(504) Några av fariséerna hade kommit till Jesus och ville veta "när Guds rike skulle komma". Det hade nu gått mer än tre år sedan Johannes Döparen förkunnade det budskap som hade ljudit som en trumpetstöt genom landet att "himmelriket är nära". (Matt. 3:2.) Och dittills hade dessa fariséer inte sett någon antydan till att riket var på väg att upprättas. Många av dem som förkastat Johannes och som vid varje steg hade gjort motstånd mot Jesus kom med förtäckta uttalanden om att hans uppdrag hade misslyckats.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 17:20-22.
(504) Jesus svarade: "Guds rike kommer icke på sådant sätt, att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det'. Ty se, Guds rike är invärtes i eder." Guds rike börjar i sinnet. Se inte hit eller dit efter bevis på jordisk makt som tecken på dess ankomst.
(504) "Den tid skall komma", sade han och vände sig till sina medarbetare, "då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det." Eftersom Guds rike inte åtföljs av världslig prakt, löper ni risk att inte uppräcka upphöjdheten i min uppgift. Ni fattar inte hur stor er nuvarande förmån är, att ni får umgås med honom som visserligen har dolt sig i mänsklig gestalt men som dock är människornas liv och ljus. De dagar skall komma då ni med längtan skall se tillbaka på de tillfällen som ni nu har att vandra tillsammans med Guds Son och samtala med honom.
(504) Som följd av sin egoism och sin jordbundenhet kunde inte ens Jesu apostlar fatta den andliga härlighet som han försökte uppenbara för dem. Det var först efter Jesu himmelsfärd till sin Fader och efter det att den helige Ande hade utgjutits över de troende, som apostlarna fullt kunde förstå Frälsarens egenart och uppgift. Efter det att de hade fått den helige Andes dop började de förstå, att de hade stått inför härlighetens Herre. Efterhand som de kom att tänka på Jesu uttalanden, öppnades deras sinnen till att fatta profetiorna och förstå de under som han hade utfört. Hans livs underverk klarnade för dem. De kom att likna människor som vaknar efter en dröm. De förstod att "Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning". (Joh. 1:14.) Det var faktiskt så att Jesus hade kommit från Gud till en syndig värld för att rädda Adams avfälliga efterkommande. I sina egna ögon tyckte sig nu apostlarna vara av mindre betydelse än innan de förstod detta. De blev aldrig trötta på att tala om hans ord och gärningar. Hans undervisning, som de bara dunkelt hade förstått, blev nu för dem som en ny uppenbarelse. Skrifterna blev en ny bok för dem.
(505) När apostlarna studerade de profetior som vittnade om Jesus, fördes de in i gemenskap med Gudomen och lärde av honom som hade uppstigit till himmelen för att fullborda det uppdrag som han hade börjat på jorden. De erkände att det i honom bodde en kunskap som ingen människa utan gudomlig hjälp skulle ha kunnat förstå. De behövde hjälp från honom, som konungar och profeter och rättfärdiga män tidigare hade talat om. Med förvåning läste de gång på gång de profetiska skildringarna av hans egenart och uppdrag. Hur dunkelt de ändå hade fattat de profetiska Skrifterna! Så svårt de hade haft för att tillägna sig de stora sanningar som vittnade om Kristus! När de såg honom i hans förnedring, där han vandrade som en människa bland människor, hade de inte förstått hemligheten med att han blivit människa, det tvåfaldiga i hans natur. Deras ögon hade varit stängda så att de inte fullt hade kunnat upptäcka gudomen i den mänskliga gestalten. Men så blev de upplysta av den helige Ande. Hur längtade de inte nu efter att få se honom igen och få kasta sig för hans fötter! Hur önskade de inte att de kunde komma till honom och låta honom förklara de ställen i Skrifterna som de inte kunnat förstå! Hur uppmärksamt skulle de inte ha lyssnat till hans ord! Vad hade Jesus menat då han sade: "Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det."? – Joh. 16:12. Hur ivriga var de inte att få veta alltsammans! De sörjde över att deras tro hade varit så svag, att deras uppfattningsförmåga hade varit så otillräcklig och att de så helt hade saknat förmåga att fatta verkligheten.
(506) Varför lät de sig förvirras?
En härold hade sänts från Gud för att förkunna Jesu ankomst och för att rikta judafolkets och världens uppmärksamhet på hans uppdrag, så att människor kunde förbereda sig för att ta emot honom. Den upphöjda personlighet som Johannes hade talat om, hade vandrat ibland dem i över trettio år. Ändå hade de inte riktigt lärt känna honom som den av Gud utsände. Apostlarna greps av samvetsförebråelser över att de hade tillåtit den rådande otron att genomsyra deras åsikter och omtöckna deras förstånd. Han som var ljuset i denna mörka värld hade lyst mitt i dess dysterhet, men de hade inte kunnat förstå varifrån dess strålar kom. De frågade sig varför de hade betett sig så, att det blev nödvändigt för Jesus att tillrättavisa dem. De återupprepade ofta hans samtal och sade: Varför tillät vi jordiska hänsyn och prästernas och rabbinernas motstånd att förvirra våra sinnen, så att vi inte fattade att en som var större än Moses var ibland oss, att en som var klokare och kunnigare än Salomo undervisade oss? Varför hade vi så svårt för att lyssna, varför var vårt förstånd så begränsat?
