(643) I ett stort rum på övre våningen i ett hus i Jerusalem satt Jesus till bords tillsammans med sina apostlar. De hade samlats för att fira påsken. Frälsaren ville fira denna högtid ensam med de tolv. Han visste att hans stund hade kommit. Han var själv det verkliga påsklammet. På den dag då man åt påskmåltiden, skulle han offras. Han skulle nu tömma vredens bägare. Han måste snart ta emot det slutliga lidandets dop. Men det återstod ännu några få stilla timmar för honom. Dessa ville han utnyttja till förmån för sina älskade apostlar.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 22:7-18, 24; Johannesevangeliet 13:1-17.
(643) Hela Jesu liv hade varit ett liv i osjälvisk tjänst. "Icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna" (Matt. 20:28) hade varit undervisningen i varje hans handling. Men ännu hade apostlarna inte kunnat tillägna sig denna undervisning. Vid denna sista påskmåltid upprepade Jesus sin undervisning genom en illustration som för all framtid fäste den i deras minne och sinne.
(643) Samtalen mellan Jesus och hans apostlar var i allmänhet stunder av en stilla glädje, varmt uppskattade av dem alla. Påskmåltiden hade varit tillfällen av särskilt intresse, men vid det här tillfället var Jesus bekymrad. Hans sinne var tungt. Det vilade en skugga över hans ansikte. Då han träffade apostlarna i rummet på den övre våningen, märkte de att det var något som tryckte hans sinne väldigt starkt. Även om de inte visste orsaken, kände de medkänsla med honom i hans sorg.
(643) Under det att de var samlade omkring bordet, sade han med en röst som var präglad av rörande nedstämdhet: "Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike. Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: 'Tagen detta och delen eder emellan; ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd'."
(644) Jesus visste att tiden var inne då han skulle lämna världen och återvända till sin Fader. Och på samma sätt som han hade älskat sina egna som var i världen, älskade han dem intill slutet. Han befann sig nu i korsets skugga. Smärtan plågade hans sinne. Han visste att alla skulle överge honom i den stund då han blev förrådd. Han visste att han skulle lida döden under den mest förödmjukande behandling som brottslingar utsattes för. Han kände till otacksamheten och grymheten hos dem som han hade kommit för att frälsa. Han visste hur stor den uppoffring var som han måste göra, och för hur många den skulle vara förgäves. Eftersom han visste om allt det som han skulle komma att möta, skulle det ha varit naturligt om han hade blivit överväldigad av tanken på sin egen förödmjukelse och sitt lidande. Men han såg på de tolv som hade vandrat med honom som hans egna och som, när hans egen förnedring och sorg och smärtsamma behandling var över, skulle lämnas kvar att kämpa i världen. Hans tankar på vad han själv måste lida hade alltid samband med hans apostlar. Han tänkte inte på sig själv. Hans omsorg om dem var alltid främst i hans tankar.
(644) Denna sista kväll tillsammans med apostlarna hade Jesus mycket att säga dem. Om de hade varit beredda att ta emot vad han ville säga dem, skulle de ha besparats förkrossande själskval, besvikelse och otro. Men Jesus såg att de inte skulle kunna uthärda det som han hade att säga dem. När han såg in i deras ansikten, blev varningens och tröstens ord aldrig sagda. Ögonblicken gick under tystnad. Jesus tycktes vänta. Apostlarna kände sig illa till mods. Det medlidande och den omtanke som Jesu djupa sorg hade framkallat, tycktes ha tonat bort. Hans sorgfyllda ord, som syftade på hans eget lidande, hade gjort föga intryck. De blickar de sände varandra talade om avundsjuka och osämja.
(645) Det pågick en diskussion mellan dem om vem som "skulle vara den störste". Denna diskussion som pågick i Jesu närvaro, vållade honom sorg och sårade honom. Apostlarna hängde fast vid sin älsklingsidé att Jesus skulle hävda sin makt och inta sin ställning på Davids tron. I sitt sinne längtade var och en av dem efter den främsta platsen i riket. De hade företagit en värdering av sig själva och av varandra. I stället för att akta sina medbröder högre än sig själva, hade de ställt sig själva först. Jakobs och Johannes' begäran om att få sitta på den högra och vänstra sidan om Jesu tron hade väckt förbittring hos de andra. Att de två bröderna hade vågat sig på att be om den högsta ställningen gjorde de andra tio så uppretade, att inbördes splittring hotade. De kände att de blev orättvist bedömda och att deras trohet och deras begåvning inte erkändes. Judas var den strängaste mot Jakob och Johannes.
