(49) "När nu Jesus var född i Betlehem i Judéen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: 'Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning'."
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 2.
(49) Dessa vise män från Östern var astrologer eller mager. De tillhörde en stor och inflytelserik samhällsklass, som omfattade män av ädel börd och som ägde mycket av sitt lands välstånd och lärdom. Bland dem fanns många som drog fördel av folkets lättrogenhet. Andra var hederliga människor som hade studerat Försynens verksamhet i naturen och som blev respekterade för sin redbarhet och visdom. Till denna klass hörde de vise män som kom till Jesus.
(49) Guds ljus lyser alltid mitt i okunnighetens mörker. När dessa stjärntydare studerade himlen och sökte förstå det mysterium som låg dolt i stjärnornas lysande banor, såg de Skaparens härlighet. I sitt sökande efter kunskap vände de sig till de hebreiska skrifterna. I deras eget land fanns profetiska skrifter bevarade, som förutsade en gudomlig lärares ankomst. Bileam tillhörde dessa mager, även om han en gång var en Guds profet. Genom den helige Ande hade han förutsagt Israels framgång och Messias' ankomst. Hans profetior hade genom tradition gått i arv från århundrade till århundrade. Men i Gamla Testamentet fanns Frälsarens ankomst ännu tydligare uppenbarad. De vise männen fann till sin glädje att hans ankomst var förestående och att hela världen skulle uppfyllas med kunskap om Herrens härlighet.
(50) Dessa vise män hade sett ett egendomligt ljus på himlen just den natt då Guds härlighet strålade ut över kullarna i Betlehem. Då ljuset avtog såg de en lysande stjärna på himlen som blev stående stilla ute i rymden. Det var inte någon stjärna i egentlig mening och inte heller en planet. Fenomenet väckte den största uppmärksamhet. Denna stjärna var en skara lysande änglar i fjärran, men detta visste de vise männen ingenting om. Ändå fick de intrycket att stjärnan var av särskilt stor betydelse för dem. De rådgjorde med präster och filosofer och studerade de gamla skriftrullarna. Bileams profetia hade sagt: "En stjärna träder fram ur Jakob, och en spira höjer sig ur Israel." – 4 Mos. 24:17. Kunde denna egendomliga stjärna vara sänd som en förebådare av den utlovade? Dessa mager hade välkomnat den himmelska sanningens ljus. Nu lyste det över dem med klarare strålar. Genom drömmar blev det sagt till dem, att de skulle gå för att söka efter den nyfödde konungen.
(50) De rikaste gåvor landet ägde
Liksom Abraham i tro gick ut på Guds kallelse "fastän han icke visste vart han skulle komma" (Hebr. 11:8) och liksom Israel följde molnskyn till det utlovade landet, så gick dessa främlingar ut för att finna den utlovade Frälsaren. Österlandet var rikt på kostbara saker, och de vise männen drog inte ut tomhänta. Det var sed att frambära gåvor som tecken på vördnad inför furstar och andra personligheter av rang. De rikaste gåvor som landet ägde, frambars som ett offer till honom, i vilken alla släkten på jorden skulle bli välsignade. Det var nödvändigt att resa om natten för att kunna se stjärnan, men de vise männen fördrev tiden med att återberätta traditionernas utsagor och profetiska uttalanden om honom som de sökte. Varje gång de stannade för att vila studerade de profetiorna, och överbevisningen om att de stod under gudomlig ledning, blev starkare. Medan de hade stjärnan framför sig som ett synligt tecken, kände de dessutom inom sig den helige Andes närvaro, som påverkade deras sinnen och inspirerade dem med hopp. Även om resan var lång var den för dem en lycklig resa.
