(626) Jesu ord till prästerna och rådsherrarna: "Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde" (Matt. 23:38), hade kommit dem att gripas av skräck. De Iåtsades vara likgiltiga, men frågan fortsatte att dyka upp i deras sinnen, vad som egentligen menades med dessa ord. En osynlig fara tycktes hota dem. Kunde det vara så att detta praktfulla tempel, som var nationens stolthet, snart skulle bli en hög ruiner? Denna aning om något förestående ont grep också apostlarna. De väntade med spänning på ett mer bestämt uttalande av Jesus. Då de tillsammans med honom gick ut ifrån templet påpekade de templets gedigna konstruktion och skönhet. Stenarna i templet var av den renaste marmor, fullständigt vita, och några av dem hade en nästan sagolik storlek. En del av muren hade till och med hållit stånd mot belägringen av Nebukadnessars krigshär. l sitt fulländade murverk såg det ut som en enda sten som hämtats direkt från stenbrottet. Hur skulle dessa mäktiga murar kunna rivas ned? Detta var något som apostlarna inte kunde fatta.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 24; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21:5-38.
(626) Då Jesu uppmärksamhet riktades på templets prakt, vad kunde han, som blivit förkastad av sitt eget folk, ha tänkt inom sig? Synen framför honom var i sanning praktfull, men han sade med sorg: Jag ser det alltsammans. Byggnaderna är verkligen storslagna. Ni pekar på dessa murar som förefaller oförstörbara, men lyssna till mina ord: Den dag skall komma, "då av allt detta som I nu sen, icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet".
(626) Det som Jesus sade hade hörts av ett stort antal människor. Men då han hade blivit ensam, kom Petrus, Johannes, Jakob och Andreas till honom, där han satt uppe på Oljeberget. "Säg oss", sade de, "när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände." Jesus svarade inte sina apostlar genom att först tala om Jerusalems ödeläggelse och sedan om sin tillkommelses stora dag. Han beskrev båda händelserna samtidigt som en enda. Om han hade avslöjat framtiden för sina apostlar som han såg den, skulle de inte ha kunnat uthärda det. Av barmhärtighet mot dem blandade han samman beskrivningen av de två stora kriserna och överlämnade åt apostlarna att själva utforska dess innebörd. När han hänvisade till Jerusalems undergång, sträckte sig hans profetiska ord bortom denna händelse och ända ned till den sista världsbranden, på den dag, då Herren skall resa sig upp från sin plats för att straffa världen för dess orättfärdighet och då jorden skall avslöja sin blodsskuld och inte längre gömma sina döda. Hela denna framställning gavs inte bara för apostlarnas skull, utan för dem som skulle komma att uppleva de avslutande scenerna i denna världs historia.
(627) Jesus vände sig till apostlarna och sade: "Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många." Många falska Kristus-gestalter skulle uppträda och utge sig för att kunna göra under. De skulle förklara att tiden för judafolkets befrielse hade kommit. Dessa skulle komma att vilseleda många. Jesu ord gick i uppfyllelse. Under tiden mellan hans död och Jerusalems belägring uppstod många falska Messias-gestalter. Men denna varning gavs också för dem som lever i vår egen tid. Samma bedrägeri som uppträdde före Jerusalems undergång, har återupprepats ned genom tiderna och kommer att upprepas på nytt.
(627) "I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne." Före Jerusalems undergång kämpade människorna om makten. Kejsare mördades. De, som man menade stod tronen närmast, mördades. Det förekom "krig och rykten om krig". "Sådant måste komma", sade Jesus, "men därmed är ännu icke änden inne" (för det judiska folket som nation). "Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'." Jesus sade, att när rabbinerna ser dessa tecken, kommer de att förklara, att de är Guds straffdomar över nationerna, därför att de håller hans utvalda folk i fångenskap. De kommer att säga, att dessa tecken är förebud om Messias' ankomst. Men låt er inte vilseledas. De är början på Guds straffdomar. Människorna har räknat endast med sig själva. De har inte ångrat sig eller omvänt sig, så att jag har kunnat hjälpa dem. De förebud som de påpekar som tecken på befrielse från slaveriet, är tecken på deras egen undergång.