(645) När apostlarna kom in i det rum där de skulle äta, var deras sinnen fyllda av hämndgiriga känslor. Judas trängde sig fram närmast Jesus på hans vänstra sida. Johannes hade placerat sig på den högra sidan. Om det fanns någon högsta plats, hade Judas bestämt sig för att tillägna sig den. Den platsen ansågs vara den närmast Jesus. Och Judas var förrädare.
(645) En annan orsak till splittring hade uppstått. Vid en festlighet var det vanligt att en tjänare skulle tvätta gästernas fötter. Vid detta tillfälle hade man gjort förberedelser för denna handling. Handkannan, vattenfatet och handduken fanns på plats, färdiga för fottvättningen. Men ingen tjänare fanns närvarande och det var apostlarnas uppgift att utföra handlingen. Men under inflytande av sin sårade stolthet bestämde sig var och en av apostlarna för att han inte skulle bli den som skulle utföra en tjänares arbete. Alla visade en kallsinnig likgiltighet, skenbart utan att veta om att det fanns någonting för dem att göra. Genom sin tystnad vägrade de att ödmjuka sig.
(645) Hur skulle Jesus kunna få dessa arma människor så långt, att Satan inte skulle vinna en avgjord seger över dem? Hur skulle han kunna visa dem att det inte räckte med en bekännelse att de var hans efterföljare, för att de verkligen skulle bli det eller försäkra dem om en plats i hans rike? Hur skulle han kunna visa att det är en kärleksfull tjänst och sann ödmjukhet som utgör verklig storhet? Hur skulle han kunna tända kärleken i deras sinnen och göra det möjligt för dem att förstå vad han längtade efter att säga dem?
(646) De förstod hans avsikt
Apostlarna gjorde ingenting för att betjäna varandra. Jesus väntade en stund för att se vad de skulle komma att göra. Sedan reste sig den gudomlige läraren upp från bordet. I det han tog av sig det yttre klädesplagget, som skulle ha hindrat honom i hans rörelser, tog han en handduk och band den om sig. Med förvånat intresse såg apostlarna på detta och väntade i tystnad på vad som sedan skulle ske. "Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig." Denna handling öppnade apostlarnas ögon. Bitter skamkänsla och ödmjukhet fyllde deras sinnen. De förstod den outtalade tillrättavisningen och såg sig själva i ett helt och hållet nytt ljus.
(646) Så lät Jesus sin kärlek till apostlarna komma till uttryck. Deras anda av egenkärlek fyllde honom med sorg, men han inlät sig inte i någon diskussion med dem om deras problem. I stället gav han dem ett exempel som de aldrig skulle komma att glömma. Hans kärlek till dem lät sig inte så lätt störas eller släckas. Han visste att Fadern hade lämnat allting i hans händer och att han kom från Gud och skulle återvända till Gud. Han var fullt medveten om sin gudomliga natur, men han hade lagt av sin konungsliga krona och sina konungsliga kläder och tagit på sig en tjänares roll. En av de sista handlingarna i hans liv på jorden var att binda en handduk om sig som en tjänare och att utföra en tjänares uppgift.
(646) Före påsken hade Judas ytterligare en gång sammanträffat med prästerna och de skriftlärde och hade kommit överens med dem om att överlämna Jesus i deras händer. Men efteråt umgicks han emellertid med apostlarna som om han inte var skyldig till något orätt. Han intresserade sig för arbetet att göra förberedelser till högtiden. Apostlarna visste inte någonting om Judas' avsikter. Bara Jesus kunde läsa hans hemlighet. Men han avslöjade honom ändå inte. Jesus längtade efter att kunna frälsa honom. Han kände samma omsorg om honom som han kände om Jerusalem, då han grät över den dömda staden. I sitt hjärta ropade han: "Hur kan jag låta dig gå". Judas lade märke till denna kärlekens tvingande kraft. Då Frälsarens händer hällde vatten över dessa smutsiga fötter och torkade dem med linneduken kände Judas hur hans sinne genombävades av en impuls att där och då bekänna sin synd. Men han ville inte ödmjuka sig. Han förhärdade sitt sinne mot ångerkänslan. De gamla impulserna som ett ögonblick hade skjutits i bakgrunden, kontrollerade honom åter. Judas blev nu förolämpad över Jesu handling när han tvättade apostlarnas fötter. Om Jesus kunde ödmjuka sig på ett sådant sätt, tänkte han, kunde han inte vara Israels konung. Allt hopp om världslig ära i ett jordiskt rike hade gjorts om intet. Judas var överbevisad om att man ingenting kunde vinna med att följa Jesus. Efter det att han sett honom förnedra sig, som han ansåg att han hade gjort, styrktes han i sin föresats att förneka honom och att medge att han ansåg sig ha blivit förd bakom ljuset. Han blev besatt av en ond ande och beslöt sig för att fullborda den handling som han hade gått med på att göra genom att förråda sin Herre.
