(619) "Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden. Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galiléen, och bådo honom och sade: 'Herre, vi skulle vilja se Jesus'."
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 12:20-43.
(619) Vid denna tidpunkt såg Jesu uppdrag ut att bli ett grymt nederlag. Han hade gått segrande ur striden med präster och fariséer, men det var uppenbart att han av dem aldrig skulle bli mottagen och erkänd som Messias. Den slutliga brytningen hade kommit. För hans apostlar såg saken ut att vara hopplös. Men Jesus närmade sig fullbordandet av sin uppgift. Tidpunkten för den stora händelse som angick inte bara den judiska nationen utan hela världen, var nu inne. När Jesus hörde den ivriga frågan: "Vi skulle vilja se Jesus", hörde han ekot av det ivriga, längtansfyllda ropet från hela världen. Hans ansikte lyste upp och han sade: "Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas." I grekernas begäran såg han en föraning av resultaten av sitt stora offer. De här männen hade kommit västerifrån för att söka upp Frälsaren vid slutet av hans liv, på samma sätt som de vise männen hade kommit österifrån vid hans livs början. Vid tiden för Jesu födelse var judafolket så upptagna av sina egna, ärelystna planer, att de ingenting visste om hans ankomst. De vise männen kom från ett främmande land till krubban för att frambära sina gåvor och för att tillbedja Frälsaren. Så kom dessa greker, som representanter för världens nationer, stammar och folk, för att få se Jesus. På samma sätt skall människor ifrån alla länder och under alla tidsåldrar dras till Frälsarens kors. Så skall många "komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket". (Matt. 8:11.)
(620) Grekerna hade hört talas om Jesu segerrika intåg i Jerusalem. Några hade dragit slutsatsen och hade också låtit sprida ryktet, att han hade drivit ut prästerna och rådsherrarna ifrån templet och att han skulle ta Davids tron i besittning och regera som konung över Israel. Grekerna ville veta sanningen om hans avsikter. "Vi skulle vilja se Jesus", sade de. Deras önskan blev uppfylld. Då deras önskan framfördes till Jesus, befann han sig i den del av templet där alla andra än judar var utestängda, men han gick ut till grekerna i den yttre förgården och hade ett personligt samtal med dem.
(620) Tidpunkten för Jesu förhärligande hade kommit. Han stod nu i korsets skugga. Grekernas begäran visade honom, att det offer som han var på väg att frambära, skulle föra många söner och döttrar till Gud. Han visste att grekerna snart skulle få se honom i ett läge som de inte då kunde drömma om. De skulle få se honom föras fram vid sidan av Barabbas, en rånare och mördare, som blev vald att friges i stället för Guds Son. De skulle få höra folket, inspirerade av prästerna och rådsherrarna, göra sitt val. Och på frågan: "Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?" skulle svaret bli: "Låt korsfästa honom!" (Matt. 27:22.) Genom att åstadkomma denna försoning för människornas synder visade Jesus att hans rike skulle bli fullkomnat och komma att omfatta hela världen. Han skulle komma att arbeta som Återuppbyggaren. Hans Ande skulle bli rådande. Under ett ögonblick såg han in i framtiden och hörde röster från alla delar av världen förkunna: "Se, Guds lamm, som borttager världens synd!" – Joh. 1:29. I dessa främlingar såg han ett löfte om en stor skörd, när barriärerna mellan judar och icke-judar skulle komma att brytas ned och alla nationer, folkslag och språkområden skulle få lyssna till frälsningens budskap. Denna förväntan, sammanfattningen av hans förhoppningar, uttrycks i orden: "Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas." Men det sätt på vilket detta förhärligande måste ske lämnade aldrig Jesu tankar. De icke-judiska folkens insamlande skulle följa efter hans förestående död. Bara genom hans död kunde världen bli frälst. Liksom ett vetekorn, måste Guds Son läggas i jorden och dö, bli begravd och dold för allas blickar. Men han skulle uppstå till liv igen.
