(637) "Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem ifrån varandra." Så skildrade Jesus händelsen på domens dag för sina apostlar på Oljeberget. Som han framställde det kommer avgörandet att bero på en enda sak. När folkslagen samlas framför honom, kommer det bara att finnas två grupper. Det som skall avgöra deras eviga öde är, vad de har gjort eller har försummat att göra för honom i de fattigas och de lidandes person.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 25:31-46.
(637) På den dagen kommer Jesus inte att framhålla för människorna det stora verk han har utfört för dem genom att offra sitt liv för deras återlösning. Han kommer i stället att framhålla den trofasta gärning de har utfört för honom. Till dem som han placerar på sin högra sida kommer han att säga: "Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse och I kommen till mig." Men de som Kristus på detta sätt berömmer, vet inte att de har gjort honom någon tjänst. På deras förlägna fråga svarar han: "Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig."
(637) Jesus hade talat om för sina efterföljare att de skulle bli hatade av alla människor, att de skulle bli förföljda och pinade. Många skulle bli jagade ifrån sina hem och drabbas av fattigdom. Många skulle råka i nöd på grund av sjukdom och umbäranden. Många skulle kastas i fängelse. Åt alla dem som övergav vänner och hem för hans sak, har han lovat hundrafaldig belöning redan i detta liv. Nu tillförsäkrar han en särskild välsignelse åt dem som ger sina bröder hjälp. I alla dem som lider för mitt namns skull, sade Jesus, skall ni känna igen mig. Liksom ni ville hjälpa mig, skall jag hjälpa dem. Detta är beviset för att ni är mina efterföljare.
(638) Alla som har fötts in i den himmelska familjen är på ett särskilt sätt Kristi bröder och systrar. Kristi kärlek binder tillsammans medlemmarna i hans familj. Varhelst den kärleken visar sig, uppenbaras den gudomliga släktskapen. "Var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud." – 1 Joh. 4:7.
(638) De har visat välvilja
De som Jesus talar berömmande om i domen, vet kanske inte så mycket om teologi, men de har hållit sig till hans principer. Med hjälp av den gudomlige Andens inflytande har de varit till välsignelse för sin omgivning. Till och med bland de icke-kristna finns det några som har visat en vänlighetens anda. Innan livets ord nådde dem har de visat vänlighet mot främlingar och till och med hjälpt dem med fara för sina egna liv. Bland dessa icke-kristna finns det sådana som tillbeder Gud utan att veta det, sådana som aldrig har fått kunskap om Gud genom någon mänsklig förmedling, men de kommer inte att gå förlorade. Även om de inte visste något om Guds skrivna lag har de hört Guds röst tala till dem i naturen. De har gjort det som lagen kräver. Deras liv vittnar om att den helige Ande har påverkat deras sinnen och de erkänns som Guds barn.
(638) Hur kommer det inte att förvåna och glädja de obetydliga bland folken och bland de icke-kristna människorna att höra Frälsarens ord: "Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig." Vilken glädje kommer inte han att känna, som är den eviga kärleken, när hans efterföljare ser upp med förvåning och glädje över hans godkännande ord.
(638) Men Kristi kärlek är inte begränsad till någon klass eller grupp. Han gör sig till ett med varje enskild människa. För att vi skall kunna bli medlemmar av den himmelska familjen, blev han medlem av den jordiska familjen. Han är Människosonen. Därmed är han bror till varje Adams son och dotter. Hans efterföljare skall inte känna sig isolerade från den icke-kristna världen runtomkring dem. De utgör en del av mänsklighetens stora väv. Gud ser på dem som bröder och systrar till icke-kristna likaväl som till kristna. Kristi kärlek omfattar de fallna, de felande och de syndiga. Varje vänlig handling som utförs för att lyfta en fallen människa, och varje barmhärtighetsgärning godtas, som om den hade gjorts för honom. Himmelens änglar har sänts ut för att tjäna dem som skall "få frälsning till arvedel". Vi vet inte nu vilka de är. Det har ännu inte avslöjats vem som skall få segra och få del i "de rättfärdigas arvslott i ljuset", men himmelens änglar färdas genom världen och söker trösta de sörjande, beskydda dem som är i fara och vinna människors sinnen för Kristus. Inte en blir försummad eller förbigången. Gud gör inte någon skillnad på personer. Han har samma omsorg om alla dem som han har skapat.