(647) Då Judas valde sin plats vid bordet hade han försökt placera sig själv främst. Som tjänare betjänade Jesus honom först. Johannes som Judas hade känt så stark bitterhet emot lämnades till sist. Men Johannes tog inte detta som en tillrättavisning eller att han sattes åt sidan. Under det att apostlarna iakttog hur Jesus gick från den ene till den andre blev de starkt gripna. När turen kom till Petrus utropade han med förvåning: "Herre, skulle du två mina fötter?" Att Jesus på detta sätt förnedrade sig kom hans sinne att mjukna. Han skämdes vid tanken på att det inte var någon av apostlarna som utförde denna tjänst. "Vad jag gör förstår du icke nu", sade Jesus, "men framdeles skall du fatta det." Petrus kunde inte stå ut med att se sin Herre, som han trodde var Guds Son, utföra en tjänares arbete. Hela hans inte reste sig emot denna förödmjukelse. Han fattade inte att det var därför Jesus hade kommit till världen. Med starkt eftertryck utbrast han: "Aldrig någonsin skall du två mina fötter!"
(648) Med högtidligt allvar sade Jesus till Petrus: "Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig." Den tjänst som Petrus vägrade att ta emot var symbolen på en högre rening. Jesus hade kommit för att rena sinnet från syndens nedsmutsning. Genom att vägra att tillåta Jesus att två hans fötter, avvisade Petrus den högre rening som innefattades i den lägre. Han avvisade i själva verket sin Herre. Det är inte förnedrande för Mästaren att tillåta sig att arbeta för att rena någon. Den mest äkta ödmjukheten består i att vi med tacksamhet tar emot allt som görs för vårt bästa och att vi med allvar utför tjänsten för Kristus.
(648) Renhetens symbol
Då Petrus hörde orden "om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig", uppgav han sin stolthet och sin egenvilja. Han kunde inte uthärda tanken på, att skiljas från Jesus. Det skulle ha betytt döden för honom. "'Herre, icke allenast mina fötter'", sade han, "'utan ock händer och huvud!'" Jesus svarade honom: "'Den som är helt tvagen, han behöver sedan allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren'."
(648) Dessa ord innebär mer än kroppslig renhet. Jesus talar fortfarande om den högre rening som symboliseras av den fysiska reningen. Den som kom från badet var ren, men fötterna, som var klädda i sandaler, blev snart dammiga och behövde åter tvättas. Petrus och hans medbröder hade blivit renade i den stora källan som hade öppnats för synd och orenhet. Jesus erkände dem som sina. Men frestelsen hade förlett dem till det onda och de behövde alltjämt hans renande nåd. Då Jesus band linneduken om sig för att tvätta dammet av deras fötter, ville han just genom denna handling avlägsna splittringen, avundsjukan och stoltheten från deras sinnen. Detta var mycket viktigare än att tvätta deras dammiga fötter. Med den anda som behärskade dem då, var inte en enda av dem beredd att ingå i gemenskap med Jesus. Inte förrän de hade kommit in i ett läge då de behärskades av ödmjukhet och kärlek, var de beredda att ta del i påskmåltiden eller i den minnesgudstjänst som Jesus stod i begrepp att instifta. Deras sinnen måste renas. Stolthet och själviskhet skapar spänning och ovilja, men allt detta utplånade Jesus, då han hällde vatten över deras fötter. Deras känslor förändrades. När Jesus nu såg på dem kunde han säga: "Ni är rena." Nu rådde enighet och inbördes kärlek. De hade blivit ödmjuka och läraktiga. Med undantag av Judas var de allesammans villiga att avstå den högsta platsen till någon av de andra. Nu kunde de med stillhet i sina sinnen ta emot Jesu ord.