(506) Tomas ville inte tro, förrän han hade stuckit sitt finger i det sår som de romerska soldaterna hade åstadkommit. Petrus hade förnekat honom när han blev förnedrad och förkastad. Dessa smärtsamma minnen kom för dem med ökad skärpa. De hade vandrat tillsammans med honom, men de hade inte lärt känna honom eller uppskattat honom. Men hur gripna kände de sig inte av dessa förhållanden, när de upptäckte sin otro.
(506) När präster och rådsherrar slöt sig samman emot dem och drog dem inför rådsförsamlingar eller kastade dem i fängelse, gladde sig Jesu anhängare "över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull". (Apg. 5:41.) De gladde sig över att kunna bevisa för människor och änglar att de erkände Kristi härlighet och valde att följa honom, även om de skulle förlora allt annat.
(507) Det är lika sant nu som på apostlarnas tid, att utan den helige Andes upplysning kan mänskligheten inte upptäcka Kristi härlighet. Den gudomliga sanningen och det som Gud gör kan inte uppskattas av en kristenhet som älskar världen och dagtingar med den. Mästarens anhängare finner vi inte på de lättframkomliga vägarna, på vägar som skänker jordisk ära och för till överensstämmelse med världen. De befinner sig långt framför på mödans, ödmjukhetens och förföljelsens vägar, i främsta ledet i striden "mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna". (Ef. 6:12.) Och nu liksom på Jesu tid blir de missförstådda, förföljda och undertryckta av samtidens präster och fariséer.
(507) Två motsatta principer
Guds rike träder inte fram med yttre åthävor. Guds nåds evangelium kan med sin självförnekande anda aldrig stå i överensstämmelse med världens anda. De två principerna är motsatser. "En 'själisk' människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt." – 1 Kor. 2:14.
(507) Men i den religiösa världen idag finns det skaror av människor som, efter vad de tror, arbetar för att upprätta Kristi rike som ett jordiskt och tidsbundet välde. De vill göra sin Herre till härskare över denna världens riken, göra honom till härskare i sina rättslokaler och institutioner, i sina lagstiftande församlingar, i sina palats och på marknadsplatserna. De väntar att han skall härska med hjälp av stadfästa lagar, genomdrivna av mänsklig auktoritet. Då Kristus nu inte är här i egen person, åtar de sig att handla i hans ställe och fullgöra hans rikes lagar. Upprättandet av ett sådant rike var vad judarna ville på Jesu tid. De skulle ha tagit emot Jesus, om han hade varit villig att upprätta ett jordiskt rike och genomdriva vad de ansåg vara Guds lagar och göra sig själva till tolkare av hans vilja och till redskap för hans auktoritet. Men han sade: "Mitt rike är icke av denna världen." – Joh. 18:36. Han ville inte ta emot den jordiska tronen.
(508) I det samhälle där Jesus levde rådde sedefördärv och förtryck. Överallt förekom upprörande missbruk, utsugning, ofördragsamhet och skriande brutalitet. Ändå försökte inte Frälsaren åstadkomma några sociala reformer. Han angrep inte de nationella missförhållandena och inte heller fördömde han nationens fiender. Han ingrep inte i myndigheternas auktoritet eller administration. Han som var vårt exempel, höll sig på avstånd ifrån all jordisk myndighet, inte därför att han var likgiltig för människornas olyckor utan därför att hjälpmedlet inte bestod enbart i mänskliga och yttre förhållningsregler. För att få verkan, måste botemedlet nå varje enskild människa och det måste åstadkomma en sinnets förnyelse.
(508) Den enda makt som kan höja
Kristi rike upprättas inte genom avgöranden som träffas i rättssalar, i rådsmöten eller i lagstiftande församlingar eller under beskydd av världens stormän, utan genom inplantandet av Kristi natur i mänskligheten genom den helige Andes verksamhet. "Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud." – Joh. 1:12, 13. Detta är den enda makt som kan höja människosläktet. Och det mänskliga medlet till genomförandet av detta är undervisning i och efterlevnad av Guds ord.
(508) Då aposteln Paulus började sin verksamhet i Korint, denna folkrika, välmående och ogudaktiga stad, som var besmittad av avguderiets namnlösa laster, sade han, att han inte ville veta av något annat än "Jesus Kristus och honom korsfäst". Då han senare skrev till några av dem som varit nedsjunkna i de mest motbjudande synder, kunde han säga: "Men I haven låtit två eder rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande." "Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd, som har blivit eder given i Kristus Jesus." – 1 Kor. 6:11; 1:4.
(509) Nu, som på Jesu tid, utförs Guds rikes gärning inte av dem som gör anspråk på erkännande och stöd hos jordiska härskare och mänskliga lagar, utan av dem som i hans namn förkunnar för folket de andliga sanningar som, hos dem som tar emot dem, skall åstadkomma den erfarenhet som Paulus skriver om: "Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig." – Gal. 2:19, 20. Då kommer de också att arbeta såsom Paulus gjorde för människors bästa. Han sade: "Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud, som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud." – 2 Kor. 5:20.