(540) Påskhögtiden närmade sig och Jesus begav sig åter på väg till Jerusalem. I sitt sinne hade han frid på grund av sin fullkomliga enhet med Faderns vilja. Med ivriga steg skyndade han framåt mot platsen för sitt offer. En känsla av mysterium, av tvivel och fruktan hade fallit över apostlarna. Frälsaren "gick före dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro uppfyllda av fruktan".
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 20:20-28; Markusevangeliet 10:32-45; Lukasevangeliet 18:31-34.
(540) Åter kallade Jesus de tolv till sig och mer öppet och otvetydigt än någonsin tidigare talade han med dem om att han skulle förrådas och om sitt lidande. "Se", sade han, "vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen. Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades."
(540) Hade de inte alldeles nyss överallt förkunnat att "Guds rike är nära"? Hade inte Jesus själv lovat att många skulle sitta tillsammans med Abraham och Isak och Jakob i Guds rike? Hade han inte lovat alla som hade försakat något för hans skull, att de skulle få hundrafalt igen i detta livet och få del i hans rike? Och hade han inte gett de tolv det särskilda löftet om höga äreställningar i hans rike – att få sitta på troner och döma Israels tolv stammar? Och också nu hade han sagt att allt som var skrivet om honom hos profeterna, skulle uppfyllas. Och hade inte profeterna förutsagt Messias' härliga regering? I ljuset av dessa tankar tycktes hans uttalanden om att han skulle förrådas, förföljas och dödas både svävande och dunkla. Vilka svårigheter som än skulle kunna komma att uppstå, trodde de att riket snart skulle upprättas.
(541) Johannes, Sebedeus' son, var en av de två första som hade följt Jesus. Han och hans bror Jakob var med i den första grupp som hade lämnat allt för att tjäna honom. Med glädje hade de lämnat hem och vänner för att kunna vara hos honom. De hade vandrat tillsammans med honom och talat med honom. De hade varit med honom i hemmets avskildhet och där människor hade samlats offentligt. Han hade stillat deras fruktan, räddat dem från faror, lindrat deras lidanden, tröstat dem i deras sorg och undervisat dem med tålamod och ömhet, till dess att de tycktes ha blivit ett med honom. I sin kärleks iver längtade de nu efter att få stå honom närmast i hans rike. Vid varje möjligt tillfälle tog Johannes sin plats närmast Frälsaren, och Jakob längtade efter att bli hedrad med en lika nära gemenskap med honom.
(541) En mors fåfänga
Deras mor var en Jesu efterföljare och hade tjänat honom beredvilligt med det hon hade. Med en mors kärlek och fåfänga över sina söner önskade hon, att de skulle få den mest hedrade platsen i det nya riket. Detta uppmuntrade hon dem till att be om.
(541) Tillsammans kom modern och hennes söner till Jesus och bad att han skulle bevilja dem något som de hade på hjärtat.
(541) "Vad viljen I då att jag skall låta eder få?" frågade han. Modern svarade: "Säg, att i ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din högra sida och den andre på din vänstra."
(541) Jesus visar milt fördrag med dem och tillrättavisar dem inte för deras egenkärlek, då de söker att få företräde framför sina medbröder. Han läser deras tankar, han känner deras djupa hängivenhet för honom. Deras kärlek är inte bara en mänsklig tillgivenhet. Även om den är besmittad av det jordiska i den mänskliga kanal som den löper igenom, så har den ändå sitt ursprung i hans egen återlösande kärleks källa. Han vill inte tillrättavisa utan fördjupa och rena. Han sade: "Kunnen I dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag genomgår?" De kommer då ihåg hans hemlighetsfulla ord om prövningar och lidanden, men svarar ändå förtroendefullt: "Det kunna vi." De skulle betrakta det som den högsta ära att kunna bevisa sin trohet genom att ta del i allt det som skulle drabba deras Herre.
(542) Inte godtycklig gåva
"Den kalk jag dricker skolen I få dricka och det dop jag genomgår skolen I genomgå", sade han. Framför sig hade han ett kors i stället för en tron med två brottslingar som följeslagare på sin högra och vänstra sida. Jakob och Johannes skulle få del av Mästarens lidande. Den ene, den förste av bröderna, skulle omkomma genom svärd. Den andre skulle längst av dem alla uthärda möda, klander och förföljelse.
(542) "Men", fortsatte han, "platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt." I Guds rike får man inte en framträdande ställning genom att favoriseras. Den är inte något som man förtjänar, inte något som man får genom någon godtycklig gåva. Den är ett resultat av inre egenskaper. Kronan och tronen är ett tecken på ett tillstånd man uppnått, de är tecken på seger över sig själv genom vår Herre, Jesus Kristus.
