(697) Över bäcken Kidron, förbi trädgårdar och olivlundar och genom de tysta gatorna i den sovande staden skyndade man iväg med Jesus. Det var efter midnatt. Ropen från den stojande pöbelhop som följde honom, bröt skarpt mot nattens stillhet. Frälsaren var bunden och noga bevakad. Varje steg han tog plågade honom. Men med ivrig brådska var hans tillfångatagare på väg med honom till Hannas', den förre översteprästens, palats.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 26:57-75; 27:1; Markusevangeliet 14:53-72; 15:1; Lukasevangeliet 22:54-71; Johannesevangeliet 18:13-27.
(697) Hannas var huvudmannen för den tjänstgörande, prästerliga familjen. Av hänsyn till hans ålder erkändes han av folket som överstepräst. Hos honom sökte man råd och följde dessa råd som Guds röst. Han måste bli den förste som finge träffa Jesus som fånge under den prästerliga makten. Han måste vara närvarande under förhöret med den fängslade. Man fruktade att det inte skulle lyckas för den mindre erfarne Kaifas att uppnå de avsikter som man föresatt sig att genomföra. Hannas' förslagenhet, list och skarpsinne måste komma till användning vid detta tillfälle, eftersom man under alla förhållanden måste tillförsäkra sig om att Jesus bleve dömd.
(697) Jesus skulle underkastas formellt förhör i Sanhedrin men inför Hannas underkastades han ett förberedande förhör. Under den romerska makten kunde Sanhedrin inte utfärda en dödsdom. Den kunde bara förhöra en fånge och fälla en dom som måste stadfästas av de romerska myndigheterna. Vad Jesus beträffade var det därför nödvändigt att framlägga anklagelser för brott som av romarna skulle komma att betraktas som straffvärdiga. Samtidigt måste man finna en anklagelse som skulle fördöma honom i judarnas ögon. Det var inte så få bland prästerna och rådsherrarna som blivit överbevisade genom Jesu undervisning och som bara av fruktan för att bli utstötta ur synagogan hade hindrats att bekänna honom. Prästerna kom fullt väl ihåg Nikodemus' fråga: "Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?" – Joh. 7:51. Frågan hade vid det tillfället splittrat Rådet och korsat dess planer. Nu skulle inte Josef från Arimatea och Nikodemus inkallas. Men det kanske kunde finnas andra som vågade uttala sig till förmån för rättvisa. Förhöret måste genomföras på ett sådant sätt, att det förenade Sanhedrins medlemmar mot Jesus. Det var två anklagelser som prästerna ville genomdriva. Om det kunde bevisas att Jesus hade hädat, skulle han bli dömd av judarna. Kunde det konstateras att han var uppviglare, var domen över honom säkrad från romersk sida. Den senare beskyllningen försökte Hannas först att fastslå. Han utfrågade Jesus ifråga om hans apostlar och hans undervisning. Han hoppades att fången skulle säga något som kunde ge honom material att arbeta med. Han försökte locka honom att göra ett eller annat uttalande som skulle bevisa, att han försökte grunda ett hemligt sällskap med avsikt att upprätta ett nytt rike. Då skulle prästerna kunna överlämna honom åt romarna som fredsstörare och upprorsstiftare.
(698) Jesus läste prästens avsikt som en uppslagen bok. Som om han läste frågarens innersta tankar förnekade han att det fanns något hemligt samband mellan honom och dem som följde honom eller att han skulle ha sammankallat dem i hemlighet och under natten för att dölja sina planer. Han hade inga hemligheter med avseende på sina avsikter eller sin undervisning. "Jag har öppet talat för världen", svarade han, "jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat."
(698) Frälsaren hänvisade till kontrasten mellan hans sätt att arbeta och hans anklagares metoder. Under månader hade de varit på jakt efter honom under försök att snärja honom och kunna föra honom till en hemlig domstol, där de med hjälp av mened kanske kunde lyckas med det som var omöjligt att åstadkomma genom hederliga medel. Nu genomförde de sina föresatser. Gripandet efter midnatt med hjälp av en pöbelhop, smädelsen och misshandeln innan han hade blivit dömd eller ens var anklagad, var deras sätt att arbeta, inte hans. Deras sätt att arbeta stod i strid med lagen. Deras egna lagar förklarade, att varje människa skulle behandlas som oskyldig, intill dess att brott hade bevisats. Av sina egna lagar stod prästerna dömda.
(699) Varför frågar du mig?
Jesus vände sig till dem som utfrågade honom och sade: "Varför frågar du mig?" Hade inte prästerna och rådsherrarna sänt ut spioner som skulle övervaka hans rörelser och rapportera varje ord han sade? Hade de inte varit närvarande vid varje tillfälle, då folket hade samlats och gett prästerna upplysning om alla hans uttalanden och handlingar? "De som hava hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem", svarade Jesus, "de veta ju vad jag har sagt."