(628) Svek och förföljelse
"Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre." Allt detta fick de kristna utstå. Föräldrar förrådde sina barn. Barn förrådde sina föräldrar. Vänner överlämnade sina vänner till Stora Rådet. Förföljarna genomförde sin avsikt genom att mörda Stefanus, Jakob och andra kristna.
(628) Genom sina tjänare gav Gud judafolket ett sista tillfälle att omvända sig. Han uppenbarade sig genom sina vittnen, då dessa greps, förhördes och fängslades. Ändå uttalade deras domare dödsdomen över dem. De var de människor som "världen icke var värdig att hysa". Genom att dräpa dem, korsfäste judarna Guds Son på nytt. Så skall det åter bli. Myndigheterna skall utfärda lagar för att inskränka religionsfriheten. De kommer att ta sig den rätt som ingen annan än Gud har. De kommer att anse att de kan betvinga samvetet, vilket endast Gud bör härska över. Man har redan börjat därmed. Detta kommer att fortsätta till dess att de når en gräns som de inte kan överskrida. Gud kommer att ingripa till förmån för sitt lojala, laglydiga folk.
(628) Vid varje tillfälle då förföljelse uppstår, kommer de som blir vittne till den, att antingen ta ståndpunkt för Kristus eller emot honom. De som visar sympati för dem som döms orättfärdigt, visar därmed att de ansluter sig till Kristus. Andra kommer att ta anstöt, därför att sanningens principer visar sig avvika från deras sätt att leva. Många snubblar och faller och vänder sig bort ifrån den tro som de en gång försvarat. De som faller bort i prövningen kommer, för att säkra sin egen trygghet, att vittna falskt och förråda sina bröder. Jesus har varnat oss för detta, för att vi inte skall bli förvånade över det onaturliga och grymma sätt på vilket dessa beter sig, som har förkastat ljuset.
(629) Jesus gav sina apostlar ett tecken på den ödeläggelse som skulle drabba Jerusalem. Han talade om för dem hur de skulle fly: "När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judéen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån, och de som äro ute på landsbygden må icke gå dit in. Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas." Denna varning gavs för att den skulle åtlydas fyrtio år senare, vid Jerusalems undergång. De kristna lydde varningen, och inte en enda kristen omkom när staden föll.
(629) "Bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten", sade Jesus. Han som hade instiftat sabbaten avskaffade den inte vid sitt kors. Sabbaten blev inte förklarad ogiltig eller satt ur funktion genom hans död. Fyrtio år efter hans korsfästelse skulle den alltjämt helighållas. I fyrtio år skulle apostlarna bedja att deras flykt inte skulle behöva ske på vilodagen.
(629) Från Jerusalems förstöring gick Jesus snabbt vidare till den större händelsen, det sista ledet i den jordiska historiens kedja – Guds Sons ankomst i majestät och härlighet. Mellan dessa två händelser såg Jesus långa århundraden av mörker, århundraden under vilka hans församling skulle drabbas av blodsutgjutelse, tårar och ångest. Dessa scener kunde hans apostlar inte uthärda att få se. Jesus omnämnde dem därför endast i korthet. "Då skall ,det bliva 'en stor vedermöda', sade han, "'vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad." Under mer än tusen år skulle en sådan förföljelse drabba Kristi anhängare som världen aldrig någonsin tidigare hade upplevt. Miljoner efter miljoner av hans trofasta vittnen skulle mördas. Om inte Guds hand hade räckts ut för att bevara hans folk, skulle alla ha omkommit. "Men för de utvaldas skull", sade han, "skall den tiden bliva förkortad."
