Alabasterflaskan

(551)  Simon från Betania betraktades som en av Jesu efterföljare. Han var en av de få fariséer som öppet hade slutit sig till dem som följde Jesus. Han erkände Jesus som lärare och hoppades att han skulle vara Messias, men han hade inte tagit emot honom som Frälsare. Hans karaktär hade inte förvandlats, hans principer var oförändrade.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 26:6-13; Markusevangeliet 14:3-11; Lukasevangeliet 7:36-50; Johannesevangeliet 11:55-57; 12:1-11.

(551)  Simon hade blivit botad från spetälska. Det var detta som hade dragit honom till Jesus. Han ville visa sin tacksamhet. Vid Jesu sista besök i Betania bjöd han till fest för Frälsaren och hans apostlar. Till denna fest samlades många av judarna. Det rådde vid denna tidpunkt stor spänning i Jerusalem. Jesus och hans verksamhet tilldrog sig större uppmärksamhet än någonsin tidigare. Några av dem som hade kommit till festen bevakade noga hans rörelser och några av dem med ovänliga ögon.

(551)  Jesus hade kommit till Betania bara sex dagar före påsken. Som han brukade göra, hade han sökt vila i Lasarus' hem. De skaror av resande som passerade genom staden spred ryktet om att han var på väg till Jerusalem och att han skulle tillbringa sabbaten i Betania. Bland folket rådde stor hänförelse. Många sökte sig till Betania. Några drevs av sympati för Jesus och andra av nyfikenhet för att få se en som hade uppväckts från de döda.

(551)  Många väntade sig få höra Lasarus ge en sällsam redogörelse för de scener han varit vittne till efter döden. De blev förvånade över att han inte berättade någonting. Han hade inte något att berätta. Det inspirerade Ordet säger: "De döda veta alls intet . . . deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände." - Pred. 9:5, 6. Men däremot berättade Lasarus hänfört om vad Jesus hade gjort. Han hade uppväckts från döden just för detta. Med tillförsikt och kraft förklarade han att Jesus var Guds Son.

(552)  Det som de besökande i Betania kunde berätta om, när de kom till Jerusalem, ökade spänningen. Människor var ivriga att få träffa och att få höra Jesus. Överallt frågade man om Lasarus skulle följa honom till Jerusalem och om profeten skulle bli krönt till konung under påskhögtiden. Prästerna och rådsherrarna såg att deras makt över folket ständigt blev allt mindre. Deras raseri mot Jesus tilltog i bitterhet. De kunde knappt vänta på tillfälle att röja honom ur vägen för alltid. De kom ihåg hur ofta han hade gäckat deras mordiska planer. De fruktade för att han nu hade genomskådat deras planer mot honom och skulle hålla sig borta. De kunde knappt dölja sin oro och frågade varandra: "Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?"

(552)  Ett råd av präster och fariséer kallades samman. Efter Lasarus' uppståndelse stod folkets sympati helt på Jesu sida, varför det skulle vara farligt att gripa honom offentligt. Myndigheterna beslöt därför att ta honom i hemlighet och att låta förhöret hållas så hemligt som möjligt. De hoppades att när domslutet över honom bleve känt, skulle den nyckfulla folkopinionen vända sig till deras fördel.

(552)  Så föresatte de sig att röja Jesus ur vägen. Men så länge Lasarus levde visste prästerna och rådsherrarna, att de inte kunde känna sig säkra. Själva existensen av en man som hade legat fyra dagar i graven och som hade blivit uppväckt genom ett ord från Jesus, skulle förr eller senare förorsaka en reaktion. Folket skulle hämnas på sina ledare för att de hade avlivat en som kunde göra ett sådant underverk. Sanhedrin beslöt därför att också Lasarus skulle dö. Så långt kan avundsjuka och fördomar föra sina slavar. De judiska ledarnas hat och otro hade ökat, till dess att de till och med ville ta livet av en man som Allmakten hade räddat från graven.