(699) Det bestämda svaret kom Hannas att tystna. Han blev rädd för att Jesus skulle säga någonting om hans handlingssätt som han helst ville hålla dolt. Därför sade han inte mera till honom vid detta tillfälle. En av tjänstemännen, som blev förargad då han såg att Hannas blivit nedtystad, slog Jesus i ansiktet och sade: "Skall du så svara översteprästen?" Lugnt svarade Jesus: "Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?" Jesus svarade inte med hetsiga ord för att hämnas. Hans lugna svar kom från ett sinne som var syndfritt, tåligt och milt och som inte lät sig provoceras.
(699) Jesus led intensivt, då han utsattes för smädelse och förolämpning. Av dem som han hade skapat och för vilka han hade gjort en ofattbar uppoffring utsattes han för allt slags förnedring. Hans lidande stod i förhållande till hans fullkomliga helighet och hans avsky för synden. Att förhöras av människor som handlade som onda andar, var för honom en ständig självuppgivelse. Att vara omgiven av människor som stod under Satans kontroll, var motbjudande för honom. Och han visste att han på ett enda ögonblick hade kunnat lägga sina grymma plågare i stoftet genom att låta sin gudomliga kraft bryta fram. Detta gjorde förhöret än svårare för honom.
(700) Judarna väntade på en Messias som skulle framträda i yttre prakt. De väntade att han genom ett enda utslag av oemotståndlig vilja skulle förändra människornas tankegång och tvinga dem till att erkänna hans överhöghet. På det sättet skulle han, enligt deras uppfattning, försäkra sig om sin egen upphöjelse och tillfredsställa deras ärelystna förhoppningar. När Jesus därför behandlades med förakt, var frestelsen synnerligen stark för honom att visa sitt gudomliga väsen. Med ett ord, med en blick kunde han ha tvingat sina förföljare att bekänna att han var Herre över konungar och härskare, präster och tempel. Men det var hans svåra uppgift att hålla sig till den ställning han hade valt, som en av människorna.
(700) Himmelens änglar var vittnen till allt som gjordes mot deras älskade anförare. De längtade efter att få befria Jesus. Under Gud är änglarna i besittning av all den makt de behöver. I lydnad för Kristi befallning förgjorde de vid ett tillfälle på en enda natt etthundraåttiofemtusen man i den assyriska armen. Hur lätt skulle det inte ha varit för änglarna, som betraktade den nesliga scenen vid Jesu förhör, att ge uttryck för sin indignation genom att förgöra Guds motståndare. Men de fick ingen befallning att göra detta. Han som kunde ha dömt sina fiender till döden, urhärdade deras grymhet. Hans kärlek till sin Fader och det löfte han hade gett från världens grundläggning, att bli den som skulle bära världens synder, kom honom att utan klagan tåla den grymma behandling han utsattes för av dem som han kommit för att frälsa. Det var en del av hans uppdrag att han i sin mänskliga natur skulle bära alla de smädelser och grovheter som människor kunde överösa honom med. Men mänsklighetens enda hopp låg i denna Jesu underkastelse under allt det lidande, som människors händer och sinnen kunde orsaka honom.
(700) Jesus hade inte sagt någonting som kunde ge hans anklagare någon fördel. Ändå hölls han bunden för att visa att han var dömd. Det som skedde måste emellertid ge sken av rättvisa. Det var nödvändigt att förhöret skulle hållas under lagenliga former. Detta hade myndigheterna beslutat sig för att påskynda. De visste vilken aktning folket hade för Jesus. De fruktade, att om ryktet om gripandet spreds, skulle man göra försök att frita honom. Därtill kom också, att om förhöret och dornens fullföljande inte skedde omedelbart, skulle man få uppskjuta avgörandet en hel vecka på grund av påskfirandet. Detta skulle kunna omkullkasta deras planer. För att försäkra sig om att Jesus bleve dömd, litade de i stor utsträckning på kraven från pöbeln, av vilka många tillhörde Jerusalems slödder. Om man nödsakades att uppskjuta förhöret en vecka, skulle upphetsningen lägga sig och en reaktion skulle sannolikt sätta in. Den bättre delen av folket skulle vakna upp för att försvara Jesus. Många skulle vittna till hans förmån och börja tala om de väldiga gärningar han hade gjort. Detta skulle väcka folkets vrede mot Stora Rådet. Deras handlingssätt skulle fördömas. Jesus skulle bli frikänd och få ta emot mängdens hyllningar. Prästerna och rådsherrarna beslöt därför att Jesus skulle överlämnas i romarnas händer, innan deras avsikter bleve kända.
