(546) På vägen till Jerusalem kom Jesus "in i Jeriko och gick fram genom staden". Några kilometer från Jordan, på västra sidan av dalen som här utvidgade sig till en slätt, låg staden mitt i tropisk vegetation och omgiven av en överdådig skönhet. Med sina palmer och fruktbara trädgårdar, vattnade av sprudlande källor, glittrade den som en smaragd, infattad i det kalkstenberg och de öde raviner som låg mellan Jerusalem och staden på slätten.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 19:1-10.
(546) Många av de karavaner som var på väg till högtiden, reste genom Jeriko. Deras ankomst var alltid ett festligt tillfälle, men nu var det något av djupaste intresse som sysselsatte folket. Man visste att rabbinen från Galiléen, som nyligen hade gjort Lasarus levande, följde med i skaran. Även om det viskades fritt om prästernas intriger, var folkskaran ivrig att få hylla honom.
(546) Jeriko var en av de städer som sedan gammalt hade avskilts för prästerna. Vid denna tid bodde ett stort antal präster där. Men staden hade också en befolkning av helt annorlunda slag. Jeriko var ett stort trafikcentrum. Romerska ämbetsmän, soldater och främlingar från olika trakter befann sig där. Inkrävandet av skatt och tull hade gjort att många publikaner hade slagit sig ned där.
(546) Sackeus, som var förman för tulltjänstemännen, var jude, och avskyddes av sina landsmän. Hans rang och välstånd var belöning för ett yrke som de avskydde. Det betraktades som ett annat uttryck för orättfärdighet och utsugning. Men den rike tulltjänstemannen var ändå inte den så helt fördärvade världsmänniska som han såg ut att vara. Under den skenbart världsliga och stolta ytan fanns ett sinne som var mottagligt för gudomligt inflytande. Sackeus hade hört om Jesus. Berättelsen om honom, som hade uppträtt med vänlighet och artighet mot de fredlösa grupperna, hade spritts vida omkring. Hos denne förman för tulltjänstemännen väcktes en längtan efter ett bättre liv. Bara några få kilometer från Jeriko predikade Johannes Döparen vid Jordan och Sackeus hade hört kallelsen till omvändelse. Även om uppmaningen till tulltjänstemännen: "Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet", utåt sett inte hade gett något resultat, hade det i alla fall gjort intryck på hans sinne. (Luk. 3:13.) Han kände till Skrifterna och var övertygad om att hans handlingssätt var oriktigt. Då han hörde orden som enligt berättelsen hade kommit från den store läraren, kände han att han var en syndare i Guds ögon. Men det som han hade hört om Jesus, tände ändå hoppet i hans sinne. Omvändelse, en livsförändring, var möjlig även för honom. Var inte en av den nye lärarens mest betrodda apostlar tulltjänsteman? Sackeus började strax följa den övertygelse som hade fått grepp om honom och betalade ersättning till dem som han hade bedragit.
(547) Han hade redan börjat reformera sitt liv när nyheten spreds över Jeriko att Jesus var på väg in i staden. Sackeus beslöt att han skulle försöka att få träffa honom. Han började inse hur bittra syndens frukter var och hur svår vägen är för den som försöker vända om från ett oriktigt handlingssätt. Att bli missförstådd, att bli bemött med misstänksamhet och misstro under försöket att rätta till sina fel, var svårt att uthärda. Tullförmannen längtade efter att få se in i hans ansikte som genom sina ord hade väckt hoppet i hans sinne.
(547) Trängseln var stor på gatorna. Sackeus som var liten tillväxten, kunde inte se något över folkets huvuden. Ingen ville gå åt sidan för honom. Därför sprang han i förväg bort till en plats där ett fikonträd sträckte sina stora grenar ut över vägen. Där klättrade den rike tullförmannen upp och satte sig mellan grenarna. Härifrån kunde han se skaran när den gick förbi under honom. Skaran närmade sig, den gick förbi och Sackeus stirrade med ivriga ögon för att finna den ende som han längtade efter att få träffa.
(547) Över prästernas och rabbinernas högljudda prat och folk mängdens välkomstrop talade tullförmannens outsagda önskan till Jesu sinne. Plötsligt och precis under fikonträdet är det en grupp som stannar. Gruppen före och efter står stilla och en i skaran ser uppåt med en blick som tycks kunna läsa människors tankar. Mannen i trädet börjar nästan tvivla på sina egna sinnen då han hör orden: "Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus."
(548) Skaran viker åt sidan och Sackeus, som rör sig som i drömmen, går framför dem mot sitt eget hem. Men rabbinerna ser på med bistra ansikten och mumlar missnöjt och hånfullt: "Han har gått in för att gästa hos en syndare."
(548) Hälften av mina ägodelar
Sackeus hade blivit överväldigad, förvånad och stum inför Jesu kärlek och förekommande välvillighet, då han uppmärksammade honom som var så ovärdig. Men nu löser kärleken och lojaliteten mot hans nyfunne Mästare hans tunga. Han vill offentligt ge uttryck för sin bekännelse och ånger.