(542) Långt senare, när apostlarna hade förts in i gemenskap med Kristus på grund av gemenskap i hans lidanden, uppenbarade Jesus för Johannes vilka villkoren är för hög ställning i hans rike. "Den som vinner seger", sade Jesus, "honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron." "Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall skriva på honom min Guds namn . . . och mitt eget nya namn." – Upp. 3:21, 12. Aposteln Paulus skrev också: "Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på 'den dagen'." – 2 Tim. 4:6-8. Den som kommer att stå närmast Jesus kommer att vara den som på jorden mer än någon annan har tillgodogjort sig hans anda av självuppoffrande kärlek. Denna kärlek "förhäver sig icke, den uppblåses icke . . . den söker icke sitt, den förtörnas icke, och den hyser icke agg för en oförrätts skull". (1 Kor. 13: 4, 5.) Denna kärlek kommer att påverka efterföljarna på samma sätt som den påverkade deras Herre att ge allt, att leva och arbeta och offra även intill döden för att rädda mänskligheten. Denna anda var den som kom till uttryck i Paulus' liv. Han sade: "Ty att leva, det är för mig Kristus." Hans liv uppenbarade Kristus för människorna. "Och att dö, det är för mig en vinning." Det är en vinning för Kristus. Döden själv skulle bevisa hans nåds kraft och samla människor till honom. "Kristus . . . skall av mig med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske genom liv eller genom död." – Fil. 1 :21, 20.
(543) Vad de alla ville ha
När de andra tio hörde Jakobs och Johannes' begäran, blev de starkt missnöjda. Den främsta platsen i riket var precis vad var och en av dem eftertraktade för sig själv. De blev förargade över att dessa två apostlar hade vunnit ett så påtagligt övertag över dem.
(543) Återigen tycktes striden om vilken som skulle vara den främste, vara på väg att återupplivas. Då kallade emellertid Jesus dem till sig och sade till de förargade apostlarna: "I veten att de som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar, och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet. Men så är det icke bland eder."
(543) Inom världens nationer betyder en upphöjd position självförhärligande. Människor förutsätts existera för den härskande klassens nytta. Inflytande, välstånd, utbildning var de medel för att vinna kontroll över massorna som användes av det ledande skiktet. De högre klasserna skulle tänka, besluta, njuta och härska. De lägre skulle lyda och tjäna. Religionen var liksom allt annat en auktoritetssak. Man förutsatte att folket skulle handla och tro efter de överordnades föreskrifter. En människas rätt till att som människa tänka och handla på egen hand, ignorerades helt.
(544) Jesus stod i begrepp att upprätta ett rike efter en helt annan princip. Han kallade inte människorna till maktställning utan till tjänst, så att de starka skulle ta på sig det som de svaga inte orkade med. Makt, samhällsställning, begåvning, utbildning lade på dem som hade fått dessa gåvor, så mycket större förpliktelse att tjäna sina medmänniskor. Till och med blev det sagt till de minsta av Kristi efterföljare: "Allt sker nämligen för eder skull." – 2 Kor. 4:15.
(544) Till lösen för många
Människosonen har "kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många". Bland sina efterföljare var Jesus i alla avseenden en tjänare, en som bar bördor. Han deltog i deras fattigdom. Han övade självförsakelse för deras skull. Han gick före dem för att jämna vägen på de svåraste platserna. Snart skulle han fullborda sitt verk på jorden genom att offra sitt liv. Den princip som Jesus handlade efter skulle påverka medlemmarna i församlingen, som är hans kropp. Frälsningsplanen har grundats på kärlek. I Kristi rike blir de som följer det exempel som han har gett, de största. De handlar som herdar för hans hjord.
(544) Paulus' ord uppenbarar det kristna livets sanna värdighet och ära: "Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare", därför söker jag inte "min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta." – 1 Kor. 9:19; 10:33. I samvetsangelägenheter måste man låta sinnet behålla sin frihet. Ingen får öva kontroll över en annans sinne, bedöma för någon annan eller föreskriva någon hans plikt. Gud ger varje människa frihet att tänka och att följa sina egna övertygelser. "Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv." I alla sammanhang där principer berörs gäller orden "var och en vare fullt viss i sitt sinne". (Rom. 14:12, 5.) I Kristi rike finns inte något herrefolksförtryck, inget tvång ifråga om beteendet. Himmelens änglar kommer inte till jorden för att härska eller för att kräva hyllning utan som barmhärtighetens sändebud, för att samarbeta med människor för att lyfta mänskligheten.
(545) Principen och själva orden i Frälsarens undervisning blev i sin gudomliga skönhet bevarad i den älskade apostelns minne. Johannes fortsatte i sitt budskap till församlingen att till sina sista dagar upprepa sitt vittnesmål: "Detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra." "Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken; så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna." – 1 Joh. 3:11,16.
(545) Denna var den anda som genomsyrade församlingen under den första tiden. Efter det att den helige Ande hade getts hade "hela skaran av dem som trodde" ett hjärta och en själ. "Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt." "Bland dem fanns ingen som led nöd." "Och med stor kraft frambura apostlarna vittnesbördet om Herren Jesus uppståndelse: Och stor nåd var över dem alla." – Apg. 4:32, 34, 33.