(630) Den sista tidens förebud
På ett sätt som man inte kan ta miste på, började nu Jesus tala om sin andra ankomst. Han varnar för de faror som skall föregå hans återkomst till världen. "Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt, förvilla jämväl de utvalda. Jag har nu sagt eder det förut. Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara." Som ett av tecknen på Jerusalems undergång hade Jesus sagt: "Många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många." Falska profeter uppstod också då och förvillade folket och lurade stora skaror att gå ut i öknen. Trollkarlar och besvärjare, som påstod att de hade en sällsam kraft, drog folket med sig ut i ödemarkens enslighet. Men denna profetia hade också den sista tiden i blickpunkten. Detta tecken gavs som ett förebud på Kristi andra ankomst. Också nu gör falska Kristus-gestalter och falska profeter tecken och under för att vilseleda hans efterföljare. Hör vi inte ropet: "Se, han är i öknen"? Har inte tusentals gått ut i öknen i förhoppning om att finna Kristus? Och hör man inte från tusentals församlingar, där människor bekänner sig ha förbindelse med de avlidnas andar, också nu detta rop: "Se, han är inne i huset"? Detta är just det som spiritualisterna hävdar. Men vad säger Jesus? "Tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara."
(631) Frälsaren anger tecken på sin ankomst, ja, mer än så, han fastslår tiden då det första av dessa tecken skall visa sig. "Strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." Vid slutet av den stora påvliga förföljelsen, sade Jesus, skulle solen förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken. Därefter skulle stjärnorna falla från himmelen. Och han säger: "Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren."
(631) Jesus har gett tecken på sin ankomst. Han säger att vi kan veta när han är nära och står för dörren. Om dem som ser dessa tecken, säger han: "Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker." Tecknen har visat sig. Nu vet vi med säkerhet att Herrens ankomst är nära förestående. "Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås."
(631) Jesus kommer på skyarna och med stor härlighet. Skaror av lysande änglar kommer att åtfölja honom. Han kommer att uppväcka de döda och förvandla de levande rättfärdiga till härlighet. Han kommer för att ära dem som har älskat honom och visat lydnad för hans bud och för att föra dem hem till sig. Han har varken glömt dem eller sitt löfte. Då skall familjebanden återknytas. När vi ser på våra döda skall vi tänka på den morgon, då Guds basun skall ljuda och då "de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade". (1 Kor. 15:52.) Det dröjer nu inte länge förrän vi skall få se Konungen i hans härlighet. Han skall då ställa oss "inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd". (Jud. 24.) När han därför gav dessa tecken på sin ankomst, sade han: "När detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning."
(632) Men dagen och tidpunkten för sin ankomst har Jesus inte avslöjat. Han förklarade klart och tydligt för sina apostlar, att han själv inte kunde säga dagen och tidpunkten för sin andra ankomst. Om han hade haft frihet att avslöja detta, varför skulle han då ha behövt uppmana dem att uppehålla en attityd av ständig väntan? Det finns människor som hävdar att de känner till dagen och tidpunkten för Herrens ankomst. De är synnerligen ivriga att kartlägga framtiden. Men Herren har förmanat dem att lämna den ståndpunkt de intar. Den exakta tiden för Människosonens ankomst är Guds egen hemlighet.
(632) Hur var Noas tid?
Då Jesus påpekar tillståndet i världen vid sin ankomst, säger han vidare: "Såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort – så skall det ske vid Människosonens tillkommelse." Jesus ställer inte här i utsikt något tusenårsrike i denna tidsålder, tusen år då alla skall kunna bereda sig för evigheten. Han säger att som det var på Noas tid, så skall det bli när Människosonen kommer tillbaka.
