(485) När slutet av Jesu verksamhet på jorden närmade sig, förändrade han sitt sätt att arbeta. Hittills hade han sökt undvika offentlighet eller att väcka oro bland folket. Han hade vägrat att ta emot dess hyllningar och skyndat från plats till plats, då den allmänna hänförelsen tycktes växa över alla gränser. Gång på gång hade han sagt att ingen fick tala om att han var Messias.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 9:51-56; 10:1-24.
(485) Vid tiden för lövhyddohögtiden gjorde han en snabb och hemlig resa till Jerusalem. När hans bröder yrkade på att han skulle framträda offentligt som Messias, svarade han: "Min tid är ännu icke kommen." – Joh. 7:6. Han gjorde sin resa till Jerusalem utan att någon lade märke till honom och kom också oanmäld in i staden utan att bli välkomnad av folkets hedersbetygelser. Men så blev det inte vid hans sista resa. Han hade lämnat Jerusalem för en tid på grund av prästernas och de skriftlärdes illvilja. Men när han nu anträdde återresan, färdades han på det mest öppna sätt, tog en längre omväg och förkunnade sin ankomst i förväg, vilket han aldrig förr gjort. Han gick nu mot sitt stora lidande och folkets uppmärksamhet måste väckas.
(485) "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd." – Joh. 3:14. Såsom Israels folk skulle se på den upphängda ormen, symbolen för läkedom, skulle alla se på Jesus, offret som skulle frambäras för världens frälsning.
(485) Hans bröder hade en falsk uppfattning om Messias' uppdrag och trodde inte på Jesu gudomliga ursprung. Detta kom dem att yrka på att han offentligt skulle träda fram inför folket vid lövhyddohögtiden. Nu skulle apostlarna, som hade en liknande uppfattning, gärna ha velat hindra honom från att resa till Jerusalem. De erinrade sig Jesu ord om vad som väntade honom där. De kände de religiösa ledarnas dödliga hat, och de skulle gärna ha övertalat sin Mästare att avstå från att resa dit.
(486) För Jesus var det en svår uppgift att genomdriva sin vilja, eftersom han visste om sina avhållna medarbetares fruktan, missräkning och bristande tro. Det var svårt att föra dem vidare mot den ångest och förtvivlan som väntade dem i Jerusalem. Satan var alltid beredd att med sina frestelser ansätta Människosonen. Varför skulle han gå till Jerusalem mot en säker död? Runt omkring honom fanns människor som hungrade efter livets bröd. Överallt fanns lidande människor som väntade på hans ord för att bli botade. Det arbete som skulle utföras genom hans nåds evangelium, hade nyss börjat. Han stod i sin mannaålders fulla kraft. Varför inte gå vidare till världens stora skördefält med nådens ord och låta fler få uppleva hans helande kraft? Varför skulle han inte själv få njuta av glädjen av att föra ljus och lycka till de sörjande miljoner som vandrade i mörker? Varför överlåta skördearbetet åt apostlarna som var så svaga i tron, som hade så svårt att förstå hans undervisning och som var så sena att gripa in? Varför möta döden nu och lämna arbetet i dess linda? Fienden, som i öknen hade mött Jesus, ansatte honom nu med listiga och häftiga frestelser. Om Jesus hade gett vika för ett ögonblick, om han hade ändrat kurs i något avseende för att rädda sig själv, skulle mörkrets makter ha triumferat och världen skulle ha varit förlorad.
(486) Men Jesus "beslöt att ställa sin färd till Jerusalem". Det enda som styrde hans liv var Faderns vilja. Vid sitt besök i templet under pojkåren hade han sagt till sin mor Maria: "Vissten I då icke, att jag bör vara där min Fader bor?" – Luk. 2:49. Vid bröllopet i Kana, då Maria ville att han skulle visa sin övernaturliga makt, svarade han: "Min stund är ännu icke kommen." – Joh. 2:4. Samma svar gav han sina bröder, då de sökte övertala honom att gå till högtiden. Men i Guds stora plan hade stunden fastställts då han skulle offra sig själv för människornas synder, och denna stund skulle snart vara inne. Han skulle inte svika eller vackla. Han hade nu bestämt sig för att gå till Jerusalem, där hans fiender länge hade stämplat för att ta hans liv. Nu skulle han offra det. Han inriktade sig nu beslutsamt att låta sig förföljas, förnekas, förkastas, dömas och till sist dödas.