(701) Dödsdom till varje pris
Först av allt måste de emellertid finna en anklagelse. Hittills hade de inte uppnått någonting. Hannas gav order om att Jesus skulle föras till Kaifas. Kaifas tillhörde sadducéerna. Bland dem fanns några av Jesu hätskaste fiender. Även om Kaifas hade svag karaktär, var han lika hård, hjärtlös och hänsynslös som Hannas. Han skulle inte låta några metoder bli oprövade för att röja Jesus ur vägen. Det var nu tidigt på morgonen och väldigt mörkt. I ljuset av facklor och lyktor drog den väpnade skaran iväg till översteprästens palats med sin fånge. Under det att Stora Rådets medlemmar höll på att samlas, utfrågade Hannas och Kaifas åter Jesus, men utan resultat.
(701) Då Rådet var samlat i domstolslokalen intog Kaifas sin plats som den ledande. På båda sidor satt domare och sådana som var särskilt intresserade av förhöret. De romerska soldaterna hade placerats på en upphöjning nedanför tronen. Vid foten av tronen stod Jesus. Allas blickar var riktade mot honom. Upphetsningen var stark. I hela församlingen var han den ende som var lugn och stilla. Själva atmosfären omkring honom tycktes vara genomträngd av ett heligt inflytande.
(702) Kaifas hade betraktat Jesus som sin rival. Folkets iver att få höra Frälsaren och deras uppenbara villighet att ta emot hans lära hade väckt en bitter avundsjuka hos översteprästen. Men då Kaifas nu betraktade fången, slogs han av beundran över hans ädla och värdiga hållning. Han greps av en övertygelse att denne man var besläktad med Gud. I nästa ögonblick avvisade han hånfullt den tanken. Omedelbart därefter hördes hans röst, då han hånfullt och överlägset krävde att Jesus skulle utföra ett av sina väldiga underverk inför dem. Men hans ord gick förbi Frälsaren som om han inte hade hört dem. Folket jämförde Hannas' och Kaifas' upphetsade och hätska uppträdande med Jesu lugna, majestätiska hållning. Även i denna förhärdade skara uppstod frågan: Skall denne man som uppträder som en gudason, fördömas som en förbrytare?
(702) Förvirring i Rådet
Kaifas märkte det inflytande som gjorde sig gällande och påskyndade förhöret. Jesu fiender befann sig i stor förvirring. De hade föresatt sig att försäkra sig om att han bleve dömd, men hur de skulle kunna uppnå detta, visste de inte. Rådets medlemmar var uppdelade mellan fariséer och sadducéer. Det rådde bitter fiendskap och strid mellan dem. Vissa enskilda, omstridda punkter vågade de inte beröra av fruktan för en strid. Med några få ord kunde Jesus ha satt deras fördomar mot varandra och därigenom avvänt vreden från sig själv. Detta visste Kaifas. Han ville därför undvika varje tillfälle till strid. Det fanns många vittnen närvarande som kunde bevisa att Jesus hade gått hårt fram mot prästerna och de skriftlärde och att han hade kallat dem för hycklare och mördare, men det var inte ändamålsenligt att ta upp sådana vittnesmål. I sina skarpa sammanstötningar med fariséerna hade sadducéerna använt sig av liknande uttalanden om dem. Och sådana vittnesmål skulle inte ha något avgörande inflytande hos romarna, som själva äcklades över fariséernas förmätna anspråk. Det fanns också många som kunde vittna om att Jesus hade ringaktat judarnas traditioner. Han hade uttalat sig respektlöst om många av deras förordningar. Men i fråga om traditionerna stod fariséer och sadducéer i strid med varandra. Inte heller sådana bevis skulle ha något värde inför romarna. Jesu fiender vågade inte anklaga honom för sabbatsbrott, eftersom en undersökning skulle avslöja av vad slag hans verksamhet var. Om hans underverk, då han botat sjuka, skulle komma fram i ljuset, skulle prästernas avsikter omintetgöras.
(703) Falska vittnen hade fått betalning för att anklaga Jesus för att uppegga folket till uppror och försök att grunda ett eget rike. Men deras vittnesmål visade sig vara svävande och motstridiga. Under förhöret motsade de sina egna uttalanden.