(552)  Under det att dessa intriger utvecklades i Jerusalem, blev Jesus och hans vänner inbjudna till Simons fest. Vid bordet satt Frälsaren med Simon, som han hade botat från en motbjudande sjukdom, vid sin ena sida, och vid hans andra sida satt Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. Marta passade upp vid bordet, medan Maria ivrigt lyssnade till allt som Jesus sade. I sin barmhärtighet hade Jesus förlåtit hennes synder. Han hade kallat hennes älskade bror ut ur graven. Marias sinne var fyllt av tacksamhet. Hon hade hört Jesus tala om sin förestående död. I sin djupa kärlek och sorg hade hon längtat efter att få hedra honom. Med stor personlig uppoffring hade hon köpt en alabasterflaska med "dyrbar äkta nardus" för att smörja hans kropp med. Men nu var det många som förklarade att han snart skulle kronas till konung. Hennes sorg förvandlades i glädje. Hon var ivrig att få vara den första som ärade sin Herre. I det att hon öppnade flaskan med smörjelsen hällde hon innehållet över Jesu huvud och fötter, under det att hon gråtande låg på sina knän och fuktade hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt långa, böljande hår.

(553)  Hon hade försökt undvika uppmärksamhet. Det som hon gjorde kunde ha passerat obemärkt, men smörjelsen fyllde rummet med sin doft och avslöjade hennes handling för alla närvarande. Judas betraktade handlingen med stort missnöje. I stället för att vänta för att få höra vad Jesus skulle säga, började han viskande framföra sina klagomål till dem som stod i hans närhet och klandrade Jesus för att han tillät sådant slöseri. På sitt listiga sätt kom han med antydningar som var avsedda att väcka missnöje.

(553)  Judas var apostlarnas kassör. Av deras lilla förråd hade han i hemlighet använt en del för egen räkning och därigenom minskat deras resurser till en obetydlighet. Han fikade efter att lägga allt i börsen som han kunde komma över. Man tog ofta av pengarna i börsen för att hjälpa fattiga. När man köpte något som Judas inte ansåg vara nödvändigt, kunde han säga: "Varför detta slöseri? Varför blev inte det som detta kostade lagt i börsen som jag bär för de fattiga." Nu stod Marias handling i så uppenbar kontrast till hans egoism att han skämdes. Efter sin vana försökte han komma med ett anständigt motiv för sina invändningar mot hennes gåva. Han vände sig till apostlarna och frågade: "Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga? Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen." Judas hade ingen medkänsla med de fattiga. Om Marias smörjelse hade sålts och pengarna hade lagts i hans börs skulle de fattiga inte ha fått något av dem.

(554)  Väldoftande kärleksbevis
Judas hade en mycket hög uppfattning om sin egen förmåga att förvalta. Som affärsman menade han att han var mycket överlägsen sina medapostlar, och han hade kommit dem att se på honom på samma sätt. Han hade vunnit deras förtroende och hade ett starkt inflytande över dem. Hans påstådda sympati for de fattiga lurade dem. Hans listiga antydningar fick dem att se med misstroende på Marias tillgivenhet. Klagomålen gick runt bordet: "Varför detta slöseri! Denna smörjelse kunde ha sålts för mycket pengar till hjälp för de fattiga." Maria hörde de klagande orden. Hon blev förskräckt. Hon var rädd för att hennes syster skulle klandra henne för slöseri. Utan att försvara sig eller att be om ursäkt stod hon i begrepp att smyga sig bort, då hennes Herre sade: "Låten henne vara. Varför oroen I henne?" Han såg att hon var förvirrad och ledsen. Han visste att i det som hon gjorde, hade hon gett uttryck för sin tacksamhet för att hennes synder blivit förlåtna. Han försökte att trösta henne. När han höjde sin röst över kritikernas mummel, sade han: "Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid. Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp såsom en tillredelse till min begravning."