(649) Liksom Petrus och hans medbröder har också vi blivit renade i Kristi blod, men genom beröring med det onda har sinnets renhet ofta blivit fläckad. Vi måste gå till Kristus och få del av hans renande nåd. Petrus ryggade tillbaka ifrån att låta Herrens och Mästarens händer komma i beröring med hans smutsiga fötter. Men hur ofta för inte vi våra syndiga, besmittade sinnen i beröring med Kristi sinne! Vilken smärta orsakar vi honom inte med vårt onda sinne, vår fåfänga och vår stolthet! Ändå måste vi gå till honom med all vår bristfällighet och all vår orenhet. Det är bara han som kan göra oss rena. Vi är inte beredda att ha gemenskap med honom, med mindre vi blir renade genom hans kraft.
(649) Jesus sade till apostlarna: "I ären rena, dock icke alla." Han hade tvått Judas' fötter, men Judas hade inte överlämnat sig åt honom. Hans sinne var inte renat. Judas hade inte böjt sig för Jesus.
(649) Efter det att Jesus hade tvått apostlarnas fötter och hade tagit på sina kläder och satt sig vid bordet igen, sade han till dem: "'Förstån I vad jag har gjort med eder? I kallen mig: 'Mästare' och 'Herre', och I sägen rätt, ty jag är så. Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom."
(649) Jesus ville att hans apostlar skulle förstå, att även om han hade tvått deras fötter, hade det inte på minsta sätt förringat hans värdighet. "I kallen mig 'Mästare' och 'Herre' och sägen rätt, ty jag är så." Och eftersom han var så oändligt mycket större, visade han dem i denna tjänst både sin godhets välvilja och gav handlingen djup innebörd. Ingen är så upphöjd som Kristus och ändå förnedrade han sig till att utföra den mest anspråkslösa uppgift. För att hans folk inte skulle vilseledas av den egenkärlek som bor i människans naturliga sinne och som förstärks av att man stimulerar det egna jaget, lämnade Jesus oss detta exempel på ödmjukhet. Detta var en angelägenhet av så stor betydelse att han inte ville överlämna den åt människor. Han ansåg den vara av så stor betydelse, att han själv, han som var jämställd med Gud, uppträdde som tjänare för sina apostlar. Under det att de grälade med varandra om den främsta platsen, kunde han böja sig ned för dem som kallade honom för Herre, och två deras fötter. Han tvådde också dens fötter som skulle förråda honom. Och ändå var han den för vilken alla knän skall böja sig och den som härlighetens änglar betraktar det som en ära att få tjäna.
(650) Den osjälviska tjänsten
I sitt liv och i sin undervisning har Jesus till fullkomlighet belyst den osjälviska tjänst som har sitt ursprung hos Gud. Gud lever inte för sig själv. Genom att skapa världen och genom att uppehålla allting, utför han ständigt en tjänst för andra. "Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga!" – Matt. 5:45. Detta tjänandets ideal har Gud överlämnat till sin Son. Jesus gavs för att gå före mänskligheten, så att han genom sitt exempel skulle kunna visa vad det betyder att tjäna. Han levde hela sitt liv under tjänandets lag. Han betjänade alla, hjälpte alla. Därigenom förverkligade han Guds lag i sitt liv, och genom sitt exempel visade han, hur vi skall lyda den.
(650) Gång på gång hade Jesus försökt att ge denna princip en fast förankring hos apostlarna. Då Jakob och Johannes kom med sin begäran om de främsta platserna hade han sagt: "Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare." – Matt. 20:26. I mitt rike, sade han, har rang och överhöghetsprinciperna inte något utrymme. Dess enda storhet är ödmjukhetens stolthet. Den enda utmärkelsen ligger i hängivenheten att tjäna andra.
(651) När han hade tvått apostlarnas fötter sade han: "Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder." Det som Jesus sade, avsåg inte bara att inskärpa seden att visa gästfrihet. Det innebar något mera än att tvätta gästernas fötter för att avlägsna vandringsvägens damm. Jesus instiftade här en religiös tjänst. Genom vår Herres handlande blev denna ödmjukhetens ceremoni gjord till en helgad förordning. Apostlarna skulle fira den, för att de alltid skulle minnas hans undervisning om ödmjukhet och tjänst.
(651) Denna förordning är Jesu instiftade förberedelse för den sakramentala tjänsten. När stolthet, oenighet och strid om vem som skall vara den störste finns ibland oss, kan våra sinnen inte ingå i gemenskap med Kristus. Vi är då inte beredda att ta emot hans kropps och hans blods gemenskap. Det var därför som Jesus förordnade, att minnet av hans ödmjukhet först skulle firas.