(51) De har slutligen nått fram till Israels land och är på väg nedför Oljeberget med Jerusalem framför sig. Och se, stjärnan som hade lett dem hela den mödosamma färden, vilar över templet. Strax därefter försvinner den för deras blickar. Med ivriga steg ilar de vidare i tillitsfull förväntan om att Messias' födelse skulle vara den glädjefulla nyhet som alla människor skulle samtala om. Men deras efterfrågningar möter inget gensvar. Vid ankomsten till den heliga staden beger de sig till templet. Till sin förvåning finner de ingen som tycks ha någon kännedom om den nyfödde konungen. Deras frågor framkallar inget glädjeutbrott, utan snarare överraskning och fruktan, inte utan en blandning av förakt.
(51) Prästerna är i färd med att återge sina traditioner. De höjer sin religion och sin egen fromhet till skyarna, medan de fördömer grekerna och romarna som avgudadyrkare, syndare framför andra. De vise männen är inte avgudsdyrkare. I Guds ögon står de långt högre än dessa som bekänner sig vara tillbedjare, men judarna betraktar dem ändå som avgudsdyrkare. Även hos dem som har anförtrotts uppgiften att vara det heliga Ordets väktare framkallar deras ivriga frågor inget sympatiskt gensvar.
(51) De vise männens ankomst blev snabbt utbasunerad över Jerusalem. Bland befolkningen skapade deras märkliga ärende en upphetsning som trängde ända in i Herodes' palats. Herodes, den lömske edomiten, blev orolig vid antydningen om en tänkbar rival. Otaliga mord hade besudlat hans väg till tronen. Eftersom han var av utländsk börd, var han hatad av det folk han härskade över. Hans enda trygghet var romarrikets gunst. Men denne nye furste hade högre krav, han var född konung.
(51) Herodes misstänkte prästerna att stå i maskopi med de vise männen för att skapa ett folkuppror och fördriva honom från tronen. Han dolde emellertid sin misstro, bestämde sig för att korsa deras planer och göra dessa om intet genom överlägsen diplomati. Han sammankallade översteprästerna och de skriftlärde och frågade ut dem angående de heliga böckernas lära om platsen för Messias' födelse.
(51) Denna utfrågning från Herodes, som tillvällt sig tronen, var en direkt följd av de vise männens frågor. Den sårade de judiska lärarnas stolthet. Den likgiltighet med vilken de skriftlärde hänvisade till de profetiska skrifterna, gjorde den misstänksamme tyrannen rasande. Han trodde att de försökte dölja vad de visste om saken. Med en auktoritet som de inte vågade sätta sig emot, befallde han dem att göra en noggrann undersökning och meddela honom den väntade konungens födelseort. "De svarade honom: 'I Betlehem i Judéen; ty så är skrivet genom profeten: 'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel'."
(52) Falska förespeglingar
Herodes inbjöd nu de vise männen till ett privat samtal. En storm av vrede och fruktan rasade i hans sinne, men han visade ett lugnt yttre och tog hövligt emot främlingarna. Han utfrågade dem noga om tidpunkten då stjärnan hade visat sig, och gav sken av att han med glädje hälsade meddelandet om Jesu födelse. Han bad sina besökare: "Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning." Då han hade sagt detta lät han dem gå för att fortsätta sin resa till Betlehem.
(52) Prästerna och de äldste i Jerusalem var inte så okunniga om Jesu födelse som de hade låtit påskina. Ryktet om änglarnas besök hos herdarna hade nått Jerusalem, men rabbinerna hade behandlat det som något som inte var värt deras uppmärksamhet. De kunde själva ha funnit Jesus och kunnat visa de vise männen vägen till hans födelseort. I stället kom de vise männen till dem för att göra dem uppmärksamma på Messias' födelse. "Var är den nyfödde judakonungen?", sade de, "vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning."