(703) Tidigt under sin verksamhet hade Jesus sagt: "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." Med profetians symboliska språk hade han därigenom förutsagt sin egen död och uppståndelse. "Men det var om sin kropps tempel han talade" – Joh. 2:19, 21. Dessa ord hade judarna tolkat bokstavligt och menade att han syftade på templet i Jerusalem. Av allt det som Jesus hade sagt kunde prästerna inte finna någonting som de kunde använda emot honom, med undantag av detta. Genom att felaktigt återge dessa ord hoppades de kunna uppnå en fördel. Romarna hade varit med om att återuppbygga och utsmycka templet. De var synnerligen stolta över det. Varje föraktfullt uttalande om templet skulle utan tvivel väcka deras förbittring. Här kunde romare och judar, fariséer och sadducéer enas. De höll alla templet högt i ära. I denna sak fann man två vittnen, vilkas vittnesmål inte var lika motstridiga som de andras hade varit. Den ene av dem, en som hade fått betalning för att anklaga Jesus, sade: "Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen'." Därigenom blev Jesu ord felaktigt återgivna. Hade de blivit korrekt återgivna såsom han hade sagt dem, skulle de inte ha kunnat fälla honom för det i Stora Rådet. Om Jesus bara hade varit människa, så som judarna hävdade, skulle hans uttalande kunnat ha betraktats som verklighetsfrämmande skrytsamhet, men de skulle inte ha kunnat bli någon grund för en anklagelse för hädelse. Inte ens i det oriktiga sätt på vilket orden framställdes av falska vittnen skulle de, enligt romarnas rättsuppfattning, kunna leda till en dödsdom.
(704) Försvarade sig inte
Jesus lyssnade tåligt till de motstridiga vittnesmålen men försvarade sig inte med ett enda ord. Till slut hade hans anklagare ohjälpligt snärjt in sig och blev förvirrade och rasande. Förhöret gav inga resultat. Det såg ut som om deras komplott skulle misslyckas. Kaifas var förtvivlad. Det återstod bara en sista utväg: Jesus måste tvingas till att döma sig själv. Översteprästen reste sig från domarsätet och med ansiktet förvridet av vrede och med en röst och ett uppförande som tydligt visade, att om det stått i hans makt, skulle han ha slagit ned fången som stod framför honom. "Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?" skrek han. Jesus stod fortfarande tyst. "Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm som föres bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det – ja, han öppnade icke sin mun." – Jes. 53:7.
(704) Till slut höjde Kaifas sin högra hand mot himmelen och vände sig till Jesus i form av en högtidlig ed: "Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son."
(704) Inför denna vädjan kunde Jesus inte förbli tyst. Det finns tillfällen då man skall vara tyst och tillfällen då man skall tala. Han hade inte talat, förrän han blev direkt tilltalad. Han visste att svaret skulle göra en dödsdom ofrånkomlig. Men denna vädjan gjordes av den högsta erkända auktoriteten i nationen och i den Högstes namn. Jesus ville inte underlåta att visa en korrekt respekt för lagen. Och mer än så, hans eget förhållande till Fadern hade ifrågasatts. Han måste uttala sig klart om sitt väsen och om sitt uppdrag. Jesus hade sagt till sina apostlar: "Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen." – Matt. 10:32. Nu gav han eftertryck åt denna undervisning genom sitt eget exempel. Alla lyssnade spänt. Allas blickar riktades mot hans ansikte i det att han svarade: "Du har själv sagt det." Ett himmelskt ljus tycktes upplysa hans bleka ansikte, då han tillade: "Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar."
(705) Under ett ögonblick lyste Jesu gudomliga natur igenom hans mänskliga gestalt. Översteprästen kröp samman under Frälsarens genomträngande blick. Denna blick tycktes läsa hans dolda tankar och bränna sig in i hans sinne. Aldrig någonsin under sitt liv efter denna stund skulle han glömma denna forskande blick från Guds förföljde Son.
(705) "Härefter", sade Jesus, "skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar." Med dessa ord omtalade Jesus den scenförändring som då skulle äga rum. Han, livets och härlighetens Herre, skulle sitta på Guds högra sida. Han skulle vara hela jordens domare och hans beslut skulle inte kunna överklagas. Då skulle allt det som var dolt dras fram i ljuset från Guds ansikte. Dom skulle fällas över varje människa efter hennes gärningar.
(705) Jesu ord skrämde översteprästen. Tanken att det skulle bli en uppståndelse från de döda, då alla skulle ställas inför Guds domstol för att få lön efter sina gärningar, var en skrämmande tanke för Kaifas. Han ville inte tro att han i framtiden skulle dömas i överensstämmelse med sina gärningar. I hans sinne dök en scen upp i vilken han såg händelserna i den slutliga domen. Under ett kort ögonblick såg han den skrämmande scenen då gravarna öppnades och lämnade ifrån sig sina döda, tillsammans med hemligheter som han hade hoppats skulle vara dolda för all evighet. Ett ögonblick kände han sig som om han stode inför den evige domaren. Dennes blick som ser allt, läste hans inre och drog fram i ljuset hemligheter, som han hade trott skulle vara dolda tillsammans med de döda.