(487) ”Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom." Men folket vägrade att ta emot honom, eftersom han var på vag till Jerusalem. Detta tolkade de som att Jesus gav judarna företräde och dem hatade de med det bittraste hat. Om han hade kommit för att återställa deras tempel och gudstjänsten på berget Gerissim, skulle de med glädje ha tagit emot honom. Men nu var han på väg till Jerusalem. Därför ville de inte visa honom någon gästvänlighet. De visste ju inte att de därmed visade himmelens bästa gåva ifrån sig. Jesus inbjöd människor att ta emot honom. Han bad om ynnestbevis från deras sida för att komma dem så nära, att han kunde ge dem sina rikaste välsignelser. För varje tjänst som någon gjorde honom gav han i gengäld en mycket dyrbarare nådegåva. Men allt detta gick samariterna miste om på grund av sina fördomar och sin fanatism.
(487) Avvisad men inte kränkt
Jakob och Johannes, Jesu budbärare, blev mycket förargade över denna skymf mot deras Herre. De kände sig djupt kränkta over att ha blivit så ohövligt bemötta av samariterna som han ville hedra med sin närvaro. De hade nyss varit med honom på förklaringsberget och sett honom förhärligad av Gud och ärad av Moses och Elia. Denna ohövlighet, som samariterna visade, skulle inte få passera utan kännbar bestraffning, menade de.
(487) När de kom tillbaka berättade de för Jesus om folkets avvisande hållning. De talade om att de till och med hade vägrat honom en viloplats för natten. De menade att en stor oförrätt hade blivit begången mot honom. Och när de såg berget Karmel skymta i fjärran, där Elia hade nedgjort de falska profeterna, sade de: "Herre, vill du, att vi skola bedja, att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?" De blev förvånade över att Jesus kände sig pinsamt berörd av deras ord, och än mer förvånade blev de, då han tillrättavisade dem. Och han gick därifrån till en annan by.
(488) Det ingår inte i Jesu mission att tvinga människor att ta emot honom. Det är Satan och människor, drivna av hans anda, som betvingar samvetena. Under förevändning att ivra för rättfärdigheten, drar människor, som står i förbund med de onda änglarna, lidande över sina medmänniskor genom att söka omvända dem till sina religiösa idéer. Men Jesus visar alltid barmhärtighet och söker alltid vinna människor genom att uppenbara sin kärlek. Han kan inte tillåta någon rival i människors sinne, inte heller kan han ta emot en delad tjänst. Vad han begär är en frivillig tjänst och en villig överlåtelse på grund av kärlekens tvingande makt. Det kan inte finnas något mer bindande bevis för att vi behärskas av Satans anda, än att vi vill skada och fördärva dem som inte uppskattar vårt arbete eller som inte vill fungera efter vad vi anser vara riktigt.
(488) Varje människa är till kropp, själ och ande Guds egendom. Kristus dog för att återlösa alla. Ingenting kan vara mer sårande för Gud än när människor med religiös fanatism drar lidande över dem som är köpta med Frälsarens blod.
(488) "Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra sidan Jordan till Judéens område. Och mycket folk församlades åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed var." – Mark. 10:1.
(488) Jesus tillbringade en stor del av de sista månaderna av sin verksamhet i Peréen, provinsen "på andra sidan Jordan" från Judéen räknat. Här trängdes människoskarorna omkring honom såsom under hans första verksamhet i Galiléen och mycket av hans tidigare undervisning upprepades här.
(488) Såsom han hade sänt ut de tolv "utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort, dit han själv tänkte komma". (Luk. 10:1.) Dessa Jesu efterföljare hade en tid varit tillsammans med Jesus för att utbildas för sitt arbete. När de tolv sändes ut för första gången på egen hand för att arbeta, följde andra anhängare Jesus på hans resa genom Galiléen. På så sätt fick de förmånen att arbeta direkt under hans ledning och kunde också få personlig undervisning av honom. Nu skulle denna stora skara medarbetare också gå ut och utföra ett särskilt uppdrag.
(489) De sjuttio fick samma förhållningsregler som de tolv, men den uppmaning dessa fick, att inte gå till någon hednisk stad eller till samariterna, gavs inte till de sjuttio. Fastän Jesus just hade blivit utstött av samariterna var hans kärlek till dem oförändrad. När de sjuttio gick ut i hans namn besökte de först städerna i Samarien.
(489) Inte krossa brutet strå
Frälsarens eget besök i Samarien och senare hans lovord över den barmhärtige samaritens föredömliga gärning, samt den tacksamma glädje som den spetälske samariten visade, då han ensam av de tio återvände för att tacka Jesus för återvunnen hälsa, allt detta lade hans medarbetare stor vikt vid. Denna undervisning hade gjort ett väldigt djupt intryck på dem. I sitt uppdrag till apostlarna strax före sin himmelsfärd, nämnde Jesus Samarien tillsammans med Jerusalem och Judéen som platser där de först skulle förkunna evangelium. Hans undervisning hade förberett dem för detta uppdrag. När de reste till Samarien i Mästarens namn fann de människorna redo att ta emot dem. Både Jesu berömmande ord om en av deras egna, och den barmhärtighet han visat medlemmar av deras nation, hade blivit känt bland samariterna. De fann att han, trots deras ohövliga uppträdande mot honom, endast hade kärleksfulla tankar om dem och de blev övervunna. Efter hans himmelsfärd välkomnade de Frälsarens budbärare. Apostlarna samlade en dyrbar skörd bland dem som en gång varit deras bittraste fiender. "Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka." "Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp." – Jes. 42:3; Matt. 12:21.
(489) När Jesus sände ut de sjuttio, sade han till dem, såsom han hade sagt till de tolv, att de inte skulle tvinga sig på någon stad eller plats, om man inte hälsade dem välkomna. "Men när I kommen in i någon stad, där man icke tager emot eder, så gån ut på dess gator och sägen: 'Till och med det stoft, som låder vid våra fötter ifrån eder stad, skakar vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är nära'." Detta skulle de inte göra i vrede eller därför att deras självkänsla sårats, utan endast för att visa hur allvarligt det är att vägra att ta emot Herrens budskap och hans budbärare. Att stöta bort Kristi tjänare är detsamma som att stöta bort honom själv.
(490) Ve dig, Korasin!
"Jag säger eder", tillade Jesus, "att det för Sodom skall 'på den dagen' bliva drägligare än för den staden." Sedan gick hans tankar tillbaka till de galileiska städerna där han tillbringade en stor del av sin verksamhetstid. Med djup sorg utropade han: "Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar, som äro gjorda i eder, hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring. Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och Sidon än för eder. Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara."
(490) Till dessa tätt befolkade städer vid Gennesaret hade himmelens rikaste välsignelse erbjudits fritt och för intet. Dag efter dag hade livets Furste gått in och ut bland dem. Guds härlighet som profeter och konungar hade längtat efter att få se, hade lyst över folkskarorna som trängdes omkring Frälsaren. Men ändå hade de vägrat att ta emot den himmelska gåvan.
(490) Under sken av stor, klok eftertänksamhet hade rabbinerna varnat folket för att godta de nya lärdomar som den nye läraren framhöll, eftersom hans teorier och seder stod i strid med fädernas lära. Folket trodde ju på vad prästerna och fariséerna lärde, i stället för att själva försöka förstå Guds ord. De hedrade prästerna och rådsherrarna i stället för att hedra Gud. De förkastade den gudomliga sanningen för att kunna bevara sina egna traditioner. Många hade blivit påverkade och var nästan överbevisade, men de handlade inte efter sin överbevisning och räknades inte bland dem som stod på Jesu sida. Satan fortsatte med sina frestelser, till dess att ljuset såg ut som mörker. Därigenom kom många att förkasta den sanning som skulle ha visat sig bli till frälsning för dem.
(491) Det "sannfärdiga vittnet" säger: "Se, jag står för dörren och klappar." – Upp. 3:20. Varje varning, tillrättavisning eller förmaning i Guds ord och genom hans budbärare är en vädjan att ta emot frälsningens budskap. Det är Jesu röst. Han ber om att bli välkomnad. Varje gång han vädjar till oss, utan att vi fäster avseende vid det, försvagas benägenheten att lyssna. Om man inte frågar efter den helige Andes påverkan idag, blir den inte lika stark i morgon. Vi blir mindre och mindre påverkbara och förfaller slutligen i en farlig omedvetenhet om livets korthet och om den stora evigheten bortom. Den dom som uttalas över oss på domens dag kommer inte att ha orsakats av vår okunnighet, utan av att vi försummat de himlasända tillfällena att lära känna den frälsande sanningen.
(491) Återvände med glädje
Liksom apostlarna hade de sjuttio fått övernaturliga gåvor som en bekräftelse på sin uppgift. När deras arbete var fullbordat återvände de med glädje och sade: "Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt namn." Jesus svarade: "Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld."
(491) Scener ur det förgångna och händelser som skulle äga rum i framtiden passerade revy för Frälsarens inte syn. Han såg Lucifer, den strålande morgonstjärnan, då han första gången kastades ut från de himmelska världarna. Han såg framåt till den stund då han själv skulle genomgå sitt lidande och då bedragarens karaktär skulle avslöjas inför hela universum. Han hörde ropet: "Det är fullbordat" (Joh. 19:30), som förkunnade att det fallna människosläktets återlösning var för alltid säkerställd och att himmelen var för evigt tryggad för de anklagelser, förvillelser och anspråk som Satan skulle komma med.
(491) Bortom korset på Golgata, med dess ångest och vanära, såg Jesus framåt den sista stora dagen, då "fursten över luftens härsmakt" skulle möta sitt öde på denna jord, som blivit så fördärvad genom hans uppror. Jesus såg det ondas välde för evigt tillintetgjort och himmel och jord fyllda av gudomlig frid.
(492) Härefter skall Kristi efterföljare i Satan se en besegrad fiende. På korset skulle Jesus vinna segern för dem. Denna seger ville han att de skulle tillägna sig som sin egen. "Se", sade han, "jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada."
(492) Trygga i hans hand
Den helige Andes allsmäktiga kraft är varje ångerfull människas försvar. Kristus skall inte tillåta att någon, som i bättring och tro gör anspråk på hans beskydd, skall komma under fiendens makt. Frälsaren står vid de sinas sida i frestelsens och prövningens stunder. Med honom är ett misslyckande en omöjlighet. Med honom finns inte något rum för misslyckande eller nederlag. Vi förmår allt genom honom som ger oss kraft. Vänta inte att du, när frestelser och prövningar kommer, skall undgå alla svårigheter, men se på Jesus, din hjälpare.
(492) Många kristna sysslar alldeles för mycket, både i tankar och ord, med Satans makt. De tänker på sin motståndare, de nämner honom i sina böner och talar om honom. Han intar en allt större plats i deras föreställningsvärld. Det är sant att Satan är ett mäktigt väsen, men Gud vare tack, vi har en mäktig Frälsare som kastade ut det ondas furste från himmelen. Satan känner sig tillfredsställd, när vi talar om hans makt. Varför inte tala om Jesus istället? Varför inte upphöja hans makt och kärlek?
(492) Löftets regnbåge som omger Guds tron, är ett evigt vittnesbörd om att Gud så "älskade världen att han utgav sin enfödde Son på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv". (Joh. 3:16.) Detta är en bekräftelse inför hela universum att Gud aldrig skall överge sitt folk i dess kamp mot det onda. Det är försäkran till oss att vi skall få styrka och beskydd så länge Guds tron består.
(492) Jesus tillade: "Dock, glädjens icke över att andarna äro eder underdåniga, utan glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen." Gläds inte över att du har makt, du kan då lätt förlora din känsla av beroende av Gud. Var försiktig, annars kommer självtillräckligheten att smyga sig in i sinnet, så att du går iväg i egen kraft i stället för i din Mästares anda och kraft. Jaget är alltid redo att ta äran åt sig, om framgång i någon mån följer arbetet. Jaget finner sig uppburet och smickrat. Man ger inte andra intrycket att Gud är allt i alla. Aposteln säger: "När jag är svag, då är jag stark." – 2 Kor. 12:10. När vi inser vår egen svaghet lär vi oss att förlita oss på en kraft som vi inte äger i oss själva. Ingenting kan få ett så starkt grepp om våra sinnen som den förblivande känslan av ansvar inför Gud. Ingenting tränger så djupt ned till våra handlingars innersta motiv som medvetandet om Kristi förlåtande kärlek. Vi måste komma i kontakt med Gud. Då skall vi bli uppfyllda av den helige Ande som skall göra det möjligt för oss att få kontakt med våra medmänniskor. Gläds då över att du genom Jesus Kristus har blivit förenad med Gud och är medlem av den himmelska familjen. Om du har till ögonmärke någon som är högre än du själv, skall du alltid vara medveten om den mänskliga svagheten. Ju mindre du omhuldar det egna jaget, dess klarare och djupare skall din uppfattning bli om din Frälsares oändliga storhet. Ju innerligare din förening med källan till ljus och kraft är, dess klarare skall ljuset lysa på din stig och dess större kraft skall du få att arbeta för Gud. Gläds över att du är ett med Kristus och med hela den himmelska familjen.
(493) Verkliga förhållanden klarnar
Medan de sjuttio lyssnade till Jesu ord, klargjorde den helige Ande för deras sinnen de verkliga förhållandena och inpräntade den himmelska sanningen i deras minne. Fastän de hade folket omkring sig, var det som om de ändå var ensamma inför Gud.
(493) Jesus, som såg att de hade gripits av inspirationen i detta upphöjda ögonblick, "uppfylldes av fröjd genom den helige Ande och sade: 'Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader, så har varit ditt behag. Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner, vem Sonen är, utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd'."
(494) Kunde inte fatta hans väsen
Världens upphöjda män, de som kallas stora och visa med all sin omsjungna visdom, kunde inte fatta Jesu väsen och uppdrag. De bedömde honom efter hans utseende, efter den ödmjukhet som vilade över honom som människa. Inte ens apostlarna kunde förstå allt det som Jesus ville uppenbara för dem. Men när de överlämnade sig åt den helige Andes kraft, upplystes efter hand deras sinnen. De uppfattade att den mäktige Guden, iförd mänsklig gestalt, var hos dem. Jesus gladde sig över att även om de visa och kloka inte ägde denna kunskap, hade den blivit uppenbarad för dessa anspråkslösa människor. När han hade förklarat skrifterna i det Gamla Testamentet och visat hur dessa skrifter talade om honom själv och hans försoningsverk, hade de ofta väckts av hans Ande och lyfts upp i en himmelsk atmosfär. De andliga sanningar som profeterna hade uttalat hade de en klarare förståelse av än de ursprungliga författarna själva. Efter detta skulle de läsa Gamla Testamentets skrifter, inte som de skriftlärde eller efter fariséernas undervisning, inte som uttalanden av döda Guds män, utan som en ny uppenbarelse från Gud. De såg honom "som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder". (Joh. 14:17.)
(494) Det enda sätt på vilket vi kan erhålla en fullständigare och djupare uppfattning av den himmelska sanningen är genom att bevara våra sinnen mottagliga och behärskade av Kristi Ande. Vi måste befrias från fåfänga och stolthet, och från allt som tagit oss i besittning. Kristus måste krönas som vår inre människas konung. Mänsklig vishet är för begränsad för att kunna förstå försoningen. Återlösningsplanen har för stor räckvidd för att filosofin skall kunna förklara den. Den kommer alltid att förbli ett mysterium som inte ens den mest ingående forskning kan tränga till djupet av. Vetenskapen om frälsningen kan inte förklaras, men den kan upplevas. Endast de som inser sin egen syndfullhet kan fatta hur överväldigande Frälsaren är.
(495) Hur omfattande var inte den undervisning Jesus gav, medan han långsamt vandrade från Galiléen till Jerusalem. Folket lyssnade ivrigt till hans ord. I Peréen, liksom i Galiléen, var människorna mindre påverkade av den judiska fanatismen än i Judéen, och hans lära vann genklang i deras sinnen.
(495) Från dessa sista månader av Jesu verksamhet kommer många av hans liknelser. Prästerna och de skriftlärde förföljde honom med stigande bitterhet och han framställde ofta sina varningar till dem i liknelser. De kunde inte missta sig på vad han menade och ändå kunde de inte finna något i hans ord som de kunde anklaga honom för. I liknelsen om farisén och publikanen stod denna självgoda bön: "Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor", i skarp kontrast till den ångerfulla bönen: "Gud, misskunda dig över mig syndare." - Luk. 18:11, 13. Så tillrättavisade Jesus judarnas hyckleri. Under bilden av det ofruktsamma fikonträdet och den stora måltiden förutsade han den straffdom som skulle drabba denna obotfärdiga nation. De som med hån avvisat inbjudningen till evangelii festmåltid hörde nu hans varnande ord: "Jag säger eder, att ingen av de män, som voro bjudna, skall smaka av min måltid." – Luk. 14:24.
(495) Han skall skaffa dem rätt
Den undervisning som gavs apostlarna var oändligt värdefull. Liknelsen om den enträgna änkan och vännen som bad om bröd vid midnatt, gav förnyad tyngd åt hans ord: "Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen och för eder skall varda upplåtet." – Luk. 11:9. Och ofta blev deras vacklande tro stärkt vid minnet av dessa Jesu ord: "Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt." – Luk. 18:7, 8.
(496) Jesus berättade åter den vackra liknelsen om det förlorade fåret. Och han utvecklade tanken vidare i liknelsen om den förlorade penningen och om den förlorade sonen. Dessa liknelsers djupa innebörd kunde hans medarbetare nu inte fatta helt. Men då den helige Ande blivit utgjuten och då de såg de kringboende folken lyssna till kallelsen och såg judarnas avundsjuka vrede, förstod de undervisningen i liknelsen om den förlorade sonen bättre. De kunde då dela Jesu glädje som han ger uttryck åt i dessa ord: "Men nu måste vi fröjda oss och vara glada." "Ty denne min son var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen." – Luk. 15:32, 24. Och när de gick ut i sin Mästares namn för att möta förakt, fattigdom och förföljelse, styrktes de ofta av att upprepa Frälsarens ord under denna sista resa: "Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. Säljen, vad I ägen, och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når och där mal icke fördärvar. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara." – Luk. 12:32-34.