(639) När du öppnar din dörr för Kristi behövande och lidande bjuder du osynliga änglar välkomna. Du inbjuder himmelska väsen till att umgås med dig. De för med sig en helgad atmosfär av glädje och frid. De kommer med lovsång, och en svarston hörs i himmelen. Varje barmhärtighetsgärning skapar musik där. Fadern räknar från sin tron de osjälviska arbetarna till sina mest dyrbara skatter.
(639) De som står på Jesu vänstra sida är de som har försummat honom genom att försumma de fattiga och de lidande. De är inte medvetna om sin skuld. Satan hade förblindat dem. De insåg inte vad de var skyldiga sina medmänniskor. De hade varit alltför mycket upptagna av sig själva och frågade inte efter andras behov.
(639) Till de rika har Gud gett välstånd, för att de skulle kunna hjälpa och trösta hans lidande barn. Men alltför ofta har de visat sig likgiltiga inför andras nöd. De känner sig överlägsna sina fattigare bröder. De ställer sig inte i de fattigas ställe. De förstår inte de fattigas frestelser och kamp. Barmhärtigheten dör i deras sinnen. I dyrbara bostäder och glittrande kyrkor utestänger de sig från de fattiga. De medel som Gud har gett dem för att hjälpa de behövande med, använder de till att göda sitt eget övermod och sin själviskhet. De fattiga berövas dagligen den undervisning de skulle få om det som Gud gör av godhet och välvilja. Han har skapat rikliga förutsättningar för att de skulle kunna få del av livets nödtorft. De tvingas uppleva den fattigdom som gör livet trångt. Ofta frestas de att bli avundsjuka, missunnsamma och fyllda av onda tankar. De som inte själva har varit drabbade av brist, behandlar alltför ofta de behövande på ett hånfullt sätt och kommer dem att känna att de betraktas som fattighjon.
(640) Han var mottagaren
Men Jesus ser allt detta, och han säger: Det var jag som var hungrig och törstig. Det var jag som var främlingen. Det var jag som var sjuk. Det var jag som var i fängelse. Under det att ni försåg er vid era rikt dukade bord, gick jag hungrig på tomma gator eller svalt i något skjul. Medan ni levde makligt i era överdådiga hem, hade jag inte någon plats där jag kunde lägga mitt huvud till vila. Medan era garderober var överfulla, led jag nöd. Medan ni ägnade er åt era nöjen, försmäktade jag i fängelse.
(640) Medan ni delade ut era snålt tilltagna gåvor av bröd till de svältande fattiga, när ni gav dem dessa tunna klädesplagg för att skydda dem mot den bitande kylan, tänkte ni då på, att ni gav till härlighetens Herre? Under hela ert liv var jag i er närhet i dessa hemsöktas personer, men ni uppsökte mig aldrig. Ni ville aldrig umgås med mig. Jag känner er inte.
(640) Många tycks betrakta det som en stor förmån att få besöka de platser där Jesus vistades, då han var på jorden, att vandra på de vägar som han gick och betrakta den sjö i vars närhet han undervisade och de höjder och dalar som han så ofta betraktade. Men vi behöver inte resa till Nasaret, till Kapernaum eller till Betania för att vandra i Jesu efterföljd. Vi finner hans fotspår vid sjuksängen, i de fattigas ruckel, på de överfyllda gatorna i de stora städerna, på alla de platser där det finns människor som behöver hjälp. Vi vandrar i Jesu efterföljd, då vi gör det som han gjorde på jorden.