(621) Jesus talade om sin framtid och illustrerade den med hjälp av förhållanden i naturen, för att apostlarna skulle kunna förstå det. Det verkliga resultatet av hans uppdrag skulle uppnås genom hans död. "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt." När ett vetekorn faller ned på marken och dör, gror det och växer upp och bär frukt. Så skulle Jesu död bära resultat i frukt för Guds rike. I överensstämmelse med de lagar som gällde för växtvärlden, skulle liv bli resultatet av hans död. De som odlar jorden har ständigt den bilden framför sig. År efter år bevarar människan sina förråd av säd genom att skenbart kasta bort den bästa delen av den. Under någon tid måste den ligga gömd under myllan för att övervakas av Herren. Så kommer strået upp och därefter axet och sedan korn i axet. Men denna utveckling kan inte äga rum, med mindre kornet begravs i myllan, göms och, som det ser ut, går förlorat.
(621) Så bevaras livet
Den säd som grävs ned i jorden, åstadkommer frukt, och senare kommer en del av den i sin tur att sås. Därigenom ökas skörden. På samma sätt kommer Jesu död på Golgata kors att bära frukt till evigt liv. Att tänka på detta offer kommer att bli deras glädje och härlighet, vilka själva, som en frukt av det, kommer att leva genom alla evigheter. Det vetekorn som behåller sitt eget liv kan inte åstadkomma någon frukt. Det blir bara detta enda korn. Jesus kunde, om han så hade velat, ha räddat sig från döden. Men om han hade gjort det, skulle han ha förblivit ensam. Då kunde han inte ha fört söner och döttrar till Gud. Bara genom att offra sitt liv kunde han ge mänskligheten liv. Bara genom att falla till jorden för att dö kunde han bli fröet till denna väldiga skörd – den stora skara från alla släkten och stammar och språkområden och folk som skall bli återlöst till Gud. Med denna sanning förenar Jesus den undervisning i självuppoffring som alla bör tillägna sig: "Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv." Alla som vill bära frukt som Kristi medarbetare, måste först falla ned till jorden och dö. Livet måste läggas ned i den mylla som är världens nöd. Egenkärleken, egenintressena måste uppges. Självuppgivelsens lag är självbevarelsens. Bonden bevarar sitt utsäde genom att kasta ut det. Att ge är att leva. Det liv som blir bevarat, är det liv som ges fritt i tjänst för Gud och människor. De som för Kristi skull har uppoffrat sitt liv i denna värld, har bevarat det för det eviga livet.
(622) Det liv som levs i själviskhet är likt den säd som man äter. Den försvinner och förmeras inte. Vi kan samla allt vi kan för själviska ändamål, vi kan leva, tänka och planera för oss själva, men vårt liv förgår och vi har ingenting. Självtjänandets lag är självförstörelsens lag.
(622) "Om någon vill tjäna mig", sade Jesus, "så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom." Alla som tillsammans med Jesus har burit självuppoffringens kors kommer att få del med honom i hans härlighet. Det var Jesu glädje i hans förödmjukelse och plåga, att hans efterföljare skulle bli förhärligade med honom. De är frukten av hans självuppoffring. Att hans eget väsen och hans anda kommer till uttryck i dem, är hans belöning och kommer att bli hans glädje genom evigheten. Denna glädje delar de med honom, när frukten av deras arbete och offer uppenbaras i andras sinnen och liv. De är Kristi medarbetare. Fadern kommer att hedra dem på samma sätt som han hedrar sin Son.
(622) Grekernas begäran, som lät ana de icke-judiska folkens församlande, kom hela Jesu uppdrag att träda i förgrunden i hans tankar. Återlösningens verk framstod för honom från den tid då planen lades i himmelen och till den död som nu var nära förestående. Ett mystiskt moln tycktes omsluta Guds Son. Dess mörker uppfattades av dem som fanns i hans närhet. Han satt försjunken i tankar. Stillheten bröts till slut av hans sorgmodiga röst: "Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund." I sin förkänsla hade Jesus redan börjat dricka den bittra kalken. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka från den övergivenhetens stund då han, av allt att döma, också skulle bli övergiven av Gud, då alla skulle se honom "hemsökt, tuktad av Gud och pinad". Han ryggade tillbaka för att offentligt blottsällas, från att bli behandlad som den värste av brottslingar, från en skamfull och vanhedrande död. En föraning om kampen med mörkrets makter, en känsla av den fruktansvärda bördan av mänsklighetens synder och av Faderns vrede, som följd av synden, kom Jesu medvetande att svikta, och en dödens blekhet spred sig över hans ansikte.