(705) Scenen försvann för prästens inte syn. Jesu ord genomträngde märg och ben hos sadducéen. Kaifas hade förnekat läran om uppståndelsen, domen och om ett tillkommande liv. Nu greps han av ett ursinne av satanisk våldsamhet. Skulle denne man som stod inför honom som fånge, angripa hans mest omhuldade idéer? Han rev sönder sina kläder för att folket skulle kunna se hans föregivna avsky. Han krävde att fången utan ytterligare förberedande förhör skulle dömas för hädelse. "Vad behöva vi mer några vittnen? Vi hava nu hört hädelsen. Vad synes eder?" Och alla dömde honom till döden.
(706) Översteprästen dömde sig själv
Överbevisning, blandad med ursinne, kom Kaifas att handla som han gjorde. Han var rasande på sig själv för att han hade trott på Jesu ord. I stället för att "riva sönder" sitt sinne i djupt erkännande av sanningen och bekänna Jesus som Messias, rev han sönder sina prästerliga kläder i medvetet motstånd. Denna handling var djupt betydelsefull. Litet förstod Kaifas av dess innebörd. Genom denna handling, som utfördes för att påverka domarna och för att försäkra sig om att Jesus bleve dömd, hade översteprästen dömt sig själv. Enligt Guds lag var han inte längre lämplig för prästämbetet. Han hade avkunnat dödsdomen över sig själv.
(706) En överstepräst fick inte riva sönder sina kläder. Enligt den levitiska lagen var detta förbjudet under dödsstraff. Inte under några omständigheter och inte av något skäl fick prästen riva sönder sin ämbetsdräkt. Det var sed bland judarna att riva sönder sina kläder vid vänners död, men denna sed fick inte prästerna följa. Jesus hade gett Moses uttrycklig befallning om detta. (3 Mos. 10:6.)
(706) Allt det som prästen hade på sig skulle vara helt och utan fläck. Dessa vackra ämbetsdräkter var en symbol på den stora förebildens, Jesu Kristi väsens, egenskaper. Ingenting annat än fullkomlighet både i klädedräkt och i hållning, i ord och anda skulle kunna godtas inför Gud. Han är helig och den jordiska gudstjänsten måste vara en bild på hans helighet och fullkomlighet. Ingenting annat än fullkomlighet kunde vara en passande framställning av den himmelska tjänstens helighet. En dödlig människa kunde "sönderriva" sitt eget sinne genom att visa en ångerfull och ödmjuk anda. Detta var vad Gud ville se. Men ingenting sönderrivet fick förekomma i den prästerliga ämbetsdräkten. Detta skulle fördärva framställningen av himmelska ting. Den överstepräst som vågade uppträda i heligt ämbete och befatta sig med helgedomstjänsten i sönderriven ämbetsdräkt, skulle ha betraktats som en som hade skilt sig ifrån Gud. Genom att riva sönder sina kläder avskar han sig från att vara en förebildlig person. Han godkändes inte längre av Gud som tjänstgörende präst. Detta sätt att handla, såsom Kaifas gjorde, avslöjade mänskliga lidelser och mänsklig ofullkomlighet.
(707) Genom att riva sönder sina kläder satte Kaifas Guds lag ur funktion för att följa en mänsklig tradition. Enligt den lag som människor hade utfärdat, kunde en präst utan att ådra sig skuld, riva sönder sina kläder vid fall av hädelse för att visa sin rädsla för synden. På så sätt blev Guds lag omintetgjord genom mänskliga lagar.
(707) Varje handling från översteprästens sida betraktades med intresse av folket. Kaifas trodde att det skulle få effekt genom att visa hans fromhet. Men genom denna handling, som avsåg att vara en anklagelse mot Jesus, hånade han Honom om vilken Gud hade sagt: "Ty mitt namn är i honom." – 2 Mos. 23:21. Han gjorde sig nu själv skyldig till hädelse. Han stod under Guds förkastelsedom, då han uttalade domen över Jesus som hädare. Då Kaifas rev sönder sina kläder, var hans handling betecknande för den inställning judafolket som nation efter en tid skulle inta inför Gud. Det folk som en gång var gynnat av Gud, var på väg att skilja sig från honom och höll snabbt på att bli ett folk som Gud skulle vägra att erkänna som sin egendom. Då Jesus på korset ropade: "Det är fullbordat" (Joh. 19:30), och förlåten i templet revs i två stycken, förkunnade den helige väktaren att judafolket hade förkastat honom som var uppfyllelsen av alla deras symboler, verkligheten bakom alla deras skuggbilder. Israel skildes från Gud. Med rätta kunde Kaifas då riva sönder sin ämbetsdräkt, som var bilden på att han gav sig ut för att vara en representant för den store översteprästen. Nu hade det ju inte längre någon betydelse för honom eller för folket. Med rätta kunde översteprästen riva sönder sina kläder av rädsla för sitt eget och för nationens öde.
