(606) Den sista dag då Jesus undervisade i templet hade nu kommit. I de stora skaror som hade samlats i Jerusalem hade allas uppmärksamhet varit riktad mot honom. Folket hade fyllt templets förgårdar och följt med i den strid som hade pågått. De hade begärligt uppfångat allt det som Jesus hade sagt. Aldrig tidigare hade man bevittnat en sådan scen. Där stod den unge galilén utan någon jordisk ryktbarhet och utan några kungliga utmärkelsetecken. Runt honom fanns präster i dyrbara kläder, rådsherrar i ämbetsdräkt och med kännetecken på hög samhällsställning och skriftlärde som bar på Skriftrullar, till vilka de ofta hänvisade. Jesus stod lugnt framför dem med en konungs värdighet. Liksom en som var beklädd med auktoritet ifrån himmelen betraktade han oförskräckt sina motståndare, som hade förkastat och föraktat hans lära och som nu törstade efter hans liv. Många av dem hade angripit honom, men deras planer på att snärja honom och få honom fälld hade varit förgäves. Anklagelse efter anklagelse hade han bemött. Han hade framhållit den rena, klara sanningen i motsats till prästernas och fariséernas mörker och villfarelse. Han hade visat dessa ledare deras verkliga tillstånd. Han hade klargjort den vedergällning som skulle bli den säkra följden, om de hårdnackat fortsatte med sina onda gärningar. Troget hade han förkunnat varningarna. Men det återstod ännu ett uppdrag för Jesus. Det fanns ytterligare en uppgift som måste utföras.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 23; Markusevangeliet 12:41-44; Lukasevangeliet 20:45-47; 21:1-4.
(606) Folkets intresse för Jesus och hans uppgift hade ständigt ökat. De var hänförda över hans lära, samtidigt som de var svårt förvirrade. De hade respekterat prästerna och rabbinerna för deras intelligens och skenbara fromhet. I alla religiösa angelägenheter hade de alltid böjt sig i obetingad lydnad för deras auktoritet. Men nu såg de att dessa män försökte att dra vanära över Jesus, en lärare vars redbarhet och kunskap strålade klarare och klarare för varje angrepp. De såg prästernas och de äldstes sänkta ansikten och läste däri nederlag och förvirring. De undrade över varför rådsherrarna inte ville tro på Jesus, när hans lära var så klar och enkel. Själva visste de inte vad de skulle göra. Med ivrig spänning iakttog de vad de män gjorde vilkas råd de alltid hade följt.
(607) I de liknelser Jesus hade framställt var det hans avsikt att både varna rådsherrarna och att undervisa dem av folket som var villiga att låta sig undervisas. Men det var nödvändigt att tala ändå tydligare. Genom sin vördnad för traditionen och sin blinda tro på ett fördärvat prästerskap befann sig folket i slaveri. Dessa länkar måste Jesus bryta. Prästernas, rådsherrarnas och fariséernas karaktär måste avslöjas mera fullständigt.
(607) "På Moses' stol", sade han, "hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke." De skriftlärde och fariséerna gjorde anspråk på att inta hans plats som lagens uttolkare och folkets domare. Som sådana krävde de den största aktning och lydnad från folkets sida. Jesus rådde sina lyssnare att göra det som rabbinerna lärde i överensstämmelse med lagen, men att inte följa deras exempel. De efterlevde ju inte själva sin egen lära.
(607) De undervisade också om mycket som stod i strid med Skrifterna. Jesus sade: "De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem." Fariséerna inskärpte en mängd föreskrifter som byggde på traditioner och som på ett orimligt sätt inskränkte den personliga friheten. Vissa delar av lagen förklarade de på ett sådant sätt, att de lade riter och ceremonier på folket vilka de själva i hemlighet ignorerade och från vilka de, när det tjänade deras syften, påstod att de i själva verket var fritagna.