(632) Hur var det då på Noas tid? "Herren såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda." – 1 Mos. 6:5. Världens bebyggare före floden vände sig bort ifrån Gud och vägrade att följa hans vilja. De följde sin egen vanhelgade fantasi och sina förvända idéer. Det var på grund av deras ogudaktigheter som de blev utplånade. Idag följer världen samma kurs. Den visar inte några smickrande tecken på någon tusenårsrikets härlighet. Överträdarna av Guds lag fyller jorden med ogudaktighet. Deras vadslående, deras totospel, deras hasardspel, deras utsvävningar, deras lustfyllda leverne och ohämmade passioner är på väg att snabbt fylla världen med våld. I profetian om Jerusalems undergång sade Jesus: "Därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ert vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma." Denna profetia skall uppfyllas på nytt. Den överhandtagande gudlösheten på den tiden kommer att finna sitt motstycke i denna generation. Detta gäller också förutsägelsen om evangelii förkunnande. Före Jerusalems fall förklarade Paulus, som skrev under den helige Andes inspiration, att evangelium hade förkunnats för "allt skapat under himmelen". (Kol. 1:23.) På samma sätt skall också nu, före Människosonens ankomst, det eviga evangelier förkunnas "för alla folkslag och stammar och tungomål och folk". (Upp. 14:6, 14.)
(633) Gud har "fastställt en dag då han skall döma världen". (Apg. 17:31.) Jesus talar om för oss när den dagen är inne. Han säger inte att hela världen skall bli omvänd utan att "detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma." Genom att förkunna evangelium för världen står det inom vår möjlighet att påskynda vår Herres återkomst. Vi skall inte bara vänta på, utan också påskynda, Guds dags ankomst. (2 Petr. 3:12.) Om Kristi församling hade fullgjort sitt tilldelade uppdrag, så som Herren förordnat det, skulle hela världen redan ha varit varnad och Kristus skulle ha kommit till vår jord i makt och stor härlighet.
(633) Efter det att Jesus hade gett tecken till sin ankomst, sade han: "Likaså, när I sen allt detta då kunnen I ock veta att han är nära". "Tagen eder till vara, vaken!" Gud har alltid gett människor varning om kommande straffdomar. De som har trott på hans budskap för deras tid och som har handlat i överensstämmelse med sin tro i lydnad för hans bud har räddats från de straffdomar som drabbat de olydiga och otroende. Det blev sagt till Noa: "Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig." Noa lydde och blev räddad. Budskapet kom till Lot: "Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty Herren skall fördärva staden." – 1 Mos. 7:1; 19:14. Lot ställde sig under de himmelska sändebudens beskydd och blev räddad. På samma sätt fick också Jesu apostlar varning om Jerusalems undergång. De som gav akt på tecknet till den förestående olyckan och flydde bort ifrån staden, undgick ödeläggelsen. På samma sätt blir nu vi varnade ifråga om Jesu andra ankomst och om den ödeläggelse som skall drabba världen. De som ger akt på varningen, kommer att bli räddade.
(634) Ingen vet tidpunkten
Eftersom vi inte känner till den exakta tidpunkten för hans ankomst, uppmanas vi att vaka. "Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande." – Luk. 12:37. De som vakar och väntar på Herrens ankomst ägnar sig inte åt en sysslolös väntan. Förväntningarna om Kristi återkomst skall leda människor till att vända sig till Gud och till att frukta hans straffdomar över överträdarna. De som väntar på Kristus, renar sina sinnen i lydnad för sanningen. Med aktiv väntan förenar de ivrig verksamhet. Eftersom de vet att Herren är nära och står för dörren, stimuleras deras iver till samarbete med de gudomliga redskapen i arbete för människors frälsning. Det är dessa som är de trogna och kloka tjänare som "i rätt tid" ger Herrens folk "deras bestämda kost". (Luk. 12:42.) De framhåller den sanning som har sin särskilda tillämpning just nu. Liksom Enok, Noa, Abraham och Moses var för sig förkunnade sanningen för sin egen tid, kommer Kristi tjänare att nu förkunna den särskilda varningen för sin generation.
(634) Men Jesus beskriver också en annan grupp av människor: "Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det."
