågade de med vrede. Med ett högst allvarligt ansiktsuttryck svarade de: "Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar."
(458) Hur förhärdade de än var, påverkades de av Jesu ord. Medan han talade i templets förgård hade rättstjänarna dröjt sig kvar i hans närhet för att få någon anledning att gripa honom. Men medan de lyssnade, glömde de varför de kommit dit. De lyssnade som hypnotiserade. Jesus uppenbarade sig för dem. De såg vad prästerna och rådsherrarna inte ville se, det mänskliga genomstrålat av gudomlig härlighet. De återvände, så fyllda av denna tanke, så gripna av hans ord att de på frågan: "'Varför haven I icke fört honom hit?" bara kunde svara: "Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar."
(458) De hade varit övertygade
Då prästerna och rådsherrarna första gången kom till Jesus hade de känt sig övertygade på samma sätt. De var då djupt rörda och tanken tvingade sig på dem: "Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar." Men de hade undertryckt den helige Andes överbevisning. Nu var de förargade över att rättstjänarna kommit under denne hatade galilés inflytande. De utropade: "Haven nu också I blivit förvillade? Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Nej, men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat."
(458) De för vilka sanningens budskap förkunnas, frågar sällan: "Är det sant?" utan ”Vem är det som förkunnar det? Skaror av människor värdesätter budskapet efter antalet av dem som tar emot det. Frågan är alltjämt: "Har någon av de lärda männen eller de religiösa ledarna trott på det?" Människor ställer sig inte välvilliga till verklig gudsfruktan nu mer än på Jesu tid. De söker alltjämt efter jordiska fördelar men försummar de eviga rikedomarna. Det är inte något bevis mot den bibliska sanningen att något större antal människor inte står färdiga att godkänna den eller att den inte tas emot av världens stora män eller ens av de religiösa ledarna.
(459) Åter började prästerna och rådsherrarna lägga planer för att gripa honom. De framhöll, att om han finge behålla friheten längre, skulle han dra folket bort från deras lagligt tillsatta ledare. Den enda tillförlitliga åtgärden vore att utan dröjsmål tysta ned honom. När diskussionen pågick som livligast hejdades de plötsligt. Nikodemus frågade: "Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt, vad han förehar?"
(459) Vaknande samveten
Nikodemus' ord träffade deras samveten och följdes av tystnad. De kunde inte döma en man ohörd. Men det var inte enda orsaken till att de övermodiga rådsherrarna förblev tysta medan de stirrade på den som vågade tala för rättvisans sak. De häpnade och förargade sig över att en i deras egen krets hade tagit så djupt intryck av Jesus att han uppträdde till hans försvar. När de hämtat sig från sin förvåning, svarade de Nikodemus med bitande sarkasm: "Kanske också du är från Galiléen? Rannsaka, så skall du finna, att ingen profet kommer från Galiléen."
(459) Protesten resulterade ändå i att rådets förhandlingar avbröts. Rådsherrarna kunde inte fullfölja sin avsikt att döma Jesus utan att förhöra honom. För ögonblicket var de slagna. De gick hem var och en till sitt. Och Jesus gick ut till Oljeberget.
(459) Från spänningen och förvirringen i staden, från de ivriga folkskarorna och de förrädiska rådsherrarna, vände Jesus sig bort och gick ut i stillheten i olivlundarna där han kunde vara ensam med Gud. Men tidigt på morgonen vände han tillbaka till templet. Då folket samlade sig kring honom, satte han sig ned och undervisade dem.
(460) Han blev snart avbruten. En grupp fariséer och skriftlärde närmade sig honom och släpade med sig en skräckslagen kvinna, som de med hårda och ivriga röster anklagade för brott mot det sjunde budet. Då de knuffat fram henne till Jesus, sade de med låtsad vördnad: "Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana skola stenas. Vad säger du?"
(460) Denna hycklade vördnad avslöjade ett medvetet försök att snärja honom. De hade gripit detta tillfälle att försäkra sig om hans fördömande. De menade att hur han än bedömde saken, skulle de finna en orsak att anklaga honom. Om han frikände kvinnan, kunde han beskyllas för att ha föraktat Mose lag. Förklarade han henne skyldig till döden, kunde han anklagas inför romarna som en som tillskrev sig själv en myndighet som bara tillkom dem.