(608) Att offentligt ge bevis för sin fromhet var deras ständiga mål. Ingenting betraktades som för heligt för att befrämja detta. Till Moses hade Gud sagt om sina bud: "Du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna." – 5 Mos. 6:8. Dessa ord har en djup innebörd. När man mediterar över Guds ord och lever efter det, kommer hela människan att bli förädlad. Med rättfärdiga och barmhärtiga gärningar kommer händerna liksom ett sigill att uppenbara principerna i Guds lag. De kommer att hållas rena från mutor och från allt som är fördärvat och bedrägligt. De kommer att vara sysselsatta med kärleksfulla och medkännande handlingar. Blicken som är riktad mot ett ädelt syfte kommer att bli klar och sann. Det uttrycksfulla ansiktet och den talande blicken kommer att vittna om den obefläckade karaktären hos dem som älskar och ärar Guds ord. Men för de judars vidkommande som levde på Jesu tid, var detta dolt. Den befallning som hade getts till Moses förvanskades till ett påbud om att man skulle bära med sig Skrifternas påbud. De skrevs därför på pergamentremsor och fästes på ett iögonfallande sätt på huvudet eller runt handlederna. Men det gjorde ju inte att Guds lag fick starkare fäste i sinne och själ. Dessa pergamentremsor användes bara som kännetecken för att väcka uppmärksamhet. Man trodde att det gav dem som bar dem en prägel av gudsfruktan, som skulle väcka aktning hos folket. Jesus riktade ett slag mot dessa tomma anspråk:
(608) "Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'. Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen. Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus." Med så tydliga ord avslöjade Frälsaren den egenkära äregirighet som alltid sökte vinna plats och makt och alltid visar en falsk ödmjukhet, medan sinnet är fullt av girighet och avund. När gäster inbjöds till en fest placerades de efter rang. Den som fick den främsta hedersplatsen blev föremål för den första uppmärksamheten och särskilda förmåner. Fariséerna lade alltid an på att försäkra sig om dessa hedersbevisningar. Jesus klandrade denna sed.
(609) Han klandrade också den fåfänga som visade sig i att man eftertraktade titeln "Rabbi" eller "Mästare". En sådan titel, sade han, tillkommer inte människor utan Kristus. Präster skriftlärde och rådsherrar, ja, till och med lagens uttolkare och övervakare var allesammans bröder, barn av en fader. Jesus inpräntade hos folket att de inte skulle ge någon människa en titel som antydde, att han härskade över deras samveten eller deras tro.
(609) Oberättigade anspråk
Om Jesus vore på jorden idag, omgiven av dessa som bär titeln "kyrkoherde" eller "biskop" och tilltalas "ers högvördighet", skulle han då inte upprepa sina ord: "I skolen icke låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus." Bibeln förklarar om Gud: "Heligt och fruktansvärt är hans namn." – Ps. 111:9. Vilken människa är berättigad till en sådan titel. Hur litet uppenbarar en människa den klokhet och rättfärdighet som en sådan titel antyder. Hur många är det inte av dessa som gör anspråk på en sådan titel, som missrepresenterar Guds namn och väsen. Hur ofta har tyvärr inte världsliga ambitioner, despotism och de mest fördärvliga synder dolts under ett högt och heligt ämbetes broderade dräkter. Frälsaren fortsatte:
(609) "Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Gång på gång hade Jesus förklarat att sann storhet mäts i moraliska värden. Enligt himmelska värderingar består karaktärens storhet i att vi lever för våra medmänniskors välfärd och att vi utför kärlekens och barmhärtighetens gärningar. Kristus, härlighetens Konung, var en tjänare för avfälliga människor.
(609) "Ve eder, I skriftlärde och fariséer", sade Jesus, "I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in." Genom att förvända Skrifterna, hade präster och laglärare förblindat deras sinnen, som annars skulle ha tagit emot en kunskap om Kristi rike och det invärtes gudomliga liv som är nödvändigt för sann helgelse.
(610) "De utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom", fortsatte Jesus. Fariséerna hade stort inflytande över folket. Detta utnyttjade de för att tillgodose sina egna intressen. De vann fromma änkors förtroende och framhöll att det var dessas plikt att helga sin egendom för religiösa ändamål. Efter att ha försäkrat sig om kontroll över deras pengar, använde dessa intrigmakare pengarna för egen räkning. För att dölja sin oärlighet bad de långa böner offentligt och gjorde stor uppvisning av sin förmenta fromhet. Detta hyckleri, sade Jesus, skulle dra över dem en dess hårdare dom. Samma tillrättavisning drabbar idag många som har en hög bekännelse om fromhet. Deras liv är befläckat av egenkärlek och girighet. Över alltsammans sveper de en mantel som ser ut att vara ren, och därigenom kan de till en tid bedra sina medmänniskor. Men de kan inte bedra Gud. Han läser alla människors avsikter och kommer att döma var och en efter hans gärningar.