(634) Den onde tjänaren säger inom sig: "Min herre kommer icke så snart". Han säger inte att Kristus inte skall komma. Han hånar inte idén om hans andra ankomst. Men inom sig och genom sina handlingar och ord förklarar han att Kristi ankomst är fördröjd. Han fördunklar den övertygelse andra har om att Kristus snart skall komma. Hans inflytande leder människor till att förmätet och likgiltigt uppskjuta sin beredelse. De fastnar alltmer i sin materialism och likgiltighet. Jordiska passioner och förvända tankar tar deras sinnen i besittning. Den onde tjänaren äter och dricker med de druckna. Han förenar sig med världen i dess lystnad efter nöjen. Han slår sina medtjänare, anklagar och fördömer dem som visar trohet mot Mästaren. Han blandar sig med världen. Likasinnade leder andra likasinnade in i överträdelse. Det blir en fruktansvärd sammansmältning. Tillsammans med världen fångas han i snaran. "Då skall den tjänarens herre komma . . . i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare."
(635) "Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig." – Upp. 3:3. Jesu återkomst kommer att överraska de falska lärarna. Dessa säger: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde." I likhet med prästerna och lärarna före Jerusalems fall väntar de, att folket skall få njuta av framgång och förhärligande. Tidens tecken betraktar de som förebud därom. Men vad säger Bibeln? "Då kommer plötsligt fördärv över dem." – 1 Tess. 5:3. Över alla dem som bor på jorden, över alla dem som har gjort denna värld till sitt hem, skall Guds dag komma såsom en snara. Den skall komma som en smygande tjuv.
(635) Världen är fylld av tygellöshet, fylld av fördärvbringade nöjen. Den sover i gudlös trygghet. Människor förlägger Herrens ankomst till en avlägsen framtid. De hånler åt varningarna. De säger i stolt förmätenhet: "Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse." "Och morgondagen skall bliva denna dagen lik, en övermåttan härlig dag!" – 2 Petr. 3:4; Jes. 56:12. De kommer att sjunka ändå djupare i nöjeslystnad. Men Jesus säger: "Se, jag kommer såsom en tjuv." – Upp. 16:15. Just vid den tidpunkt, då världen hånfullt frågar: "Huru går det med löftet om hans tillkommelse?" (2 Petr. 3 :4), går tecknen i uppfyllelse. När de ropar: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde!" kommer den oväntade undergången. När hädaren, som förkastar sanningen, har blivit övermodig, när rutinen i arbetet att inom olika områden tjäna pengar genomförs utan hänsyn till principer, när den som studerar ivrigt, söker kunskap om allting utom om sin Bibel, kommer Kristus såsom en tjuv.
(636) Allting i världen är i uppror. Tidstecknen är ödesmättade. Kommande händelser kastar sin skugga framför sig. Guds Ande drar sig bort ifrån jorden och olyckor följer på olyckor, till sjöss och på land. Det uppstår stormar, jordbävningar, eldsolyckor, flodvågor och mord av alla slag. Vem kan läsa framtiden? Var finns trygghet? Trygghet finns inte i någonting som är av mänskligt och jordiskt ursprung. Människor ansluter sig snabbt till den fana de har valt. Rastlöst väntar de på sina ledares direktiv. Det finns de som vakar, väntar och arbetar på Kristi uppenbarelse. Andra grupper går in i leden under ledarskap av den förste store avfällingen. Få tror övertygat att de har ett dödsrike att undfly och en himmel att vinna.
(636) Krisen smyger sig gradvis på oss. Solen lyser på himlen. Den går sin vanliga gång. "Himlarna förtälja" alltjämt "Guds ära". Människor håller ännu på med att äta och dricka, plantera och bygga, gifta sig och bortgiftas. Affärsmännen köper och säljer som vanligt. Människor trängs med varandra i jakten efter de främsta platserna. De nöjeslystna flockas alltjämt till teatrar, nöjeslokaler, spelhålor. Den högsta spänning råder, fastän räddningens tid snabbt närmar sig avslutningen och varje människas sak håller på att avgöras för evigt. Satan ser att hans tid är kort. Han har satt alla sina medhjälpare i verksamhet för att människor skall bli förförda, bedragna, upptagna och förhäxade, intill dess att räddningens dag är slut och frälsningens dörr stängs för alltid.
(636) Med högtidligt allvar kommer ned genom tiderna varningen i Jesu ord från Oljeberget: "Tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt." "Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen."