(57) Jesus växte upp i en liten bergsstad. Det fanns inte någon plats på jorden som inte skulle ha blivit hedrad av hans närvaro. Det skulle till och med ha varit en ära för konungapalatsen att få ta emot honom som gäst. Men han gick förbi de rikas hem, de kungliga hoven och de berömda lärdomssätena för att finna ett hem i det undangömda och föraktade Nasaret.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 2:39-40.
(57) Hur storslagen är inte den knapphändiga, men djupt betydelsefulla berättelsen om Jesu tidiga liv: "Barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom." I solljuset som lyste från Faderns ansikte, växte Jesus "till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor". (Luk. 2:40, 52.) Han hade ett vaket och klarsynt intellekt och var i fråga om kunskap och eftertänksamhet långt före sin ålder. Ändå var hans kynne tilltalande i sin harmoni. Sinnet och kroppens krafter utvecklades gradvis i enlighet med de lagar som styr ett barns tillväxt.
(57) Redan som barn visade Jesus stor älskvärdhet. Han var alltid villig och redo att hjälpa andra. Han visade ett tålamod som ingenting kunde rubba och en trofasthet som aldrig svek. Även om hans grundsatser var fasta som klippan, var han alltid hänsynsfull och artig.
(57) Med djupaste omsorg vakade Maria över hur Jesus utvecklades. Hon gav akt på de drag av fullkomlighet som hans väsen visade. Med glädje sökte hon uppmuntra hans begåvade och mottagliga sinne. Genom den helige Ande fick hon vishet att samarbeta med de himmelska krafterna för att fostra detta barn, som med rätta kunde säga att ingen annan än Gud var hans far.
(58) Sedan urminnes tider hade de trogna i Israel ägnat stor omsorg åt de ungas undervisning. Herren hade sagt att barnen redan från sina allra tidigaste år skulle undervisas om hans godhet och storhet, framför allt som den uppenbarades i hans lag och kom till uttryck i Israels historia. Sång, bön och undervisning från Skrifterna skulle anpassas efter barnets intellektuella utveckling. Föräldrarna skulle lära sina barn att Guds lag var ett uttryck för hans väsen, och att Guds avbild skulle prägla sinne och själ, när de lärde sig lagens principer och lät dem forma deras tankar. Mycket av denna undervisning var muntlig, men de unga lärde sig också att läsa de hebreiska skrifterna. De pergamentrullar som innehöll de gammaltestamentliga skrifterna, var också tillgängliga för dem.
(58) På Jesu tid ansåg man att det samhälle eller den stad som inte sörjde för de ungas religionsundervisning stod under Guds förbannelse. Men undervisningen hade blivit en formsak. Traditionerna hade i stor utsträckning trängt undan Skrifterna. Sann undervisning skulle leda ungdomen till att "söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna finna honom". (Apg. 17:27.) Men de judiska lärarna ägnade sig åt ceremoniella angelägenheter. Sinnet fylldes med kunskap som var värdelös för eleven och som inte skulle bli godkänd i den himmelska högre skolan. Den erfarenhet man vinner genom att personligen ta emot Guds ord hade inte någon plats i undervisningssystemet. Eleverna var upptagna av en rutin av yttre detaljer och fann inte någon tid till stilla umgänge med Gud. De hörde inte hans röst tala till sitt sinne. I sitt letande efter kunskap, vände de sig bort från honom som är visdomens källa. De stora och betydelsefulla uppgifterna i Guds tjänst blev försummade. Lagens grundprinciper fördunklades. Det som betraktades som den högsta utbildning, blev det största hindret för verklig utveckling. Rabbinernas undervisning verkade förlamande på ungdomens begåvning. Den gjorde de ungas sinnen förkrympta och inskränkta.
(58) Jesus fick inte någon undervisning i de skolor som hölls i synagogorna. Hans mor var hans första lärare. Från henne och från profeternas bokrullar fick han sin kunskap om de himmelska tingen. Just de ord som han talat till Israel genom Moses, undervisades han nu om på sin mors knä. Under hela sin barndom och ungdom besökte han inte de skriftlärdes skolor. Han behövde inte den undervisning som man kunde få från sådana källor, ty Gud var hans lärare.
(59) Den fråga som framkastades under Jesu offentliga verksamhet: "Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?" antyder att Jesus ägde kunskap, men att han inte fått del av de skriftlärdes uppfostran. Eftersom han inhämtade kunskap på samma sätt som vi, visar hans ingående kännedom om de Heliga Skrifterna hur flitigt han under sina tidigare år hade studerat dem. Naturens stora bok låg också uppslagen för honom. Han som skapat allt inhämtade nu den undervisning som hans egen hand hade tecknat på jorden, havet och himlavalvet. Långt borta från världens syndiga allfarvägar samlade han ett förråd av ingående kunskap om naturens hemligheter. Han studerade djurens, växternas och människornas liv.
(59) Från sin tidigaste barndom behärskades han av en enda längtan: att leva för att hjälpa andra. Sina hjälpkällor fann han i naturen. Nya idéer om sätt och metoder väcktes hos honom, då han studerade växt- och djurriket. Han försökte ständigt finna nya illustrationer och exempel av det han såg och iakttog, för att med deras hjälp kunna förklara Guds ord. De liknelser han så gärna använde under sin offentliga verksamhet, visar hur öppet hans sinne var för naturens inflytande och hur han hade hämtat andlig kunskap från sin dagliga omgivning.
(59) Så öppnades för Jesus betydelsen av Guds ord och Guds gärningar, då han försökte förstå tingens orsak. Himmelska väsenden var hans följeslagare. Han ägde den bildning som helgade tankar och betraktelser skänker. Från den första stund då hans intellekt började utvecklas, växte han ständigt till i andlig nåd och kunskap om sanningen.
(59) Alla barn kan få kunskap på samma sätt som Jesus. Då vi söker finna vår himmelske Fader i hans Ord kommer heliga änglar oss nära. Våra själsliga gåvor kommer att stärkas, våra karaktärer att förädlas och förfinas. Vi skall bli mer lika vår Frälsare. När vi betraktar naturen i dess storhet och skönhet, kommer vår längtan att sträcka sig mot Gud. Vårt inte skall genomströmmas av nytt liv, då vi med vördnad nalkas den Oändlige i hans verk. Samtal genom bön med Gud utvecklar våra själsliga och moraliska krafter. Våra andliga förmågor stärks genom att våra tankar sysslar med andliga ting.
(60) Jesus levde i harmoni med Gud. Nät han var barn tänkte han som ett barn och talade som ett barn. Men ingen skugga av synd fördunklade Guds avbild i honom. Ändå var han inte skonad från frestelser. Nasarets invånare var kända för sin ogudaktighet. Hur illa ansedda de i allmänhet var, visar Natanaels fråga: "Kan något gott komma från Nasaret?" – Joh. 1:46. Jesus fick leva sitt liv på en plats där han skulle prövas. Det var nödvändigt för honom att ständigt vara på sin vakt för att bevara sitt sinnes renhet. Han utsattes för alla de konflikter som vi måste möta, för att han skulle bli ett föredöme för oss som barn, som ungdom och som vuxna.