(610) Jesus fördömde skoningslöst allt missbruk, men han var noga med att inte minska förpliktelserna. Han tillrättavisade den egoism som lurade av änkan hennes gåvor och använde dem felaktigt. Samtidigt berömde han änkan som kom med sitt offer till Guds skattkammare. Människors missbruk av gåvor kan inte ta ifrån givaren Guds välsignelse.
(610) Jesus befann sig i den förgård där offerkistorna stod. Han lade märke till dem som kom för att nedlägga sina gåvor. Många av de rika kom med stora summor, som de lämnade ifrån sig på ett mycket skrytsamt sätt. Jesus såg på dem med sorg, men han kom inte med någon kommentar till deras frikostiga offer. Strax därefter lyste hans ansikte upp, då han såg en fattig änka tveksamt närma sig, som om hon var rädd för att bli sedd. Under det att de rika stolt passerade förbi och lämnade sina offergåvor, vek hon undan, som om hon nästan inte vågade gå längre. Ändå längtade hon efter att få göra något, även om det bara var ytterligt litet, för den sak som hon älskade. Hon såg på gåvan som hon hade i sin hand. Den var väldigt liten i jämförelse med de andras omkring henne, men det var allt hon hade. Hon avvaktade sitt tillfälle, kastade hastigt sina två små mynt i kistan och vände sig om för att skynda iväg. Men då hon gjorde det lade hon märke till Jesu blick och såg att han allvarligt betraktade henne.
(611) Den rikaste gåvan
Frälsaren kallade till sig sina apostlar och bad dem lägga märke till änkans fattigdom. Därefter hörde hon honom berömma henne: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna." Glädjetårar fyllde hennes ögon, då hon hörde att han hade förstått vad hon hade gjort och värdesatt det. Många skulle ha rått henne att behålla det lilla hon hade för eget bruk. När det överlämnades i de välnärda prästernas händer skulle det ändå komma bort bland alla de många dyrbara gåvor som lades i offerkistan. Men Jesus förstod hennes motiv. Hon trodde att tempeltjänsten var förordnad av Gud och hon var ivrig att göra sitt yttersta för att stödja den. Hon gjorde vad hon kunde. Hennes handling skulle bli ett monument till hennes minne under alla tider och till hennes glädje i evigheten. Hennes själ var med i hennes gåva. Dess värde uppskattades inte efter pengarnas värde, utan efter den kärlek till Gud och det intresse för hans verk, som hade varit motivet till hennes handling.
(611) Jesus sade om den fattiga änkan att hon "lade dit mer än alla de andra". De rika hade gett av sitt överflöd, många av dem för att bli sedda och hedrade av människor. Deras stora donationer hade inte berövat dem någon bekvämlighet eller ens lyx. Det hade inte betytt någon uppoffring. Det kunde därför i värde inte jämföras med änkans slantar.
(611) Det är de bakomliggande motiven som ger våra handlingar deras innebörd och gör dem vanärande eller av högt moraliskt värde. Det är inte de stora handlingar som alla ser och som alla lovprisar, som Gud betraktar som det mest värdefulla. De små plikter som utförs med glädje, de små gåvor som skänks utan åthävor och som människor kanske betraktar som värdelösa, värdesätts ofta högst av honom. Tro och kärlek är mycket värdefullare för Gud än den dyrbaraste gåva. Den fattiga änkan gav av sitt livsuppehälle för att kunna göra det lilla hon gjorde. Hon avstod ifrån mat för att kunna ge dessa två slantar till den sak som hon älskade. Och hon gjorde det i tro, övertygad om att hennes himmelske Fader inte skulle se bort ifrån hennes stora behov. Det var denna osjälviska anda och barnsliga tro som gjorde att Frälsaren berömde henne.