(554)  Den välluktande smörjelsen som Maria hade tänkt smörja Frälsarens döda kropp med, lät hon honom få del av medan han ännu levde. Vid begravningen kunde dess doft bara ha genomträngt graven. Nu gladde den hans sinne med en försäkran om hennes tro och kärlek. Josef från Arimatea och Nikodemus erbjöd inte Jesus sin kärleksgåva medan han ännu levde. Med bittra tårar kom de med sina dyrbara kryddor till hans kalla och omedvetna kropp. Kvinnorna som bar sina kryddor till graven fann att de hade kommit i onödan, eftersom han redan hade uppstått. Men Maria som visade Frälsaren sin kärlek medan han ännu kunde uppfatta hennes tillgivenhet, smorde honom till hans begravning. Och då han gick in i sin stora prövnings mörker, förde han med sig minnet av denna handling som en pant på den kärlek som hans återlösta skulle visa i all evighet.

(555)  Det är många som bär fram sina dyrbara gåvor till de döda. När de står omkring den kalla, tysta kroppen, ger de lätt uttryck för många kärleksfulla ord. Både ömhet, uppskattning och hängivenhet offras på den som varken ser eller hör. Om dessa ord hade sagts medan det trötta sinnet så väl behövde dem, då örat kunde höra och sinnet kunde känna, hur dyrbar skulle inte deras doft då ha varit!

(555)  Maria förstod inte helt sin kärleksfulla handling. Hon kunde inte svara sina anklagare. Hon kunde inte förklara varför hon hade valt detta tillfälle för att smörja Jesus. Den helige Ande hade lagt planer för henne, och hon hade följt hans ingivelse. Inspirationen nedlåter sig inte till att ange några skäl. Som ett osynligt närvarande väsen talar den till sinne och själ och påverkar oss till handling. Den är sitt eget försvar.

(555)  Jesus talade om för Maria innebörden i det hon gjort. Han gav henne mer än han hade tagit emot. "När hon göt ut denna smörjelse på min kropp", sade han, "gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning." Liksom alabasterflaskan, när den bröts sönder, fyllde hela huset med sin doft, skulle också Jesus dö och hans kropp skulle brytas ned, men han skulle uppstå från graven. Doften av hans liv skulle fylla jorden. Kristus älskade oss "och utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, 'Gud till en välbehaglig lukt'." (Ef. 5:2.)

(555)  "Sannerligen säger jag eder", sade Jesus. "Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse." När Frälsaren såg in i framtiden talade han med tillförsikt om sitt evangelium. Det skulle komma att predikas över hela världen. Och så långt evangelii förkunnelse sträckte sig skulle Marias gåva sprida sin väldoft och människor skulle bli välsignade genom hennes spontana handling. Konungariken skulle uppstå och falla, monarker och erövrare skulle bli glömda, men denna kvinnas handling skulle bli odödliggjord på kyrkohistoriens blad. Intill dess att ingen tid mer är, skulle denna sönderbrutna alabasterflaska berätta om Guds rikes kärlek till ett fallet släkte.

(556)  Marias handling stod i skarp kontrast till det som Judas stod i begrepp att göra. Vilken svidande tillrättavisning skulle inte Jesus ha kunnat ge honom som hade utsått kritikens och de onda tankarnas frö i apostlarnas sinnen. Hur berättigat hade det inte varit om anklagaren hade blivit anklagad. Han som läser alla människors motiv och förstår varje handling, kunde inför de närvarande vid festen ha öppnat de mörka kapitlen i Judas' erfarenhet. De genomskinliga anspråk på vilka bedragaren hade baserat sina ord, kunde ha blivit avslöjade. I stället för att visa medlidande med de fattiga tog han ifrån dem de pengar som var avsedda att hjälpa dem. Jesus hade kunnat väcka indignation mot honom för att han förtryckte änkan, den faderlöse och främlingen. Men om Jesus hade rivit masken av Judas skulle detta ha använts som motiv till att han förrådde Jesus.