(60) Oavbruten kamp
Satan var outtröttlig i sina ansträngningar för att övervinna barnet i Nasaret. Från sina tidigaste år skyddades Jesus av himmelens änglar. Och ändå var hans liv en oavbruten kamp mot mörkrets makter. Att det på jorden skulle finnas en enda människa som var obesmittad av synden, innebar en förolämpning och en plåga för mörkrets furste. Han lämnade inga medel oprövade för att överlista Jesus. Gud kommer aldrig att ge någon människa här på jorden uppdrag att leva ett helgat liv mitt i en så våldsam kamp mot frestelser och faror, som den vår Frälsare fick utkämpa. Jesu föräldrar var fattiga och beroende av sitt dagliga arbete. Jesus var väl förtrogen med fattigdom, självförnekelse och umbäranden. Dessa upplevelser blev ett skydd för honom. Inga sysslolösa stunder gav utrymme för frestelser. Inga sysslolösa timmar öppnade vägen för dåligt sällskap. Så långt det var möjligt stängde han dörren för frestaren. Varken vinning eller nöjen, bifall eller klander kunde förmå honom att begå en orätt handling. Han var klok nog att upptäcka det onda och stark nog att motstå det. Jesus är den ende som någonsin levat ett syndfritt liv på vår jord. Ändå vistades han i närmare trettio år bland Nasarets ogudaktiga invånare. Detta är en tillrättavisning för dem som menar att vi är beroende av gynnsam miljö, lyckliga omständigheter och välstånd för att leva ett klanderfritt liv. Frestelse, fattigdom och motgång skänker oss den fostran som är nödvändig, för att vi skall utvecklas i renhet och fasthet.
(61) Villighet och glädje
Jesu barndomshem var ett fattigt arbetarhem. Troget och glatt bar han sin del av hemmets bördor. Han hade varit himmelens härskare. Änglar hade med hänförelse fullgjort hans befallningar. Nu var han en villig tjänare och en kärleksfull, lydig son. Han lärde sig ett yrke och arbetade med sina händer i en timmermans verkstad tillsammans med Josef. I en vanlig arbetares enkla dräkt gick han på de trånga gatorna i den lilla staden till och från sitt anspråkslösa arbete. Han använde inte sin gudomliga kraft för att lätta bördan eller för att minska dess möda.
(61) Under barnaårens och ungdomstidens arbete utvecklades Jesus såväl kroppsligt som själsligt. Han slösade inte tanklöst bort sina fysiska krafter, utan använde dem på ett sådant sätt att han skulle kunna nå bästa möjliga resultat på alla områden. Till och med i behandlingen av sina verktyg ville han vara fullkomlig. Han var fullkomlig som arbetare och han var fullkomlig till sin karaktär. Genom sitt exempel lärde han oss att det är vår plikt att vara flitiga, att vårt arbete bör utföras noggrant och grundligt och att allt sådant arbete är hederligt. Den övning som ger handen skicklighet och fostrar de unga till att bära sin del av livets bördor, ger fysisk styrka och utvecklar alla våra gåvor. Alla borde söka sig en sysselsättning som blir till nytta för dem själva och till hjälp för andra. Gud gav oss arbetet som en välsignelse. Bara den som flitigt arbetar, kommer att finna den sanna glädjen i livet. Guds kärleksfulla ynnest vilar över dem som med glädje tar på sig sin del av hemmets plikter. Därigenom delar de föräldrarnas bördor. Sådana barn blir goda medborgare i samhället när de lämnar hemmet.
(62) Under hela sitt liv arbetade Jesus ivrigt och outtröttligt. Han väntade sig mycket, därför företog han sig mycket. Efter det att han börjat fullgöra sitt uppdrag sade han: "Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka." – Joh. 9:4. Jesus drog sig inte undan bekymmer och ansvar såsom många av hans bekännare gör. Anledningen till att så många är svaga och ogudaktiga, är att de söker undandra sig denna disciplin. De har kanske värdefulla och tilltalande karaktärsdrag, men de är kraftlösa och nästan odugliga, när svårigheter uppstår eller hinder måste övervinnas. Den handlingskraft och energi, den karaktärens fasthet och styrka som Jesus uppenbarade, skall utvecklas i oss genom samma disciplin som han utövade. Den nåd han mottog stå oss alla till buds.