(641) Alla kan finna något att göra. "De fattiga haven I ju alltid ibland eder" (Joh. 12:8), sade Jesus. Ingen behöver känna att det inte finns någon plats där han kan arbeta för honom. Miljoner och åter miljoner människor är på väg att omkomma, bundna i otrons och syndens bojor. De har aldrig ens hört talas om Kristi kärlek till dem. Om vi skulle försättas i deras situation, vad skulle vi då önska att de skulle göra för oss. Allt detta är vi, så långt som det står i vår makt, på det högtidligaste förpliktade att göra för dem. Domen lyder: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen lock göra dem." – Matt. 7:12.
(641) Deras uppgift
Frälsaren har offrat sitt dyrbara liv för att grunda en församling som kan dra omsorg om sorgfyllda, frestade människor. En grupp kristna kan vara fattiga, outbildade och okända, men i Kristus kan de utföra ett arbete i hemmen, i grannskapet, i församlingen och till och med i främmande länder, vars resultat skall bli lika vidsträckta som evigheten.
(641) Det är på grund av att denna uppgift har försummats, som så många unga efterföljare aldrig kommer längre än till det enkla alfabetet i sin kristna upplevelse. Det ljus som glödde i deras egna sinnen, då Jesus talade till dem och sade: "Dina synder äro dig förlåtna", kunde de ha hållit vid liv genom att hjälpa dem som var i nöd. Den rastlösa energi som så ofta är en källa till risker för de unga, kunde ha letts in i kanaler där den kunde ha flutit ut i strömmar av välsignelse. Det egna jaget skulle ha blivit bortglömt under uppriktigt arbete för att göra gott mot andra.
(641) De som arbetar för andra kommer att bli betjänade av Överherden. De kommer själva att få dricka av det levande vattnet och bli tillfredsställda. De kommer inte att längta efter spännande nöjen eller efter en eller annan förändring i sitt liv. Det stora föremålet för deras intresse kommer att vara hur de skall kunna rädda de människor som är på väg till undergång. Sällskaplig samvaro kommer att vara nyttig för dem. Frälsarens kärlek kommer att dra människor till varandra i enhet.
(642) Hans löften värdefulla
När vi förstår att vi är medarbetare med Gud kommet hans löften inte att omtalas med likgiltighet. De kommer att brinna i våra sinnen och bli glödande i vårt sätt att tala. Då Moses kallades att tjäna ett okunnigt, odisciplinerat och upproriskt folk, gav Gud honom detta löfte: "Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?" Och han sade: "Jag vill vara med dig." – 2 Mos. 33:14; 3:12. Detta löfte gäller alla som arbetar i Kristi ställe för hans hemsökta och lidande.
(642) Kärlek till människorna är den mot jorden riktade uppenbarelsen av Guds kärlek. Det var för att inplanta denna kärlek, för att göra oss till barn i en enda familj, som härlighetens Konung blev en av oss. Och när hans avskedsord: "I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder" (Joh. 15 :12), går i uppfyllelse, när vi älskar världen såsom han har älskat den, då kommer hans uppdrag åt oss att vara förverkligat. Vi är lämpade för himmelen, eftersom vi har himmelen i våra sinnen.
(642) "Rädda dem som släpas till döden, och bistå dem som stappla till avrättsplatsen. Om du säger: 'Se, vi visste det icke', så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det och om ej han som har akt på din själ vet det. Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar." – Ords. 24:11, 12. De som inte har arbetat för Kristus, de som har fortsatt att tänka endast på sig själva och att sörja för sig själva, alla dessa kommer hela jordens domare på domens dag att ställa tillsammans med dem som gjorde det onda. De kommer att drabbas av samma fördömelse. Varje människa har fått en uppgift sig anförtrodd. Till var och en av dem kommer Överherden att ställa frågan: "Var är nu hjorden som var dig given, den hjord som var din ära?" – Jer. 13:20.