(556)  Genomskådad och hämndlysten
Och även om Judas beskylldes för att vara tjuv, skulle han ha vunnit sympati till och med bland apostlarna. Frälsaren tillrättavisade honom därför inte, för att undvika att ge honom ett skäl för att förråda honom.

(556)  Men den blick som Jesus riktade mot Judas, övertygade denne om att Frälsaren hade genomskådat hans hyckleri och läst hans föraktliga, fördärvade karaktär. Och när Jesus berömde Marias handling, som hade blivit så hårt kritiserad, hade Jesus tillrättavisat Judas. Tidigare hade Frälsaren aldrig gett honom någon direkt tillrättavisning. Nu frätte tillrättavisningen i hans sinne och han beslöt sig för att hämnas. Från kvällsmåltiden gick han direkt till översteprästens palats, där han fann Stora Rådet samlat, och erbjöd sig att förråda Jesus i deras händer.

(556)  Prästerna blev väldigt glada. Dessa ledare i Israel hade fått förmånen att ta emot Kristus som sin Frälsare utan pengar och utan kostnad. Men de vägrade att ta emot den dyrbara gåva erbjöds dem i den mest milda anda av betvingande kärlek. De vägrade att ta emot den frälsning som är mer värd än guld och köpte sin Herre för trettio silvermynt.

(557)  Judas hade gett näring åt sin girighet intill dess att den dominerade över varje gott drag i hans karaktär. Han kritiserade den gåva som Jesus fick. Hans sinne brann av avund över att Frälsaren fick ta emot en gåva som motsvarade vad man gav till jordiska monarker. För en summa som var långt mindre än vad alabasterflaskan kostade, förrådde han sin Herre.

(557)  Ärlig hängivenhet uppskattad
Apostlarna liknade inte Judas. De älskade Frälsaren. Men de kunde inte på rätt sätt uppskatta hans upphöjda väsen. Om de hade förstått vad han hade gjort för dem, skulle de ha tyckt att inte någonting som offrades på honom, skulle vara slöseri. De vise männen från Östern, som visste så litet om Jesus, hade visat en riktigare uppskattning av de hedersbetygelser som tillkom honom. De förde med sig dyrbara gåvor till Frälsaren och böjde sig i vördnad inför honom, medan han ännu var endast ett barn och låg lindad i en krubba.

(557)  Jesus värdesatte handlingar av uppriktig vänlighet. När någon gjorde honom en tjänst välsignade han med himmelsk förfining den som utförde den. Han vägrade inte att ta emot den enklaste blomma som plockades av ett barn och erbjöds honom i kärlek. Han tog emot gåvor från barnen och välsignade givarna och skrev in deras namn i livets bok. Att Maria smorde Jesus nämns i Bibeln som ett drag som skiljer henne från alla andra Marior. Handlingar som görs av kärlek och vördnad för Jesus, är ett bevis för tro på honom som Guds Son och den helige Ande nämner som bevis på en kvinnas trohet mot Jesus att hon "tvagit heligas fötter, understött nödlidande, korteligen beflitat sig om allt gott verk." (1 Tim. 5:10.)

(557)  Jesus gladde sig över Marias uppriktiga önskan att göra sin Herres vilja. Han tog emot det överflöd av uppriktig hängivenhet som hans apostlar inte förstod och inte ville förstå. Marias önskan att göra sin Herre denna tjänst var av större värde för Jesus än all dyrbar smörjelse i världen, eftersom den var ett uttryck för hennes uppskattning av världens Frälsare. Det var Jesu kärlek som drev henne. Den oförlikneliga upphöjdheten i Jesu väsen fyllde hennes sinne. Smörjelsen var en symbol på givarens sinnelag. Den var det yttre uttrycket för en kärlek som närdes av himmelska strömmar, till dess den flödade över.