(623) Endast genom honom
Men sedan följde den gudomliga underkastelsen under Faderns vilja. "Dock, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn." Bara genom Jesu död skulle Satans rike kunna störtas: Bara därigenom skulle människorna kunna återlösas och Gud bli förhärligad. Jesus fann sig i själsångesten och han tog på sig offret. Himmelens majestät samtyckte till att lida som syndens bärare. "Fader, förhärliga ditt namn", sade han, och då Jesus sade detta, kom ett svar från himmelen, från det moln som svävade över hans huvud: "Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det!" Hela Jesu liv från krubban och till den tidpunkt då dessa ord uttalades, hade förhärligat Gud. Under det kommande eldprovet skulle hans gudomligt-mänskliga lidanden i sanning förhärliga Faderns namn.
(623) Då rösten hördes, sköt ett ljus ut ifrån molnet och omslöt Jesus, som om den oändliga kraftens armar hade sträckts ned mot honom likt en mur av eld. Människorna betraktade scenen med skräck och förvåning. Ingen vågade säga något. Under tystnad och med återhållen andedräkt stod alla med ögonen riktade mot Jesus. Faderns vittnesbörd hade getts. Molnet lyfte och försvann in i himmelen. Den synbara föreningen mellan Fadern och Sonen var över för den här gången.
(624) "Folket, som stod där och hörde detta, sade då: 'Det var ett tordön.' Andra sade: 'Det var en ängel som talade med honom.'" Men de undrande grekerna såg molnet, hörde rösten, förstod dess innebörd och uppfattade Jesus på rätt sätt. För dem uppenbarades han som den av Gud sände.
(624) Guds röst hade blivit hörd vid Jesu dop, vid början av hans verksamhet, och därefter vid hans förklaring på berget. Och nu vid avslutningen av hans verksamhet hördes den för tredje gången av ett stort antal människor och under säregna omständigheter. Jesus hade just uttalat den högtidliga sanningen om judarnas tillstånd. Han hade gjort sin sista vädjan och uttalat domen över dem. Nu satte Gud åter sitt insegel på sin Sons uppdrag. Han erkände honom, som Israel hade förkastat. "Denna röst kom icke för min skull", sade Jesus, "utan för eder skull." Den var kronan på bekräftelsen av att han var Messias, Faderns tecken på att Jesus hade sagt sanningen och på att han var Guds Son.
(624) "Nu går en dom över denna världen", fortsatte Jesus, "nu skall denna världens furste utkastas. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö." Detta är vändpunkten, världens avgörande ögonblick. Om jag blir försoningen för människornas synder, kommer världen att bli upplyst. Satans grepp om människors sinnen kommer att brytas. Guds förstörda avbild kommer att återupprättas i mänskligheten, och en familj av helgade efterföljare kommer att till sist ärva det himmelska hemmet. Detta är resultatet av Jesu död. Frälsaren försjunker i meditation över den triumfens scen som rullas upp framför honom. Han ser korset, det grymma, vanärande korset, med alla plågor och lidanden, stråla i härlighet.
(624) Men mänsklighetens återlösning var inte det enda som förverkligades genom korset. Guds kärlek uppenbarades för universum. Denna världens furste kastades ut. De anklagelser, som Satan hade riktat mot Gud, tillbakavisades. Den vanära han hade kastat över himmelen, har för alltid avlägsnats. Både änglar och människor har dragits till Frälsaren. "När jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig."
(624) Många människor hade samlats omkring Jesus, då han sade detta. En av dem sade: "'Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?' Jesus sade till dem: 'Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke vart han går. Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.'"
(625) "Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom." De hade en gång frågat Frälsaren: "'Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig." – Joh. 6:30. Otaliga tecken hade getts, men de hade blundat för dem och förhärdat sina sinnen. Nu, då Fadern själv hade talat och de inte kunde be om fler tecken, vägrade de alltjämt att tro.
(625) "Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skull ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan." De föredrog människors beröm framför Guds bifall. För att rädda sig undan vanära och skam, förnekade de Jesus och avvisade erbjudandet om evigt liv. Och hur många är det inte som under alla tidsåldrar sedan dess har handlat på samma sätt! För dem alla gäller Frälsarens varnande ord: "Den som älskar sitt liv, han skall mista det". "Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig: det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen." – Joh. 12:48.
(625) Alla de är att beklaga som inte uppfattar sitt tillfälle till frälsning. Långsamt och med djupt beklagande lämnade Jesus för alltid tempelområdet.