(715) Berättelsen om Judas visar oss det sorgliga slutet av ett liv som kunde ha blivit hedrat av Gud. Om Judas hade dött före sin sista resa till Jerusalem, skulle han ha blivit betraktad som en man som var värdig en plats bland de tolv, och man skulle ha saknat honom mycket. Den avsky som har följt honom genom alla århundraden skulle inte ha existerat, om han inte hade visat sig äga de egenskaper som kom i dagen vid slutet av hans liv. Men det fanns en avsikt med att hans karaktär uppenbarades för världen. Det skulle tjäna till varning för alla som i likhet med honom skulle komma att svika ett heligt förtroende.
(715) Strax före påsken hade Judas förnyat sin överenskommelse med prästerna om att överlämna Jesus i deras händer. Han kom överens med dem om att Frälsaren skulle gripas på en av de platser där denne ägnade sig åt meditation och bön. Efter festen i Simons hus hade Judas tillfälle att överväga den handling han hade erbjudit sig att utföra, men hans beslut blev oförändrat. För trettio silverpenningar – priset på en slav – sålde han härlighetens Herre till vanära och död.
(715) Judas var av naturen svårt penningkär. Men han hade inte alltid varit tillräckligt fördärvad för att begå en handling som denna. Han hade gett girighetens anda näring, till dess att den blev den härskande drivkraften i hans liv. Kärleken till pengar fick övertag över hans kärlek till Jesus. Genom att bli slav under denna last överlämnade han sig åt Satan. Därmed kunde han drivas hur långt som helst i synd.
(715) Judas hade slutit sig till Jesu närmaste efterföljare då stora folkskaror följde Jesus. Frälsarens undervisning rörde deras sinnen. De klängde sig hänfört fast vid hans ord, då han undervisade i synagogan, vid sjöstranden eller på berget. Judas såg de sjuka, de halta och de blinda strömma till Jesus från städer och byar. Han såg de döende läggas vid hans fötter. Han blev vittne till Frälsarens väldiga gärningar, när han botade de sjuka, drev ut onda andar och uppväckte de döda. Han kände i sitt eget väsen övertygelsen om Jesu makt. Han erkände Jesu lära som mycket högre än allt han någonsin tidigare hade hört. Han älskade den store läraren och ville vara hos honom. Han hyste en önskan om att hans karaktär och liv skulle förändras och han hoppades uppnå detta genom att förena sig med Jesus. Frälsaren avvisade inte Judas. Han gav honom en plats bland de tolv. Han gav honom förtroende att utföra en evangelists gärning. Han utrustade honom med kraft att bota sjuka och att utdriva onda andar. Men Judas kom aldrig så långt att han överlämnade sig fullt och helt till Jesus. Han släppte inte helt sin världsliga ärelystnad eller sin kärlek till pengar. Även om han tog emot ställningen som en Jesu tjänare, underkastade han sig inte gudomlig omdaning. Han tyckte att han kunde behålla sitt eget omdöme och sina egna uppfattningar och han utvecklade en benägenhet att kritisera och anklaga.
(716) Judas var högt aktad av apostlarna och hade stort inflytande över dem. Själv hade han höga tankar om sina egna kvalifikationer och menade om sina bröder, att de var honom långt underlägsna i omdöme och skicklighet. De såg inte sina tillfällen, menade han, och utnyttjade inte den fördel som omständigheterna erbjöd. Församlingen skulle aldrig vinna framgång med så kortsynta män som ledare. Petrus var häftig och ville handla utan att tänka sig för. Johannes, som samlade på de sanningar om vilka Jesus undervisade, blev av Judas betraktad som en dålig finansman. Matteus, som i sin utbildning hade fått lära sig noggrannhet i alla avseenden, var väldigt noga med hänsyn till ärlighet. Han tänkte ständigt på de ord Jesus framhöll och blev så upptagen av dem, att man, enligt Judas' uppfattning, inte kunde anförtro krävande och vittomfattande affärsangelägenheter åt honom. Så gick Judas igenom alla apostlarna och smickrade sig med att församlingen ofta skulle komma i förlägenhet och svårigheter, om det inte vore för hans duglighet som ledare. Judas betraktade sig som den skickligaste, den som inte lät sig duperas. Enligt sin egen värdering var han en ära för saken. Som sådan framställde han också alltid sig själv.