(460) Förstod den onda avsikten
Jesus betraktade scenen ett ögonblick, det darrande offret i sin vanära, rådsherrarnas hårda ansikten som inte bar minsta spår av medkänsla. Hans rena, fläckfria själ ryggade tillbaka inför denna syn. Han förstod mycket väl avsikten med att detta fall tvingades på honom. Han läste deras tankar. Han kände var och en av de närvarandes karaktär och livshistoria. Dessa som menade sig vara rättvisans väktare, hade själva förlett sitt offer till synd för att de skulle kunna gillra en fälla för Jesus. Han visade inte något tecken till att han hört deras fråga, utan böjde sig ned och fäste sina ögon på marken framför sig och började skriva i sanden.
(460) Otåliga över hans tveksamhet och hans synbara likgiltighet drog sig anklagarna närmare för att tvinga till sig hans uppmärksamhet. Men då de följde Jesu blick, och såg ned på marken vid hans fötter, förändrades deras ansikten. Framför sig såg de där sitt eget livs hemliga synder nedskrivna. Folket som märkte den plötsliga förändringen i deras ansiktsuttryck, trängde sig fram för att se vad det var som de betraktade med sådan förvåning och blygsel.
(460) Trots att de alltid hävdade sin vördnad för lagen åsidosatte dessa skriftlärde dess bestämmelse, då de förde sak mot denna kvinna. Det var den äkta mannens plikt att överlämna henne åt rättvisan och de skyldiga parterna skulle straffas lika. Anklagarnas handlingssätt var alltigenom olagligt. Jesus mötte dem ändå på deras egen mark. Lagen föreskrev, att om någon dömts till att stenas skulle vittnena i målet kasta den första stenen. Han reste sig nu, fäste blicken på de sammansvurna och sade: "Den av eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne." Sedan böjde han sig åter ned och skrev på marken.
(461) Jesus hade inte åsidosatt den lag som gavs av Moses, inte heller hade han överträtt Roms lagar. Anklagarna hade lidit nederlag. Nu när deras täckmantel av förment vördnad hade slitits av dem, stod de skyldiga och dömda i den oändliga renhetens närvaro. De var rädda att deras livs dolda synder skulle avslöjas inför folket. Och en efter en smög de sig iväg med böjda huvuden och sänkt blick och lämnade kvar sitt offer hos den medkännande Frälsaren.
(461) Jesus reste sig, såg på kvinnan och sade: "Var äro de andra? Har ingen dömt dig?" Hon svarade: "Herre, ingen." Då sade han till henne: ”Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter."
(461) Kvinnan hade stått framför Jesus darrande av fruktan. Hans ord: "Den som är utan synd, han kaste första stenen på henne", hade nått henne som en dödsdom. Hon vågade inte lyfta sin blick mot Frälsarens ansikte utan väntade under tystnad på sin dom. Med häpnad såg hon sina åklagare avlägsna sig utan ett ord och under tydlig förvirring. Så hörde hon plötsligt dessa hoppfulla ord: "Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter." Hon blev djupt rörd och kastade sig för Jesu fötter och gav snyftande uttryck åt sin tacksamma kärlek och bekände under bittra tårar sina synder.
(461) Detta var för henne början till ett nytt liv. Ett liv i renhet och frid, som helgades till tjänst åt Gud. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu mest trofasta efterföljare. Med självuppoffrande kärlek och hängivenhet återgäldade hon hans förlåtande barmhärtighet.
(461) Genom att förlåta denna kvinna och uppmuntra henne att leva ett bättre liv, framstrålar Jesu väsen i skönheten av en fullkomlig rättfärdighet. Fastän han inte ursäktar synden och inte heller förringar skuldkänslan, försöker han att frälsa och inte att fördöma. Världen hade för denna förledda kvinna endast hån och förakt, men Jesus talar tröst och hopp till henne. Den syndfrie känner medlidande med synderskans svaghet och räcker henne en hjälpande hand. Medan de hycklande fariséerna fördömer henne, säger Jesus: "Gå, och synda icke härefter."
(462) Den som med bortvänd blick går bort ifrån de felande och överlämnar åt dem själva att obehindrat fortsätta på den väg som för nedåt, är inte Kristi efterföljare. De som är ivriga att anklaga andra och nitiska att ställa dem inför rätta är i sitt eget liv ofta mer skyldiga än de. Människorna hatar syndaren, men de älskar synden. Jesus hatar synden, men han älskar syndaren. Detta är den anda som skall besjäla alla som efterföljer honom. Kristi kärlek är sen till att klandra, snabb att upptäcka ånger, snar till att förlåta och till att uppmuntra och leda vandraren in på helgelsens väg och hjälpa honom att vandra på den.