(62) Delade de fattigas lott
Så länge han levde bland människorna, delade han de fattigas lott. Av egen erfarenhet kände han till deras bekymmer och svårigheter. Han kunde trösta och uppmuntra alla som arbetade och var bekymrade. För den som rätt uppfattar Jesu liv och undervisning, finns ingen klasskillnad. De rika skall inte hedras framför de hederliga fattiga.
(62) Jesus var glad och hänsynsfull mot andra under sitt arbete. Det krävs mycket av andlighet och tålamod för att föra biblisk religion med sig in i hemmet och till arbetsplatsen och att under de dagliga uppgifternas press hålla blicken fäst på Guds härlighet. Även i detta avseende är Jesus oss till hjälp. Han var aldrig så upptagen av timliga omsorger, att han inte hade tid att tänka på de himmelska tingen. Han gav ofta uttryck åt den glädje som fyllde hans sinne, genom att sjunga psalmer och himmelska lovsånger. Nasarets invånare hörde honom höja sin röst till lov och tacksägelse till Gud. Med sång uppehöll han förbindelsen med himmelen. Då hans kamrater klagade över trötthet i arbetet blev de uppmuntrade av att han sjöng vackra och melodiska sånger. Hans lovsång tycktes jaga bort de onda änglarna och likt rökelse fyllde den omgivningen med vällukt. Så fördes omgivningens tankar bort från den jordiska landsflykten till det himmelska hemmet.
(63) Jesus var en källa med helande kraft för världen. Under alla dessa obemärkta år i Nasaret överflödade hans liv av sympati och ömhet. De gamla, de sorgsna, de syndbetungade, de lekande barnen i sin oskyldiga glädje, skogsdungarnas fåglar och de tåliga lastdjuren, alla kände sig lyckliga i hans närvaro. Han som genom sin makts ord höll världarna i sin hand kunde stanna för att hjälpa en skadad fågel. Det fanns ingenting som var för ringa för hans uppmärksamhet, ingen som var så obetydlig att han inte var redo att hjälpa.
(63) Vann allas sympati
Så växte Jesus till ålder, visdom och nåd inför Gud och människor. Han vann allas sympati genom att visa att han kände sympati för alla. Den atmosfär av hopp och mod som omgav honom, gjorde honom till en välsignelse i varje hem. Och i synagogan blev han på sabbaten ofta uppmanad att läsa från profeternas skrifter. Åhörarnas hjärtan greps av det nya ljus som strålade ut från de kända orden i den heliga texten.
(63) Ändå undvek Jesus att väcka uppseende. Under alla de år han vistades i Nasaret gav han inga prov på sin övernaturliga makt att göra underverk. Han sökte ingen framskjuten ställning och eftersträvade inga titlar. Hans stillsamma och enkla liv, liksom Bibelns tystnad om hans tidigare år, ger oss viktig undervisning. Ju lugnare ert barns liv är, ju mindre konstlat och mera i harmoni med naturen det är, dess gynnsammare blir barnets fysiska och själsliga utveckling, liksom dess andliga styrka.
(63) Jesus är vårt föredöme. Många som med stort intresse dröjer vid hans offentliga verksamhet, låter undervisningen från hans tidigare år gå ouppmärksammad förbi. Det är emellertid i sitt liv i hemmet som han är ett föredöme för barn och ungdom. Vår Frälsare valde att leva i fattigdom, för att lära oss hur nära Gud vi kan leva under små förhållanden. Han levde för att tillfredsställa, hedra och förhärliga sin Fader i det dagliga livets små angelägenheter. Hans livsverk började med att adla hantverkarens anspråkslösa arbete för att tjäna sitt levebröd. Han utförde Guds uppdrag lika mycket då han arbetade vid timmermannens hyvelbänk, som när han utförde underverk inför stora folkskaror. Varje ung man eller kvinna som i sitt hem följer Kristi exempel i trohet och lydnad kan tillägna sig dessa ord, som hans Fader uttalade om honom genom profeten: "Se, över min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma". - Jes. 42:1.