(497) I berättelsen om den barmhärtige samariten ger Jesus oss en bild av den sanna religionens egenart. Här visar han att den inte består i system, trosbekännelser eller riter utan i kärleksfulla gärningar, sann godhet och att ge det bästa åt andra.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 10:25-37.
(497) Medan Jesus undervisade folket, kom en lagklok fram och ville snärja honom och sade: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?" Med andlös spänning väntade den stora åhörarskaran på svaret. Prästerna och de skriftlärde hade tänkt snärja Jesus genom att få den lagkloke att framställa just denna fråga. Men Frälsaren inlät sig inte i någon ordstrid utan riktade i stället en fråga till den lagkloke själv. "Vad är skrivet i lagen?" frågade han. "Huru läser du?" Fortfarande anklagade judarna Jesus för att han visade lättsinne i fråga om lagen som getts på Sinai. Nu ställde Jesus frågan till den lagkloke så, att frälsningen ställdes i relation till iakttagandet av Guds bud.
(497) Den lagkloke svarade: "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv." "Rätt svarade du. Gör det", svarade Jesus, "så får du leva." Lagläraren var inte nöjd med fariséernas ställningstagande och deras gärningar. Han hade granskat Skrifterna med en önskan om, att finna deras verkliga betydelse. Han var mycket intresserad av detta och hade uppriktigt frågat: "Vad skall jag göra?" I sitt svar om lagens fordringar gick han förbi hela mängden av ceremoniella och rituella föreskrifter. Ifråga om dessa gjorde han inte något uttalande om att de skulle ha något värde, utan han framställde två stora principer på vilka hela lagen och profeterna hänger. Jesus bekräftade riktigheten i detta svar som gav Frälsaren fördelaktigt läge inför rabbinerna. De kunde inte fördöma honom för att han godkände det som en tolkare av lagen hade framhållit.
(498) "Gör det, så får du leva!" sade Jesus. Han framhöll lagen som en gudomlig enhet och visade därigenom att det inte är möjligt att hålla ett bud och att bryta ett annat, eftersom samma princip går genom dem alla. En människas öde kommer att bero på hennes lydnad mot hela lagen. Kärlek till Gud framför allt annat och opartisk kärlek till människorna är den princip som skall tillämpas i livet.
(498) Lagläraren fann att han själv var lagbrytare. Jesu rannsakande ord överbevisade honom. Rättfärdigheten efter den lag som han utgav sig förstå, hade han inte tillämpat. Han hade inte visat kärlek till sina medmänniskor. Ånger och omvändelse var vad som väntades av honom, men i stället för att ångra sig försökte han att urskulda sig. I stället för att erkänna sanningen försökte han att visa hur svårt det är att uppfylla budet. Därigenom hoppades han kunna avvärja överbevisningen och rättfärdiga sig i folkets ögon. Frälsarens ord hade visat att hans fråga var ovidkommande, eftersom han själv kunde besvara den. Ändå kom han med ytterligare en fråga: "Vilken är då min nästa?"
(498) Bland judarna orsakade en sådan fråga ändlösa diskussioner. Att avgudadyrkarna och samariterna såsom främlingar och fiender inte kunde vara deras nästa var självklart för dem. Men var skulle gränsen dras i deras egen nation med dess olika samhällsklasser? Vem skulle prästen, rabbin och den äldste räkna som sin nästa? De tillbringade sitt liv i en enda cirkelgång av ceremonier för att göra sig själva rättfärdiga. Beröring med den okunniga och ansvarslösa hopen, menade de, skulle medföra en orenhet som det skulle kräva tröttsamma ansträngningar att rena sig ifrån. Skulle de kunna anse den som sin nästa som var "oren"?
(498) Åter vägrade Jesus att inlåta sig i ordstrid. Han fördömde inte fanatismen hos dem som avvaktade ett tillfälle att fördöma honom. Men genom en enkel berättelse gav han sina åhörare en sådan framställning av hur den himmelska kärleken tar sig uttryck, att det rörde alla och tvingade den lagkloke att erkänna sanningen.
(499) Det enda sättet att skingra mörkret är att släppa in ljuset. Det bästa sättet att bemöta villfarelserna är att ge en bild av de verkliga förhållandena. Det är uppenbarelserna av Guds kärlek som avslöjar synd och brist hos den som har sig själv till centrum.
(499) De gick likgiltiga förbi
"En man begav sig från Jerusalem till Jeriko", sade Jesus, "men råkade ut för rövare som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. Så hände sig, att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. Likaledes ock en levit; när denne kom fram till det stället och fick se honom, gick han förbi." – Luk. 10:30-32.
(499) Under en resa från Jerusalem till Jeriko måste den resande fara igenom en del av den judiska öknen. Vägen gick genom en vild och klippig ravin som hemsöktes av rövare och här utspelades ofta våldsamma händelser. Det var just på denna plats som mannen blev överfallen och frånrövad allt han hade på sig av värde. Han blev dessutom slagen och kvarlämnad halvdöd vid vägkanten. Han låg i detta tillstånd då prästen kom vägen fram, men denne såg bara åt den skadade mannen. Sedan uppenbarade sig leviten. Nyfiken att se vad som hänt stannade han och gick fram och tittade på den slagne. Nog visste han vad han borde göra, men han tyckte inte att det var trevligt. Nu önskade han att han inte hade råkat komma denna väg, så att han sluppit se den skadade mannen. Han försökte intala sig att detta inte angick honom.
(499) Båda dessa män hade kyrkliga befattningar och bekände sig vara uttolkare av de Heliga Skrifterna. De tillhörde en klass som var särskilt utvald att vara Guds representanter för folket. Det var deras plikt att "hava undseende med de okunniga och vilsefarande" (Hebr. 5:2), så att de skulle kunna leda människorna till att förstå Guds stora kärlek mot mänskligheten. Den uppgift som de skulle utföra var densamma som Jesus hade beskrivit som sin egen: "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet." – Luk. 4:18.
(500) Himmelens änglar betraktar Guds familjs lidande på jorden. De är beredda att samarbeta med människor för att lindra förtryck och lidande. Gud hade genom sin försyn fört prästen och leviten till den väg där den slagne mannen låg för att de skulle se hans behov av hjälp och barmhärtighet. Himmelens invånare iakttog dem med intresse för att se om de skulle gripas av förbarmande med mänskligt lidande. Det var Frälsaren som i öknen undervisade hebréerna. Höljd i moln- och eldstoden hade han gett dem en annan vägledning än den folket nu fick av sina präster och ledare. Den förbarmande omsorg som lagen påbjöd, gällde också djuren som inte i ord kunde ge uttryck åt sina behov och lidanden. Föreskrifter i detta avseende hade getts åt Mose för Israels folk och var av följande innebörd: "Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan." – 2 Mos. 23:4, 5. Men genom mannen som blivit överfallen av rövare framställde Jesus ett fall där en broder var i nöd. Hur mycket mera skulle de inte känna av medlidande med honom än med ett lastdjur. Budskapet hade kommit till dem genom Moses, att Herren deras Gud "den store, den väldige och fruktansvärde Guden skaffar den faderlöse och änkan rätt" och "älskar främlingen". "Därför skolen också I älska främlingen", befallde han, "du skall älska honom såsom dig själv". (5 Mos. 10:17-19; 3 Mos. 19:34.)
(500) Job hade sagt: "Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen." - Job 31:32. Och då två änglar i mänsklig gestalt kom till Sodom, böjde Lot sig ner med ansiktet mot marken och sade: "I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och stannen där över natten." – 1 Mos. 19:2. Allt detta kände prästen och leviten väl till, men de hade inte genomfört det i det praktiska livet. De hade blivit skolade i de nationella fördomarnas skola och hade blivit egoistiska, inskränkta och avvisande. När de såg på den skadade mannen, kunde de inte se om han tillhörde deras folk eller ej. De trodde att han möjligen kunde vara en samarit och gick sin väg.
(501) Den föraktade från Samarien
På det sätt som Jesus hade beskrivit deras sätt att handla fann den lagkloke inte något som stred mot vad han lärt om lagens fordringar. Nu skildrade Jesus emellertid en ny scen.
(501) En samarit som färdades fram samma väg kom också till den plats där den slagne låg. Och då han såg honom greps han av medlidande med honom. Han frågade inte om främlingen var jude eller avgudadyrkare. Samariten visste alltför väl hur det skulle ha gått, om förhållandet varit omvänt. Då skulle juden ha spottat honom i ansiktet och gått förbi med förakt. Men samariten tvekade ändå inte. Han frågade inte efter om han själv utsatte sig för fara av överfall genom att stanna kvar på denna plats. Det var nog för honom att han framför sig hade en människa som var i nöd och behövde hjälp. Han svepte sin egen mantel omkring honom. Oljan och vinet, som var avsedda för hans egen resa, använde han för att hela och uppfriska den slagne mannen. Han lyfte upp honom på sin åsna och färdades långsamt fram i jämn takt för att främlingen inte skull skulle bli för omskakad och därigenom tillfogas mer lidande. Han förde honom till ett värdshus och skötte honom själv på natten och vakade över honom med stor omsorg. På morgonen, då den sjuke mannen var bättre, vågade samariten fortsätta sin resa. Men innan han gjorde detta överlämnade han honom i värdens vård. Men inte nog därmed. Han sörjde även för hans kommande behov genom att säga till värden: "Sköt honom, och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka."
(501) Berättelsen var slut. Jesus såg på den lagkloke med en blick som tycktes tränga till djupet av hans själ och sade: "Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa som hade fallit i rövarhänder?" Den lagkloke ville inte ens i detta sammanhang ta ordet samarit på sina läppar, varför han svarade: "Den som bevisade honom barmhärtighet." Jesus sade: "Gå du och gör sammalunda."
(502) Därmed är frågan: "Vilken är min nästa?" för alltid besvarad. Jesus har visat att vår nästa inte bara är den som tillhör den grupp eller trosåskådning som vi bekänner oss till. Det har ingenting med ras, hudfärg eller samhällsklass att göra. Vår nästa är var och en som behöver vår hjälp. Vår nästa är varje människa som är skadad och slagen av fienden. Vår nästa är var och en som är Guds tillhörighet.
(502) I berättelsen om den barmhärtige samariten gav Jesus en bild av sig själv och sitt uppdrag. Människan hade blivit bedragen och slagen, rånad och ruinerad av Satan och lämnad att förgås. Men Frälsaren hade medlidande med vårt hjälplösa tillstånd. Han lämnade sin härlighet för att komma till vår undsättning. Han fann oss döende och åtog sig vårt fall. Han helade våra sår. Han klädde oss i sin rättfärdighets klädnad. Han gav oss en säker tillflyktsort. Han sörjde för oss på allt sätt och stod för kostnaden. Han dog för att återlösa oss. Han hänvisar till sig själv som ett föredöme och säger till sina efterföljare: "Det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra." "Såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra." – Job. 15:17; 13:34.
(502) Den lagkloke hade frågat Jesus vad han skulle göra. Jesus, som ansåg att kärleken till Gud och nästan är summan av rättfärdigheten, hade svarat: "Gör det, så får du leva." Samariten hade lytt sitt vänliga och kärleksfulla sinnes maning och hade därigenom visat sig vara lagens görare. Jesus sade till den lagkloke: "Gå du och gör sammalunda." Att handla och inte endast tala är vad man väntar av en Guds efterföljare. "Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra, som Han vandrade." – 1 Joh. 2:6.
(502) Denna undervisning är lika nödvändig för världen idag som den var då Jesus gav den. Själviskhet och kall formalism har nästan utsläckt kärleken och fördrivit den nåd som skulle ge karaktären dess skönhet. Många som bekänner hans namn har glömt att den kristne skall representera Kristus. Om vi inte är villiga att offra oss själva för andras väl i familjekretsen, i arbetslivet, i grannskapet och varhelst vi är, så är vi inte kristna, vilken vår trosbekännelse än är.
(502) Kristus har förenat sina intressen med mänsklighetens och han bjuder oss att bli ett med honom för att rädda mänskligheten. "I haven fått för intet", sade Jesus, "så given ock för intet." – Matt. 10:8. Synden är det mest omfattande av allt ont. Det är vår plikt att visa medlidande med syndaren och hjälpa honom. Många vandrar vilsna vägar och är medvetna om sin skam och sitt oförstånd. De hungrar efter ett ord av uppmuntran. De ser på sina felsteg och misstag, tills de nästan drivs till förtvivlan. Dessa människor får vi inte försumma. Om vi är kristna får vi inte gå förbi någon. Inte heller får vi hålla oss så långt borta som möjligt från dem som behöver vår hjälp. När vi ser människor i nöd, antingen på grund av olyckor eller synd, får vi inte säga: Detta angår inte mig.
(503) "I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande." – Gal. 6:1. Driv fiendens makt tillbaka med tro och bön. Tala tillförsiktens och frimodighetens ord, som kommer att verka som en läkande salva på den slagne och skadade. Många, många har blivit trötta och modlösa i livets hårda kamp, då ett ord med vänlig uppmuntran skulle ha gett dem styrka att segra. Vi bör aldrig gå förbi någon lidande människa utan att försöka ge henne del av den tröst som Gud har tröstat oss med.
(503) Allt detta är bara en uppfyllelse av lagens princip, den princip som illustreras i berättelsen om den barmhärtige samariten och som Jesus praktiserade i sitt liv. Hans liv och beteende uppenbarar lagens sanna innebörd och visar vad som menas med att älska vår nästa som oss själva. Och när Guds efterföljare visar barmhärtighet, godhet och kärlek mot alla människor vittnar de om de himmelska förordningarnas natur. De visar att "Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen". (Ps. 19:8.) Och var och en som underlåter att visa denna kärlek, bryter den lag som han bekänner sig högakta. Den inställning vi visar mot våra bröder talar nämligen om hur det är med vår inställning till Gud. Guds kärlek i sinnet är den enda källan till kärlek till vår nästa. "Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett." "Om vi älska varandra, så förbliver Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss." – 1 Joh. 4:20, 12.