(558)  Det som Maria hade gjort var just den undervisning som apostlarna behövde för att visa dem, att ett uttryck för deras kärlek till honom skulle glatt Jesus. Han hade varit allt för dem. De insåg inte att de snart skulle berövas hans närvaro, att de snart inte skulle kunna ge honom några bevis på tacksamhet för hans stora kärlek. Jesu ensamhet när han levde sitt liv här på jorden som människa, skild ifrån den himmelska världen, kunde apostlarna aldrig förstå, så att de visade sin uppskattning. Han sörjde ofta över att apostlarna inte gav honom det som han borde ha fått ta emot av dem. Han visste att om de stode under de himmelska änglars inflytande som följde honom, skulle de anse att inte något offer vore tillräckligt värdefullt för att ge uttryck för deras inre, andliga tillgivenhet.

(558)  Den kunskap de senare fick, gav dem en riktigare förståelse för de många olika saker som de kunde ha gjort för Jesus som uttryck för sin kärlek och tacksamhet, medan han ännu var hos dem. När Jesus hade lämnat dem och de verkligen kände sig som får utan herde, började de inse hur de skulle ha kunnat visa honom en uppmärksamhet som skulle ha glatt honom. De klandrade inte längre Maria utan sig själva. Tänk om de bara hade kunnat ta tillbaka sin kritik, sitt prat om att de fattiga skulle vara mer värda än den gåva som Jesus fick. De kände tillrättavisningen bittert, då de tog ned Jesu sargade kropp från korset.

(558)  Samma brist är påtaglig i vår värld idag. Bara några få uppskattar allt det som Kristus är för dem. Om de gjorde det, skulle den stora kärlek som Maria visade honom komma till uttryck, och smörjelsen skulle ges frikostigt. Den dyrbara smörjelsen skulle inte kallas för slöseri. Ingenting skulle betraktas som allt för dyrbart för att ge till Kristus, ingen självförnekelse eller självuppoffring för stor för att man inte skulle uthärda den för hans skull.

(559)  De ord som sades i vrede: "Varför skulle denna smörjelse förspillas?" kom det största offer som någonsin hade gjorts, att levande framstå för Jesus – gåvan av honom själv som försoningsoffer för en förlorad värld. Han skulle ge sig själv för mänskligheten på ett så överflödande sätt att det inte skulle kunna sägas om honom, att han skulle ha kunnat göra mer. I gåvan Jesus skänkte Gud hela himmelen. Ser man den från enbart mänsklig synpunkt, kan ett sådant offer betraktas som ett lättsinnigt slöseri. För det mänskliga förnuftet förefaller hela frälsningsplanen att vara ett slöseri med nådegåvor och tillgångar. Självförnekelse och helhjärtad uppoffring möter oss överallt. Med goda skäl kan den himmelska härskaran se med förvåning på människosläktet, som vägrar att låta sig lyftas och berikas av den obegränsade kärlek som kommer till uttryck i Kristus. Med goda skäl kan den ut brista: "Vad skall detta stora slöseri tjäna till?"

(559)  Men försoningen för en förlorad värld skulle bli obegränsat riklig och fullständig. Jesu offer var till ytterlighet överflödande för att kunna nå varje människa som Gud hade skapat. Den kunde inte begränsas, så att den inte skulle överstiga antalet av dem som skulle ta emot den stora gåvan. Inte alla människor blir frälsta, men återlösningsplanen är ändå inte något slöseri, även om den inte kan utföra allt som den i sitt överflöd omfattar. Den måste vara tillräcklig och överflödande.

(559)  Simon, som var festens värd, hade blivit påverkad av Judas' kritik av Marias gåva. Han blev förvånad över Jesu handlingssätt. Det sårade hans fariseiska stolthet. Han visste att många av hans gäster betraktade Jesus med misstro och ogillande. Han sade för sig själv: "Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska."