(707) Stora Rådet hade förklarat Jesus skyldig till döden. Det stod emellertid i strid med judisk lag att förhöra en fånge under natten. Ett lagenligt domslut kunde inte utfärdas annat än i dagsljus och i fulltaligt rådsmöte. Trots detta blev Frälsaren nu behandlad som en dömd förbrytare. Han överlämnades till att skymfas av de djupast sjunkna och mest fördärvade bland människor. Översteprästens palats omslöts av en öppen plats, där soldater och människoskaror hade samlats. Över denna plats fördes Jesus till vaktrummet och möttes från alla sidor av förlöjligande för sitt påstående att han var Guds Son. Hans ord om att "sitta på Maktens högra sida" och att han skulle "komma på himmelens skyar" upprepades hånfullt. Under det att han uppehöll sig i vaktrummet, där han väntade på sitt lagenliga förhör, var han utan skydd. Den okunniga pöbeln hade sett den grymma behandling han utsatts för i Stora Rådet. På grund därav tog den sig frihet att visa alla djävulska drag i sin natur. Även det ädla och gudomliga hos Kristus eggade pöbeln till raseri. Hans ödmjukhet, hans oskuld och hans majestätiska tålamod fyllde dessa människor med ett hat som Satan var upphovet till. Barmhärtighet och rättfärdighet trampades under fötterna. Aldrig har en förbrytare behandlats på ett så omänskligt sätt, som fallet var med Guds Son.
(708) Det hårdaste slaget
Men en än mer genomträngande smärta drabbade Jesus. Det slag som medförde den svåraste plågan kunde ingen fiende ha gett honom. Under det att han underkastades ett skuggförhör hos Kaifas, hade han förnekats av en av sina egna apostlar.
(708) Efter att ha lämnat Mästaren i örtagården, vågade två av apostlarna på något avstånd följa den hop som hade tagit Jesus tillfånga. Dessa apostlar var Petrus och Johannes. I Johannes såg prästerna en välkänd Jesu apostel och gav honom tillträde till salen i förhoppning om att han, när han bleve vittne till sin ledares förödmjukelse, skulle överge tanken på att en sådan skulle kunna vara Guds Son. Johannes talade för Petrus så att de tillät också honom att gå in.
(709) Ute på den öppna platsen hade man tänt en eld, eftersom det var den kallaste delen av natten, strax före gryningen. En grupp satt omkring elden och Petrus tog övermodigt plats bland dem. Han ville inte bli igenkänd som en Jesu apostel. Genom att vårdslöst blanda sig med mängden hoppades han bli tagen för en av dem som hade fört Jesus till palatset.
(709) Men när eldsljuset lyste i Petrus' ansikte, tittade kvinnan, som höll vakt vid dörren, granskande på honom. Hon hade lagt märke till att han kom in tillsammans med Johannes och hon lade märke till att han såg nedslagen ut och trodde att han kunde vara en Jesu efterföljare.
(709) Hon var en av tjänarna i Kaifas' hushåll och hon var nyfiken. Hon sade till Petrus: "Är icke också du en av den mannens lärjungar?" Petrus blev överraskad och förvirrad. Allas ögon riktades omedelbart mot honom. Han låtsades inte förstå henne, men hon gav inte upp utan sade till dem som stod runt omkring henne, att denne man hade varit med Jesus. Petrus kände sig tvingad att svara och sade förargat: "Kvinna, jag känner honom icke." Detta var första förnekandet och omedelbart hördes tuppen gala. Å Petrus! Så snar att skämmas för Mästaren, så snar att förneka din Herre!
(709) Då aposteln Johannes kom in i rättssalen, sökte han inte på något sätt dölja att han var i Jesu sällskap. Han blandade sig inte med den råa skaran som hånade hans Mästare. Han blev inte tillfrågad, eftersom han inte tog på sig någon falsk roll och därigenom utsatte sig för misstankar. Han drog sig tillbaka till ett hörn, där pöbeln inte skulle lägga märke till honom, men ändå så nära intill Jesus som det var möjligt för honom att komma. Här kunde han se och höra allt som försiggick, under det att hans Herre förhördes.
(709) Petrus hade inte tänkt att det skulle avslöjas vem han verkligen var. Genom att ta på sig en min av likgiltighet hade han ställt sig på fiendens mark. Han blev därför ett lätt byte för frestelsen. Om han hade blivit uppfordrad att kämpa för Mästaren, skulle han ha varit en modig kämpe. Men när hånets pekfinger riktades mot honom, visade han sig vara en feg stackare. Många som inte viker undan för öppen strid för sin Herre, låter sig genom förlöjligande förledas till att förneka sin tro. Genom att umgås med dem som de inte skulle umgås med ställer de sig på frestelsens mark. De inbjuder fienden att fresta dem och de förleds till att säga och göra sådant som de under andra omständigheter aldrig skulle ha gjort sig skyldiga till. Den Kristi efterföljare som i våra dagar döljer sin tro under en mask av fruktan för lidande och hån, förnekar sin Herre lika påtagligt som Petrus förnekade honom i rättssalen.