(52) Nu stängde högmod och missunnsamhet dörren för ljuset. Om de rykten som herdarna och de vise männen förmedlade, vann tilltro, skulle prästernas och rabbinernas ställning bli föga avundsvärd. Det skulle motbevisa deras anspråk på att vara uttolkare av Guds sanning. Dessa högt utbildade lärare ville inte nedlåta sig till att ta emot undervisning av sådana som de kallade för avgudadyrkare. Det skulle inte kunna hända, sade de, att Gud hade gått förbi dem, för att meddela sig med okunniga herdar eller oomskurna främlingar. De bestämde sig för att visa sitt förakt för de rykten som oroade konung Herodes och hela Jerusalem. De ville inte ens resa till Betlehem för att se om det verkligen var så. De fick också folket att betrakta intresset för Jesus som fanatisk upphetsning. Här började vad som ledde till att fariséerna och prästerna förkastade Jesus. Från denna stund utvecklades deras högmod och egensinnighet till ett avgjort hat mot Frälsaren. Medan Gud var beredd att öppna dörren för de andra folken, stängde de judiska ledarna själva dörren för sig.
(53) I en krubba i Betlehem
De vise männen reste ensamma från Jerusalem. Det började mörkna då de drog iväg ut genom portarna, men till sin stora glädje såg de stjärnan på himlen. Den ledde dem till Betlehem. De hade inte fått någon upplysning om Jesu ringa börd som herdarna fick. Efter den långa resan hade de blivit besvikna över de judiska ledarnas likgiltighet. Då de lämnade Jerusalem var de mindre optimistiska, än då de kom till staden. I Betlehem fann de ingen kunglig vaktpost uppställd för att skydda den nyfödde konungen. Inga av världens uppsatta män hade infunnit sig. Den vagga i vilken Jesus blev lagd, var en krubba. Hans föräldrar, som var enkla lantbor, var hans enda beskyddare. Kunde detta vara den om vilken det var skrivet: "Det är för litet för dig. . . att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända." – Jes. 49:6.
(53) "Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning." Trots Jesu förklädnad genom den enkla miljön kände de det gudomligas närvaro. De tog emot honom och erkände honom som sin Frälsare. Och de lade ned för honom sina gåvor – guld, rökelse och myrra. Vilken tro visade de inte! Det kunde ha sagts om de vise männen från Österlandet, som det senare blev sagt om den romerske hövitsmannen: "I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro." – Matt. 8:10.
(54) De vise männen hade inte genomskådat Herodes' avsikter ifråga om Jesus. När avsikten med deras resa nu hade uppnåtts gjorde de sig i ordning för att återvända till Jerusalem för att meddela Herodes att de hade lyckats. I en dröm fick de emellertid ett gudomligt budskap att de inte mer skulle sätta sig i förbindelse med honom. Därför undvek de Jerusalem och tog en annan väg hem till sitt land igen.
(54) På liknande sätt fick Josef en varning att fly till Egypten med Maria och barnet. Ängeln sade: "Bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det." Josef lydde utan dröjsmål och började resan samma natt i skydd av mörkret.
(54) Genom de vise männen riktade Gud den judiska nationens uppmärksamhet på sin Sons födelse. Deras förfrågningar i Jerusalem, det intresse som väcktes genom dessa och även Herodes' avundsjuka tvingade de skriftlärde att uppmärksamma händelsen. Detta kom många att på nytt studera profetiorna om Jesus och den stora händelse som nyligen ägt rum.
(54) Satan beslöt att hindra det gudomliga ljuset att nå ut till världen. Han använde sin yttersta list för att förgöra Frälsaren. Han som varken slumrar eller sover, vakade emellertid över sin älskade Son. Han som lät manna regna från himmelen, och gav Elia mat under hungersnöden, beredde en tillflykt för Maria och Jesusbarnet i ett annat land. Genom de gåvor som frambars av de vise männen från Östern, försåg Herren dem med medel för resan till Egypten och vistelsen i ett främmande land.
(54) Magerna hade varit bland de första som välkomnade världens Frälsare. Deras gåvor var de första som lades för hans fötter. Vilken förmån var det inte för dem att få tjäna Jesus. Det offer som ges i kärlek, tycker Gud om att hedra. Han välsignar det så att det blir till den största nytta i hans tjänst. Om vi har överlämnat vårt liv åt Jesus, skall vi också frambära våra gåvor till honom. Vårt silver och guld, våra dyrbaraste jordiska ägodelar, våra högsta intellektuella och andliga gåvor skall oförbehållsamt överlämnas åt honom som älskat oss och offrat sig själv för oss.
(55) I Jerusalem väntade Herodes otåligt på att de vise männen skulle komma tillbaka. När tiden gick utan att de lät höra av sig, väcktes hans misstankar. De skriftlärdes ovillighet att ange platsen för Messias' födelse tycktes ge vid handen att de genomskådat hans verkliga syfte och att de vise männen avsiktligt hade undvikit honom. Han blev rasande vid tanken på att hans listiga plan hade misslyckats. Nu återstod endast att tillgripa våld. Han skulle göra detta konungabarn till ett varnande exempel. Dessa högmodiga judar skulle få se vad de hade att vänta, om de försökte sätta en konung på tronen.
(55) Soldater sändes genast till Betlehem med order att döda alla pojkar som var två år gamla och därunder. De lugna och fredliga hemmen i Davids stad fick nu bevittna de skräckscener som hade uppenbarats för profeten Jeremia 600 år tidigare: "Ett rop hördes i Rama, klagan och bitter gråt; det är Rakel som begråter sina barn, och hon vill icke låta trösta sig i sorgen över att hennes barn icke mer äro till."
(55) Denna olycka hade judarna själva dragit över sig. Om de hade vandrat inför Gud i ödmjukhet och trohet, skulle han på ett påtagligt sätt ha förhindrat att konungens ursinne hade skadat dem. De hade emellertid själva skilt sig från Gud genom sina synder och stött bort hans helige Ande, som var deras enda skydd. De hade inte studerat skrifterna med en önskan att göra Guds vilja. De hade dröjt vid de profetior som kunde tydas till deras förmån och upphöjelse och som kunde tjäna som bevis för att Gud förkastat alla andra folk. De briljerade stolt med att Messias skulle komma som konung för att besegra sina fiender och trampa ned de andra folken i sin vrede. Härigenom gav de näring åt hatet mot förtryckarna. Genom denna vilseledande framställning av Kristi uppdrag hade Satan tänkt förgöra Jesus, men nu kom olyckan över deras egna huvuden.
(55) Dessa grymma våldsdåd var de sista som förmörkade Herodes' regering. Strax efter mordet på dessa oskyldiga barn blev han tvungen att underkasta sig den dom som ingen kan avvända. Han dog en fruktansvärd död. Josef som alltjämt var kvar i Egypten fick nu befallning att återvända till sitt hemland. Josef hade tänkt söka sig ett hem i Betlehem, eftersom Jesus var ättling av Davids hus. Men då han hörde att Arkelaus hade blivit regent i Judéen efter sin far, var han rädd för att faderns avsikter mot Jesus skulle fullföljas av sonen. Av alla Herodes' söner var Arkelaus den som mest liknade honom till karaktären. Redan vid hans tronbestigning hade ett upplopp ägt rum i Jerusalem, då tusentals judar föll för de romerska soldaternas svärd. Återigen blev Josef ledd att söka en skyddad tillflyktsort för sin familj. Han återvände till Nasaret. Här vistades Jesus tills han var 30 år gammal "för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré". I Galiléen regerade också en av Herodes' söner, men befolkningen här var betydligt mer uppblandad med utländska element. På grund härav trädde de utpräglat judiska intressena i bakgrunden. Jesu anspråk skulle här i långt mindre grad väcka de maktägandes avundsjuka.
(56) Sådant var det mottagande Frälsaren fick, då han kom till denna jord. Inte ens under Jesu tidiga barnaår tycktes det finnas någon lugn och säker tillflyktsort för honom. Gud kunde inte anförtro sin älskade Son åt människorna, trots att han kommit för att rädda dem. Gud måste sända sina änglar för att följa och skydda honom, tills hans uppdrag på jorden var fullbordat och han dog för deras händer som han kommit för att frälsa.