(559)  Genom att bota Simon från spetälska hade Jesus räddat honom från en levande död. Men nu tvivlade Simon på att Frälsaren verkligen var profet, eftersom Jesus tillät denna kvinna att närma sig honom. Han borde ju med förargelse hånfullt ha avvisat henne som en, vilkens synder var för stora för att bli förlåtna. Eftersom han inte visade att han visste vad slags kvinna hon var, frestades Simon att tro att han inte var profet. Jesus vet ingenting om denna kvinna, som är så frimodig i sitt uppträdande, tänkte han, annars skulle han inte tillåta henne att röra vid honom.

(560)  Men det var Simons okunnighet om Gud och om Jesus som kom honom att tänka så som han gjorde. Han förstod inte att Guds Son måste handla på samma sätt som Gud och visa medlidande, ömhet och barmhärtighet. Simon menade att man inte skulle ta någon hänsyn till Marias ångerfulla handlingssätt. Att hon kysste Jesu fötter och smorde dem med smörjelse väckte förbittring i hans hårda sinne. Han ansåg att om Jesus var profet, skulle han upptäcka syndare och tillrättavisa dem.

(560)  Stolt farisé blir omvänd
På dessa dolda tankar svarade Frälsaren: "Simon, jag har något att säga dig . . . 'En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?' Simon svarade och sade: 'Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest'. Då sade han till honom: 'Rätt dömde du'."

(560)  På samma sätt som Natan gjorde med David dolde också Jesus sin välriktade stöt under täckmantel av en liknelse. Han lade på sin värd bördan av att uttala domen över sig själv. Den kvinna som Simon nu föraktade, hade han förlett till synd. Hon hade blivit djupt förorättad av honom. De två gäldenärerna i liknelsen var en framställning av Simon och kvinnan. Jesus menade inte att de två personerna skulle känna sig som om de hade olika stora förpliktelser. Båda befann sig ju i en tacksamhetsskuld som aldrig kunde återbetalas. Men Simon betraktade sig själv som rättfärdigare än Maria. Jesus ville att han skulle inse hur stor hans skuld i själva verket var. Han ville visa honom att hans synd var så mycket större än hennes som en skuld på fem hundra penningar är större än en skuld på femtio penningar.

(560)  Simon började nu se på sig själv i ett nytt ljus. Han såg hur Maria betraktades av honom som var mer än profet. Han såg att Jesus med skarp, profetisk blick läste hennes kärlek och gudhängivna sinne. Han greps av skamkänsla och han fick en levande förnimmelse av att han stod inför en som var honom överlägsen.

(561)  Kontrasterna
"När jag kom in i ditt hus", sade Jesus vidare, "gav du mig intet vatten till mina fötter" men med ångerns tårar och driven av kärlek har Maria vätt mina fötter och torkat dem med sitt hår. "Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända från den stund jag kom hitin har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter." Jesus räknade upp de skäl som Simon hade att visa sin kärlek till sin Herre och sin uppskattning av vad som hade gjorts för honom. Fullt öppet, men på ett fint sätt, försäkrade han sina apostlar att det vållar honom sorg, när hans efterföljare försummar att visa sin tacksamhet till honom i ord och i kärleksfulla handlingar.

(561)  Han som rannsakar sinnena, kunde läsa de motiv som kom Maria att handla. Han såg också den anda som var bakgrunden till Simons ord. "Ser du denna kvinna?" sade han till honom: Hon är en syndare. "Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet."

(561)  Vänlighet övervinner
Simons kyla och försumlighet mot Frälsaren visade, hur föga han värdesatte den barmhärtighet som hade visats honom. Han ansågatthan hade bevisat Jesus en heder genom att inbjuda honom till sitt hus. Men nu såg han sig själv som han verkligen var. Medan han ansåg att han kunde genomskåda sin gäst, var det gästen som hade genomskådat honom. Han såg hur riktig Jesu bedömning av honom var. Hans religion hade varit en kappa av fariseism. Han hade föraktat Jesu medlidande. Han hade inte förstått att han var Guds representant. Medan Maria var en syndare som fått förlåtelse, var han en syndare som inte hade fått förlåtelse. Den stränga rättfärdighetens regel, som han hade önskat genomföra mot henne, fördömde honom själv.

(562)  Simon blev rörd över Jesu vänlighet, eftersom han inte öppet hade tillrättavisat honom inför gästerna. Han hade inte blivit behandlad på det sätt som han hade önskat att Maria skulle behandlas. Han förstod att Jesus inte ville avslöja hans skuld inför de andra, utan att han genom en riktig framställning av saken försökte överbevisa honom själv och genom medkännande vänlighet uppmjuka hans sinne. En hård fördömelse skulle ha förhärdat Simon mot omvändelse, men en tålmodig förmaning övertygade honom om hans misstag.

(562)  Högmod vänds i ödmjukhet
Han insåg storleken av den skuld som han hade till sin Herre. Hans högmod vändes i ödmjukhet. Han omvände sig och den stolte farisén blev en ödmjuk, självuppoffrande efterföljare.

(562)  Maria hade betraktats som en stor syndare, men Jesus kände till de omständigheter som hade präglat hennes liv. Han kunde ha utsläckt varje gnista av hopp i hennes sinne, men det gjorde han inte. Han var den som hade lyft henne upp ur förtvivlan och ruin. Sju gånger hade hon hört honom tillrättavisa de demoner som hade kontrollerat hennes sinne. Hon hade hört hans starka rop till sin Fader för hennes skull. Hon visste hur motbjudande synden var för hans obefläckade renhet, och i hans kraft hade hon övervunnit.

(562)  När människor betraktade henne som hjälplöst förlorad, såg Jesus att Maria hade möjligheter till det goda. Han såg de bättre dragen i hennes karaktär. Återlösningsplanen hade skänkt mänskligheten stora möjligheter. I Maria skulle dessa möjligheter bli förverkligade. Genom hans stora nåd blev hon delaktig av den gudomliga naturen. Den som hade fallit i synd och vilkens sinne hade varit en boning för demoner, kom att stå Frälsaren ytterst nära i gemenskap och tjänst. Det var Maria som satt vid hans fötter och lärde vid honom. Det var Maria som hällde den dyrbara smörjelsen över hans huvud och tvättade hans fötter med sina tårar. Maria stod vid sidan om korset och hon följde honom till graven. Det var Maria som först berättade om en uppstånden Frälsare.

(563)  Jesus känner alla människors omständigheter. Du kan säga: Jag är syndig, utomordentligt syndig. Det är du kanske, men ju värre du är, dess mer behöver du Jesus. Han avvisar ingen sörjande, ångrande människa. Han berättar inte för någon allt det som han skulle kunna avslöja, utan han ber varje bävande människa om att fatta mod. Han vill fritt förlåta alla som kommer till honom för att få förlåtelse och upprättelse.

(563)  Jesus skulle kunna ålägga himmelens änglar att utösa hans vredes skålar över denna värld och utplåna dem som är fyllda av hat till Gud. Han kunde utplåna denna mörka fläck från sitt universum. Men det gör han inte. Han står idag vid rökelsealtaret och framlägger inför Gud deras böner som ber om hans hjälp. De människor som vänder sig till honom för att finna skydd, kommer Jesus att lyfta upp över tungors anklagelser och stridigheter. Ingen människa och ingen ond ängel kan anklaga dessa människor. Kristus förenar dem med sin egen gudomligt-mänskliga natur. I det ljus som utgår från Guds tron står de vid sidan av den store syndbäraren. "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds höga sida, han manar ock gott för oss." – Rom. 8:34, 35.