(612) Bland de fattiga finns det många som längtar efter att få visa sin tacksamhet mot Gud för hans nåd och sanning. De känner en stark önskan att få ta del med sina mer välbärgade medmänniskor för att stödja hans arbete. Dessa människor bör inte avvisas. Låt dem sätta in sina små tillgångar i himmelens bank. Om de ges av människor som är fyllda av kärlek till Gud, kommer deras skenbart obetydliga gåvor att bli helgade, ovärderliga offergåvor som skänker dem Guds leende och välsignelser.
(612) Då Jesus sade om änkan att hon lade dit mer än alla de andra, var hans ord sanna, inte bara ifråga om bevekelsegrunderna utan också om resultaten av hennes gåva. De "två skärvar, det är ett öre" har tillfört Guds skattkammare en penningsumma som är långt större än bidragen från de rika judarna. Inflytandet av denna ringa gåva har varit som en ström som till att börja med var liten, men som har ökat i bredd och djup under sitt lopp ned genom tidsåldrarna. På tusentals sätt har de bidragit till hjälp för de fattiga och till evangeliets utbredande. Hennes exempel på självuppoffring har påverkat och återverkat på tusentals människor i alla länder och i alla tider. Det har vädjat både till rika och fattiga. Deras offer har höjt värdet av hennes gåva. Guds välsignelse över änkans slantar har gjort dem till en källa som gett stora resultat. Så är det med varje gåva som skänks och varje handling som utförs med en uppriktig önskan att förhärliga Gud. De förenas med Allmaktens avsikter. Ingen människa kan rätt uppskatta allt det goda som de kan åstadkomma.
(612) Frälsaren fortsatte sina verop över de skriftlärde och fariséerna: "Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed'! I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet? Så ock: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden vid sin ed'. I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan?" Prästerna tolkade Guds krav efter sina egna falska och inskränkta bedömningsgrunder. De drog sig inte för att dra fina skiljelinjer, när det gällde jämförelse mellan olika synders syndfrihet. Därigenom förringade de en del, under det att de betraktade andra, som kanske var av mindre betydelse, som oförlåtliga. För en viss summa pengar fritog de människor från att vara bundna av sina högtidliga löften. För större penningbelopp kunde de ibland överse med graverande brott. Samtidigt kunde dessa präster och rådsherrar vid andra tillfällen uttala hårda domar över obetydliga förseelser.
(613) Godtyckliga regler
"Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra; men icke underlåta det andra." Med dessa ord fördömer Jesus åter missbruk av heliga förpliktelser. Själva förpliktelsen åsidosätter han inte. Tiondesystemet hade förordnats av Gud och man hade följt det sedan urminnes tider. Abraham, de troendes fader, gav tionde av allt han ägde. De judiska rådsherrarna erkände förpliktelsen att ge tionde. Detta var riktigt, men de lät inte folket få följa sin egen övertygelse ifråga om dessa förpliktelser. Godtyckliga regler hade fastställts för varje enskilt fall. Kraven hade blivit så invecklade, att det var omöjligt att uppfylla dem. Ingen visste om han hade fullgjort sina förpliktelser. Såsom Gud hade förordnat det var systemet rättfärdigt och rimligt, men prästerna och rabbinerna hade gjort det till en betungande börda.
(613) Allt det som Gud påbjuder är av betydelse. Jesus erkände givandet av tionde som en plikt, men han visade att det inte kunde ursäkta att man försummade andra förpliktelser. Fariséerna var väldigt noga med att ge tionde av trädgårdsprodukter sådana som mynta, dill och kummin. Detta kostade dem så litet, men det gav dem rykte för att vara noggranna och helgade. Deras meningslösa restriktioner förtryckte samtidigt folket och bröt ned respekten för det heliga system som Gud själv hade förordnat. De höll människorna upptagna med att skilja mellan obetydligheter och vände deras uppmärksamhet bort ifrån väsentliga sanningar. "Det ena", sade Jesus, "borden I göra, men icke underlåta det andra."
(614) Andra lagar hade förvrängts på liknande sätt av rabbinerna. I de anvisningar som hade getts genom Moses, var det förbjudet att äta något orent. Användande av svinkött och av köttet av vissa andra djur var inte tillåtet, eftersom det kunde bemänga blodet med orenhet och förkorta livet. Men fariséerna nöjde sig inte med dessa inskränkningar så som Gud hade gett dem. De gick till oberättigade överdrifter. Bland annat krävdes det av folket att de skulle filtrera allt vatten som användes för att det inte skulle innehålla den minsta lilla insekt som kunde ställas i klass med de orena djuren. Då Jesus jämförde dessa bagatellartade fordringar med storleken av deras faktiska synder, sade han till fariséerna: "I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!"
(614) Vitmenade gravar
"Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och av allt slags orenlighet." Liksom de kalkade och vackert prydda gravarna dolde de ruttnande liken därinne, dolde prästerna och rådsherrarna sin synd i en utvärtes helighet. Jesus fortsatte: "Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryder de rättfärdigas grifter och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'! Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna." För att visa sin uppskattning av de döda profeterna var judarna väldigt ivriga att pryda deras gravar, men de tillgodogjorde sig inte deras undervisning. Inte heller frågade de efter deras tillrättavisningar.
(615) På Jesu tid vårdade man de dödas viloplatser med nästan vidskeplig aktning, och enorma penningsummor slösades på deras utsmyckning. Detta var avguderi i Guds ögon. I denna oberättigade aktning för de döda visade människorna, att de inte älskade Gud över allting och inte heller sin nästa såsom sig själva. Samma avguderi förekommer i stor utsträckning också idag. Många gör sig skyldiga till att försumma änkor, faderlösa, sjuka och fattiga för att bygga dyrbara monument över de döda. Tid, pengar och arbete offras frikostigt för sådana ändamål, medan man försummar plikterna mot de levande – plikter som Jesus tydligt har föreskrivit.
(615) Fariséerna byggde profeternas gravar och prydde deras gravplatser och sade till varandra: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha förenat oss med dem i att utgjuta Guds tjänares blod. Samtidigt lade de planer för att ta hans Sons liv. Detta har någonting att lära oss. Det bör öppna våra ögon för Satans förmåga att bedra deras sinnen som vänder sig bort ifrån sanningens ljus. Många följer i fariséernas fotspår. De hedrar dem som dog för sin tro. De förundrar sig över judarnas blindhet, när de förkastade Jesus. Om vi hade levt på hans tid, säger de, skulle vi med glädje ha tagit emot hans lära. Vi skulle aldrig ha gjort oss delaktiga i deras skuld som förkastade Frälsaren. Men när lydnad för Gud kräver självförnekelse och ödmjukhet, undertrycker just dessa människor sin övertygelse och vägrar att visa lydnad. Därigenom visar de samma anda som de fariséer som Jesus fördömde.
(615) Judarna förstod föga eller intet av det fruktansvärda ansvar som det innebar att förkasta Jesus. Från den tid då oskyldigt blod utgöts för första gången, då den rättfärdige Abel föll offer för Kains hand, har samma sak upprepats med ökande skuld. I alla tidsåldrar har profeter höjt sina röster mot konungars, härskares och folks synder och talat de ord som Gud gett dem och lytt hans vilja, med risk för sina egna liv. Från generation till generation har det samlats en fruktansvärd straffdom över dem som förkastat ljus och sanning. Denna straffdom höll nu Jesu fiender på att dra ned över sina egna huvuden. Prästernas och rådsherrarnas synd var större än under något tidigare släktled. Genom att förkasta Frälsaren gjorde de sig ansvariga för alla rättfärdiga dödade människors blod från Abel till Kristus. De höll nu på att fylla sin ogudaktighets bägare, så att den flödade över. Snart skulle den utgjutas över deras huvuden i rättvis vedergällning. Och detta hade Jesus varnat dem för:
(616) "Så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, ändå ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta släkte."
(616) Ödesdigert ansvar
De skriftlärde och fariséer som lyssnade till Jesus, visste att det han sade var riktigt. De visste att profeten Sakarja hade blivit dödad. Under det att profeten talade varningens ord från Gud, greps den avfällige konungen av sataniskt raseri. På hans befallning blev profeten dödad. Hans blod hade präglats i själva stenarna i templet och lät sig inte tvättas bort. Det fortsatte att bära vittnesbörd emot det avfälliga Israel. Så länge templet skulle bli bestående, skulle märkena efter detta rättfärdiga blod finnas kvar där och ropa till Gud om hämnd. Då Jesus hänvisade till dessa fruktansvärda synder, gick det en rysning av skräck genom människoskaran.
(616) Med blicken riktad mot kommande dagar, sade Jesus att judarnas obotfärdighet och deras intolerans mot Guds tjänare i framtiden skulle bli densamma som den varit i forntiden:
(616) "Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra." Profeter och kloka män, som var fyllda av den helige Ande – Stefanus, Jakob och många andra – skulle bli dömda och dödade. Med sin hand lyft mot himmelen och med ett gudomligt ljus som omslöt hans gestalt, talade Jesus som en domare till dem som stod inför honom. Hans röst, som så ofta hade hörts tala milt och vädjande till dem, talade nu strängt och tillrättavisande. Hans åhörare darrade. Aldrig någonsin skulle intrycket av hans ord och hans blick utplånas.
(617) Den indignation som Jesus gav uttryck åt, riktade sig emot hyckleriet. De grova synder genom vilka människor ödelade sina själar, bedrog folket och vanhedrade Gud. I prästernas och rådsherrarnas skenfagra och bedrägliga framställning såg han sataniska makter i verksamhet. Han fördömde synden skarpt och genomträngande, men han sade inte någonting om straff. Han kände en helig vrede mot mörkrets furste, men han visade inte någon form av irritation. En kristen som lever i överensstämmelse med Gud och har tillägnat sig kärlekens och barmhärtighetens tilltalande egenskaper, kan komma att känna en helig indignation mot synden. Han kommer emellertid aldrig att låta sig påverkas av lidelser, så att han smädar dem som smädar honom. Till och med när han möter sådana som påverkas av underjordiska krafter för att hålla fast vid falskheten, kommer han att i Kristus alltjämt bevara sitt sinneslugn och sin självbehärskning.
(617) Gudomlig medkänsla präglade Guds Sons ansikte, då han kastade en sista spejande blick på templet och därefter på sina åhörare. Med en röst som var starkt påverkad av djup själsångest och bittra tårar, utropade han: "Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat." Detta var skilsmässans kamp. I Jesu klagan är det själva Guds sinne som tar sig uttryck. Det är Gudomens långmodiga kärleks hemlighetsfulla farväl.
(617) Både fariséer och sadducéer har tystnat. Jesus samlar sina apostlar och bereder sig på att lämna templet, inte som den som blivit besegrad och tvingad att lämna sina motståndare, utan som den som har fullbordat sin uppgift. Han drog sig tillbaka som segerherre efter striden.
(617) De sanningens pärlor, som Jesus skänkte oss denna händelserika dag, gömde många i sina sinnen. Hos dem väcktes nya tankar till liv, nya förhoppningar tändes och en ny historisk era började. Efter Jesu korsfästelse och uppståndelse kom dessa personer fram i främsta ledet och utförde sitt gudomliga uppdrag med en klokhet och en iver, som stod i förhållande till uppdragets storhet. De förkunnade ett budskap som talade till människors hjärtan. De gjorde upp räkningen med gammal vidskepelse, som länge hade förkrympt tusentals människors liv. Inför deras vittnesmål blev mänskliga teorier och filosofier till tomma fabler. Storslagna resultat växte fram ur Frälsarens ord till den undrande folkmassa, som stod där i skräckfylld vördnad i Jerusalems tempel.
(618) Men Israel hade som nation skilt sig från Gud. Olivträdets naturliga grenar hade brutits av. Jesus såg sig för sista gången omkring på templets inre och sade med sorgfylld rörelse: "Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid då I sägen: 'Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn'" Hittills hade han kallat templet sin Faders hus, men nu, då Guds Son skulle gå ut genom dess portar, skulle Guds närvaro för alltid dra sig tillbaka från det tempel som byggts till hans ära. Härefter skulle dess ceremonier bli meningslösa, dess tjänst ett hån.