(651) Förstår vi?
När Guds folk kommer för att fira denna förordning bör de erinra sig dessa ord av livets och härlighetens Herre: "Förstån I vad jag har gjort med eder? I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I sägen rätt, ty jag är så. Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom. Då I veten detta, saliga ären I, om l ock gören det." Det finns hos människan en benägenhet att betrakta sig själv som större än alla andra och att arbeta för sitt eget jag och söka att nå de främsta platserna. Detta leder ofta till onda ingivelser och bitterhet. Avsikten med denna förordning, som skall föregå Herrens måltid, är att avlägsna sådana missförstånd och leda människan bort ifrån sin egenkärlek och få henne ned ifrån sin självupphöjelses styltor, och till henne förmedla den sinnets ödmjukhet som kommer att leda henne till att tjäna sina medsyskon.
(652) Den helige väktaren från himmelen är närvarande vid detta tillfälle för att göra det till en stund av självrannsakan med överbevisning om synd och med förvissning om syndernas förlåtelse. I sin nåds fullhet är Kristus närvarande för att förändra den ström av tankar som har löpt genom egenkärlekens kanaler. Den helige Ande levandegör känsligheten hos den som följer sin Herres exempel. När vi erinrar oss Frälsarens ödmjukhet, knyts tanke till tanke. En rad minnen väcks, minnen av Guds stora godhet och om jordiska vänners välvilja och ömhet. Glömda välsignelser, missbrukad barmhärtighet och ringaktad godhet dyker upp i minnet. Bittra rötter som har förträngt kärlekens dyrbara planta kommer upp i dagen. Karaktärsbrister, försummelser av plikter, otacksamhet mot Gud och kyla mot våra medsyskon kommer fram i vårt minne. Synden visar sig i det ljus, vari Gud ser den. Det blir inte självgodhetens tankar som upptar oss, utan tankar om allvarlig självrannsakan och ödmjukhet. Sinnet styrks till att bryta ned varje barriär som har förorsakat splittring. Onda tankar och onda ord upphör. Synder blir bekända och förlåtna. Kristi betvingande nåd tränger in i sinnet och Kristi kärlek drar människor till varandra i en välgörande enhet.
(652) In i högre andligt liv
Då vi på detta sätt tillgodogör oss undervisningen i den förberedande handlingen växer en önskan om ett högre andligt liv. Denna önskan kommer det gudomliga vittnet att uppfylla. Själen lyfts upp. Vi kan ta del i Herrens måltid i medvetandet om att våra synder är förlåtna. Kristi rättfärdighets solljus kommer att fylla sinnets kammare och själens tempel. Vi ser "Guds lamm, som borttager världens synd". (Joh. 1:29.) För dem som tar emot andan i denna handling kan den aldrig bli bara en ceremoni. Dess ständiga undervisning kommer att bli: "Tjäna varandra genom kärleken!" – Gal. 5:13. Genom att två sina apostlars fötter vittnade Jesus om att han skulle utföra vilken som helst tjänst, hur ringa den än är, som kan göra dem till hans medarvingar till den himmelska skattens eviga rikedom. Genom att utföra samma handling förpliktar sig hans apostlar på liknande sätt att tjäna sina medsyskon. Närhelst denna förordning firas på rätt sätt, ingår Guds folk i ett heligt släktskapsförhållande för att hjälpa och stödja varandra. De ingår en överenskommelse om att livet skall vara helgat till oegennyttig tjänst. Detta gäller inte bara den egna kretsen. Arbetsfältet är lika omfattande som deras Mästares var. Världen är full av människor som behöver vår tjänst. De fattiga, de hjälplösa, de okunniga finns överallt. De, som har ingått gemenskap med Kristus i den heliga måltiden, kommer att gå ut för att tjäna som han tjänade.
(653) Jesus, som betjänades av alla, kom till jorden för att bli allas tjänare. Och eftersom han tjänade alla, kommer han att åter bli tjänad och hedrad av alla. Och de som vill få del av hans gudomliga egenskaper och med honom dela glädjen att se människor frälsta, måste följa hans exempel i osjälvisk tjänst.
(653) Allt detta ligger i Jesu ord: "Jag har ju givit eder ett föredöme för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder." Detta var avsikten med den förordning han instiftade. Och han säger: "Då I veten detta", om vi nu förstår avsikten med hans undervisning, "saliga ären I, om l ock gören det."