(717) Judas var blind för svagheten i sin egen karaktär. Jesus ställde honom där han skulle få tillfälle att kunna se och rätta till detta. Som kassör för apostlarna blev han anmodad att sörja för den lilla gruppen och att avhjälpa de fattigas behov. Då Jesus i rummet där de åt påskmåltiden sade till honom: "Gör snart vad du gör" (Joh. 13:27), trodde apostlarna att han hade bett honom om att köpa det nödvändigaste till högtiden eller ge något till de fattiga. Genom att betjäna andra kunde Judas ha utvecklat en osjälvisk anda. Men under det att Judas dagligen lyssnade till Jesu undervisning och såg hans osjälviska liv, gav han efter för sin benägenhet till girighet. De små summor som kom i hans händer var en källa till ständig frestelse. När han gjorde Jesus en liten tjänst eller han använde litet tid till religiösa ändamål, tog han betalt ur deras magra tillgångar. Enligt hans egen uppfattning tjänade dessa förevändningar som ursäkt för hans handlingssätt, men i Guds ögon var han en tjuv.
(717) Jesu ofta upprepade undervisning om att hans rike inte var av denna världen, var en förolämpning för Judas. Han hade skisserat den metodik som han väntat att Jesus skulle följa i sitt arbete. Han hade planerat att Johannes Döparen skulle fritas från fängelset. Men vad hände? Johannes blev överlämnad till att halshuggas. Och i stället för att hävda sin konungsliga rätt och hämnas Johannes' död, drog sig Jesus tillsammans med apostlarna tillbaka till en plats på landet. Judas ville ha en mer aggressiv krigföring. Han menade, att om inte Jesus hindrade apostlarna från att genomföra sina planer, skulle verket få större framgång. Han lade märke till de judiska ledarnas tilltagande fiendskap. Han såg att Jesus inte tog upp deras utmaning, då de krävde att Jesus skulle låta dem få se ett tecken från himmelen. Hans sinne var öppet för otro. Fienden insköt frågande och upproriska tankar. Varför dröjde Jesus så mycket kring det som var nedslående? Varför talade han om prövningar och förföljelser för sig själv och för sina efterföljare? Utsikten att få en hög ställning i det nya riket hade kommit Judas att sluta sig till Jesu sak. Skulle hans förhoppningar medföra besvikelse? Judas menade inte direkt att Jesus inte var Guds Son, men han stod frågande. Han sökte finna en eller annan förklaring till hans väldiga gärningar.
(718) Själviska syften förblindade
Trots Frälsarens egen undervisning framhöll Judas ständigt tanken, att Jesus skulle regera som konung i Jerusalem. Då de femtusen blev mättade, försökte han genomföra detta. Vid detta tillfälle hjälpte Judas till med att dela ut maten till den hungriga folkmassan. Han hade tillfälle att se det goda som det stod i Jesu makt att uträtta för andra. Han kände den tillfredsställelse som alltid kommer av att tjäna Gud. Han hjälpte till att föra de sjuka och lidande bland folkmassan fram till Jesus. Han såg vilken lindring, vilken glädje och fröjd som kom in i människors sinnen genom Återupprättarens läkande kraft. Han kunde ha förstått Jesu metoder, men hans egna själviska önskemål förblindade honom. Judas var den förste att dra fördel av den hänförelse som undret med bröden väckte. Det var han som satte igång planen att med våld göra Jesus till konung. Hans förhoppningar var stora. Hans besvikelse blev bitter.
(718) Jesu tal i synagogan om livets bröd blev vändpunkten i Judas' historia. Han hörde orden: "Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder." – Joh. 6:53. Han såg att Jesus erbjöd andliga, snarare än världsliga, fördelar. Han betraktade sig själv som vidsynt. Han menade att han kunde förstå, att Jesus inte skulle vinna någon ära och att han inte kunde erbjuda några höga positioner åt sina efterföljare. Han beslöt sig för att inte ansluta sig så nära Jesus att han inte kunde dra sig tillbaka. Han skulle avvakta. Och han avvaktade.
(718) Från den stunden gav han uttryck åt tvivel som förvirrade apostlarna. Han förde fram stridsfrågor och vilseledande uppfattningar och upprepade de argument som de skriftlärde och fariséerna kom med mot Jesu undervisning. Alla de små och stora problem och svårigheter och skenbara hinder för evangelii framgång som framfördes, tolkade Judas som bevis mot dess tillförlitlighet. Han kunde citera Skriftställen som inte hade något samband med de sanningar som Jesus framhöll. Dessa Skriftställen, som hade rivits loss från sitt sammanhang, gjorde apostlarna förlägna och förstärkte den modlöshet som ständigt tryckte dem. Men allt detta gjorde Judas på ett sådant sätt, att det kom att se ut som om han var väldigt samvetsgrann. Och under det att apostlarna sökte efter bevis som bekräftelse på den store Lärarens ord, kunde Judas nästan omärkligt leda dem in på ett annat spår. På ett djupt religiöst och skenbart klokt sätt framställde han tingen i en belysning, som skilde sig från den i vilken Jesus hade framställt dem. Därigenom gav han Jesu ord en innebörd som Jesus inte hade avsett. De antydningar som Judas kom med, uppeggade ständigt till en äregirig önskan om timliga fördelar. Detta ledde apostlarna bort från de viktiga ting som de skulle ha tänkt på. Tvisten om vem av dem som skulle vara den störste, inleddes vanligtvis av Judas.