(548) Inför hela folkskaran trädde nu Sackeus fram och "sade till Herren: 'Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.' Och Jesus sade om honom: 'I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son'".
(548) Då den rike unge rådsherren hade vänt sig bort ifrån Jesus, hade det förundrat apostlarna att Mästaren sade: "Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!" Och de hade sagt till varandra: "Vem kan då bliva frälst?" Nu hade de ett bevis på sanningen i Kristi ord: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." – Mark. 10:23, 26; Luk. 18:27. De såg hur en rik man genom Guds nåd kunde gå in i Guds rike.
(548) Innan Sackeus hade sett Jesu ansikte hade han börjat göra det som kom honom att bli känd som i verklig mening ångerfull. Innan han blev anklagad av människor hade han bekänt sin synd. Han hade gett efter för den helige Andes överbevisning och hade börjat följa undervisningen i de ord som hade skrivits för det gamla Israel såväl som för oss. Gud hade sagt för länge sedan: "Om dm broder rakar l armod och kommer på obestånd hos dig, så skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en inhysesman skall han få leva hos dig. Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig. Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna honom av dina livsmedel mot ränta." "I skolen icke göra varandra orätt, du skall frukta din Gud." – 3 Mos. 25:35-37, 17. Dessa ord hade talats av Kristus själv då han var i molnstoden. Sackeus' allra första svar på Jesu kärlek var också att visa medlidande med de fattiga och lidande.
(549) En livsförvandlande princip
Tulltjänstemännen hade sammanslutit sig i ett förbund så att de kunde förtrycka folket och stödja varandra i sitt svekfulla handlingssätt. I sin utpressning genomförde de bara det som nästan hade blivit en allmän sedvänja. Till och med prästerna och rabbinerna, som föraktade dem, gjorde sig skyldiga till att berika sig genom ohederliga handlingar och under täckmantel av sitt helgade kall. Men Sackeus hade inte mer än gett efter för den helige Andes inflytande förrän han upphörde med allt som stod i strid med rättfärdigheten.
(549) Ingen omvändelse är äkta förrän den åstadkommer en reformation. Kristi rättfärdighet är inte en kappa under vilken man döljer synd som inte har bekänts och övergetts. Den är en livsprincip som förvandlar karaktären och behärskar livsföringen. Helighet är helhet inför Gud. Den är en hel överlåtelse av sinne och livsföring till att behärskas av himmelens principer.
(549) I sitt arbetsliv skall en kristen inför världen representera det sätt på vilket vår Herre skulle ha levt och arbetat. I allt vad han gör skall han göra det uppenbart att Gud är hans lärare. "Helgad åt Herren" skall vara vad dagböcker, huvudböcker, dokument, kvittenser och växlar vittnar om. De som bekänner sig vara Kristi efterföljare och som handlar på ett orättfärdigt sätt, bär falskt vittnesbörd mot en helig, rättfärdig och nådefull Guds väsen. Varje omvänd människa skall liksom Sackeus ge bevis för Kristi inneboende i hans sinne, genom att han överger alla orättfärdiga vanor som har kännetecknat hans liv. Liksom tullförmannen skall han bevisa sin uppriktighet genom att ge ersättning. Herren säger om den ogudaktige att om han "giver tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö. Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom . . . därför skall han förvisso få leva." – Hes. 33:15, 16.
(550) Om vi har skadat andra genom någon orättfärdig affärstransaktion, om vi har överlistat någon i affärer eller bedragit någon människa, även om det skett innanför lagens gränser, bör vi bekänna våra fel och ge ersättning så långt det står i våt makt. Det är riktigt för oss att ge igen, inte bara det som vi har tillskansat oss, utan också allt det som detta skulle ha gett, om det hade använts på ett klokt och förnuftigt sätt under den tid det var i vår besittning.
(550) Till Sackeus sade Jesus: "I dag har frälsning vederfarits detta hus." Det var inte bara Sackeus själv som blev välsignad utan hela hans hus med honom. Jesus gick till hans hem för att undervisa honom om sanningen och för att undervisa hans husfolk om det som hör Guds rike till. De hade varit uteslutna ur synagogan på grund av rabbinernas och de tillbedjandes förakt, men som de mest gynnade i hela Jeriko samlades de nu i sitt eget hem omkring den gudomlige Läraren och fick själva höra livers ord.
(550) Det är när Jesus tas emot som en personlig Frälsare, som frälsning når människan. Sackeus hade tagit emot Jesus inte bara som en farande gäst i hemmet utan som en som skulle bli boende i själens tempel. De skriftlärde och fariséerna anklagade honom som syndare. De klagade på Jesus därför att han blev Sackeus' gäst. Men Jesus erkände honom som en Abrahams son. Ty "de som låta det bero på tro, de äro Abrahams barn". (Gal. 3:7.)