(710) Petrus försökte inte visa något intresse för förhöret av Mästaren, men hans inre vred sig av sorg då han hörde de fruktansvärt hånande orden och såg den behandling Jesus blev utsatt för. Och mer än så. Han blev förvånad och vred över att Jesus ville förödmjuka sig själv och sina efterföljare, genom att finna sig i en sådan behandling. För att dölja sina verkliga känslor, försökte han sluta sig till Jesu förföljare i deras olämpliga skämt. Men hans uppträdande var onaturligt. Hans sätt att handla var en lögn. Då han försökte tala som en ointresserad, kunde han inte hålla tillbaka tonfall av förargelse och vrede över det hån och de förolämpningar, med vilka man överöste hans Mästare.
(710) För tredje gången förnekad
För andra gången riktades uppmärksamheten mot honom. Han blev åter beskylld för att vara en av dem som hade följt Jesus. Han förklarade nu med en ed: "Jag känner icke den mannen." Han hade åter fått ett tillfälle. En timme senare kom en av översteprästens tjänare, en nära släkting till den man som Petrus hade huggit örat av, fram till honom och frågade honom: "Såg jag icke själv att du var med honom i örtagården?" "Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju." Detta fick Petrus att gripas av raseri. Jesu apostlar var kända för sitt rena tal. Men för att helt föra sina utfrågare bakom ljuset och rättfärdiga sitt påtagna beteende förnekade Petrus nu sin Mästare med eder och svordomar. Återigen hördes tuppen gala. Petrus hörde den nu och han kom ihåg Jesu ord: "Förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig." – Mark. 14:30. Medan ännu de lumpna ederna hördes från Petrus och tuppens galande ännu gav eko i hans öron, vände Frälsaren sig bort från domarna med deras rynkade pannor och såg med öppen blick på sin arme apostel. Samtidigt drogs Petrus' blick mot Mästaren. I detta milda ansikte såg han uttryck för djup medkänsla och sorg, men någon vrede såg han inte där.
(711) Då han såg detta bleka, lidande ansikte och dess skälvande läppar och uttrycket av medlidande och förlåtelse, genomborrades hans sinne som av en pil. Samvetet vaknade. Minnet fungerade. Petrus erinrade sig sitt löfte för några få timmar sedan om att han skulle följa sin Herre till fängelse och till död. Han kom ihåg sin bedrövelse, då Frälsaren sade till honom i påskmåltidsrummet, att han skulle förneka sin Herre tre gånger samma natt. Petrus hade just sagt att han inte kände Jesus. Nu kände han emellertid med bitter sorg hur väl hans Herre kände honom och hur exakt han hade läst hans tankar och den falskhet som han inte ens själv visste något om.
(711) En våg av minnen rusade in över honom. Frälsarens medkännande barmhärtighet, hans godhet och tålamod, hans mildhet och fördragsamhet med sina felande apostlar, alltsammans mindes han. Han kom ihåg varningen: "Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet." – Luk. 22:31, 32. Han tänkte med förskräckelse tillbaka på sin egen otacksamhet, sitt förnekande, sina falska eder. Ytterligare en gång betraktade han sin Herre och såg en vanhelgad hand lyftas för att slå Jesus i ansiktet. Ur stånd att uthärda denna scen, störtade han med förkrossat sinne ut ur domsalen.
(711) Han fortsatte vidare i ensamhet och mörker, utan att veta och utan att fråga efter vart han gick. Till sist befann han sig i Getsemane. Det som ägt rum några få timmar tidigare, kom nu levande för honom på nytt. För sin inte syn såg han sin Herres lidande ansikte, fläckat av blodig svett och förvridet av ångest. Med bittra samvetskval erinrade han sig, att Jesus under gråt och i själångest hade kämpat ensam i bön, medan de som skulle ha förenat sig med honom i den ödesdigra stunden, låg och sov. Han kom ihåg hans allvarliga uppmaning: "Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse." – Matt. 26:41. Han blev på nytt vittne till scenen i domsalen. Det var en plåga för hans sargade sinne att veta, att han hade fogat den tyngsta bördan till Frälsarens förödmjukelse och sorg. Just på samma plats, där Jesus i ångest hade uttömt sin själ för Fadern, föll Petrus på sitt ansikte och önskade att han skulle få dö.
(712) Det var genom att sova, när Jesus bad honom att vaka och bedja, som Petrus beredde vägen för sin stora synd. Alla apostlarna orsakade sig stor förlust genom att sova under denna kritiska stund. Jesus visste om det eldprov som de skulle genomgå. Han visste hur Satan skulle arbeta på att förlama deras sinnen, så att de skulle vara oförberedda för provet. Det var därför han gav dem denna varning. Om de hade använt dessa timmar i örtagården till att vaka och bedja, skulle Petrus inte ha lämnats att vara beroende av sin egen svaga kraft. Han skulle inte ha förnekat sin Herre. Om apostlarna hade vakat med Jesus i hans ångest, skulle de ha varit beredda på att se hans lidanden på korset. De skulle i viss utsträckning ha förstått orsakerna till hans överväldigande ångest. De skulle ha kunnat erinra sig hans ord som talade om hans lidanden, hans död och hans uppståndelse. Mitt i denna, den mest ödesdigra stundens dysterhet skulle några stålar av hopp ha upplyst mörkret och stärkt deras tro.
(712) Förklarat sig vara Guds Son
Så snart det blivit dag, samlades Stora Rådet på nytt. Åter fördes Jesus in i rådssalen. Han hade förklarat att han var Guds Son. De hade gjort hans ord till en anklagelse emot honom. Men de kunde inte döma honom på grund härav. Många av dem hade inte varit närvarande under nattmötet och hade inte hört hans ord. De visste också att den romerska domstolen inte skulle finna någonting i dessa ord som förtjänade döden. Men om de alla kunde få höra dessa ord återupprepas av honom själv, kunde de kanske uppnå sin avsikt. Hans påstående att han var Messias kunde de kanske lägga fram som ett upproriskt, politiskt påstående.
(712) "Är du Messias?", sade de, "så säg oss det." Men Jesus svarade inte. De fortsatte att bearbeta honom med frågor. Till sist svarade han med sorgfyllt allvar: "Om jag säger eder det, så tron I det icke. Och om jag frågar, så svaren I icke." Men för att de skulle lämnas utan ursäkt tillade han den högtidliga varningen: "Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida."
(713) "Så är du då Guds Son?", frågade de med en röst. Han svarade dem: "I sägen det själva, att jag är det." De ropade: "Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun."
(713) Dödsdom uttalad
Och så fälldes den tredje domen av de judiska myndigheterna att Jesus skulle dö. Allt som nu var nödvändigt, menade de, var att romarna stadfäste domen och att de överlämnade honom i deras händer.
(713) Så kom den tredje scenen av hån och smädelser, värre till och med än den han utsatts för av den okunniga pöbeln. I själva närvaron av prästerna och rådsherrarna och med deras godkännande ägde detta rum. Varje känsla av sympati och mänsklighet hade lämnat deras sinnen. Om deras argument var svaga och inte kunde tysta honom, hade de andra vapen, sådana som under alla tidsåldrar hade använts för att tysta kättare: lidande, våld och död.
(713) Då domarna hade uttalat domen över Jesus, blev folket besatt av ett sataniskt raseri. Vrålet av rösterna liknade vilda djurs vrål. En skara störtade iväg mot platsen där Jesus stod under det att de ropade: Han är skyldig, låt honom dö! Om det inte hade varit för de romerska soldaterna, skulle Jesus inte ha levt tillräckligt länge för att bli spikad vid Golgata kors. Han skulle ha slitits i stycken inför domarnas ögon, om inte de romerska myndigheterna både gripit in och med vapenmakt hållit pöbelns våldsamhet i tyglar.
(713) Icke-judiska män vredgades över den brutala behandling som den utsattes för, som man ännu inte hade några bevis emot. De romerska ämbetsmännen förklarade att judarna, genom att fälla dom över Jesus, hade kränkt den romerska makten och att det stod i strid med judisk lag att döma en man till döden på grund av hans eget vittnesmål. Detta ingripande orsakade ett litet uppehåll i förhandlingarna. De judiska ledarna var dock lika okänsliga för skamkänsla som för medkänsla.
(714) Präster och rådsherrar glömde sitt ämbetes värdighet och hånade Guds Son med skamlösa tillmälen. De hånade honom för hans härstamning. De förklarade att hans förhävelse, då han förklarade sig vara Messias, gjorde att han förtjänade den mest vanärande död. De mest fördärvade i folkhopen utsatte Frälsaren för den mest avskyvärda misshandel. Ett gammalt klädstycke kastades över hans huvud och hans förföljare slog honom i ansiktet och sade: "Profetera: Vem var det som slog dig?" Då tygstycket avlägsnades spottade den usle nidingen honom i ansiktet.
(714) Guds änglar nedtecknade exakt alla kränkande blickar, ord och handlingar mot sin älskade anförare. En dag kommer dessa nedriga människor, som föraktade och spottade Jesus i hans lugna, bleka ansikte, att få se hans ansikte i sin härlighet lysa klarare än solen.