(719) Jesu samtal med den rike, unge rådsherren om villkoren för att kunna bli en efterföljare, gjorde Judas missnöjd. Han ansåg att det här hade begåtts ett fel. Om sådana män som denne rådsherre kunde knytas till de troende, skulle det ha bidragit till att stödja Kristi sak. Om Judas bara bleve godkänd som rådgivare, menade han, skulle han kunna föreslå många planer till fördel för den lilla församlingen. Hans principer och metoder skulle avvika något från dem som Jesus använde, men i dessa saker ansåg han sig vara klokare än Jesus.
(719) I allt det som Jesus sade till sina apostlar, fanns det något som Judas inom sig inte instämde i. Under hans inflytande utförde missnöjets surdeg snabbt sin uppgift. Apostlarna såg inte den verkliga inspirationskällan till allt detta. Jesus såg emellertid att Satan höll på att överföra sina egenskaper på Judas och därigenom öppna en kanal, genom vilken han skulle kunna påverka de andra apostlarna. Detta hade Jesus förklarat ett år före förrådandet. "Och likväl är en av eder en djävul." – Joh. 6:70.
(719) Men Judas gjorde inte öppet motstånd och tycktes inte heller ifrågasätta Frälsarens undervisning. Han kom inte heller med några klart uttalade invändningar, förrän vid festen i Simons hus. Då Maria smörjde Frälsarens fötter, avslöjade Judas sin giriga natur. Vid tillrättavisningen från Jesus tycktes själva hans anda bli förvandlad till galla. Sårad stolthet och en önskan om hämnd bröt ner alla barriärer. Den girighet som han så länge hade närt, fick makt över honom. Detta kommer alla de att få uppleva som fortsätter med att spela under täcket med synden. De ondskans drag som man inte står emot och övervinner, kommer att leda till att vi ger efter för Satans frestelser. Vi blir fångar under hans vilja.
(720) Ännu inte helt förhärdad
Men Judas var ännu inte helt förhärdad. Även efter det att han två gånger hade förbundit sig att förråda Frälsaren, fanns det tillfälle för honom att ångra sig. Vid påskmåltiden visade Jesus sin gudomliga natur genom att avslöja förrädarens avsikter. I sin mildhet lät han Judas få vara med om den tjänst han utförde för apostlarna. Men kärlekens sista vädjan avvisades. Därmed var saken avgjord för Judas' vidkommande. De fötter som Jesus hade tvått gick för att att utföra förrädarens uppgift.
(720) Judas menade att om det var så att Jesus skulle korsfästas, måste händelsen inträffa. Hans egen handling att förråda Frälsaren skulle inte komma att förändra utgången. Om Jesus inte skulle dö, skulle den bara tvinga honom att göra sig fri. Under alla förhållanden skulle Judas vinna något genom sitt förräderi. Han räknade med att han hade gjort en god affär genom att förråda sin Herre.
(720) Judas trodde emellertid inte att Jesus skulle låta sig gripas. Hans avsikt med att förråda honom var att lära honom en läxa. Han menade att han skulle spela en roll som skulle göra Frälsaren uppmärksam på honom och härefter behandla honom med den respekt som tillkom honom. Men Judas visste inte att han överlämnade Jesus till döden. Hur ofta hade det inte hänt, under det att Frälsaren undervisade i liknelser, att de skriftlärde och fariséerna hade dragits med av hans slående illustrationer. Hur ofta hade de inte uttalat domen över sig själva. När sanningen trängde in i deras sinnen hade de ofta blivit fyllda av raseri. De hade tagit upp stenar för att kasta på honom, men gång på gång hade han undkommit dem. Efter det att han hade undgått så många snaror, menade Judas, skulle han säkert inte låta sig gripas nu.
(721) Judas beslöt att ställa Jesus på prov. Om han verkligen var Messias, skulle folket som han hade gjort så mycket för, samla sig omkring honom och utropa honom till konung. Detta skulle för all framtid övertyga många som nu var ovissa. Judas skulle få äran av att ha satt konungen på Davids tron. Och därigenom skulle han tillförsäkra sig den främsta platsen näst efter Jesus i det nya riket.
(721) Den falske aposteln utförde sin del genom att förråda Jesus. Då han i örtagården sade till pöbelns ledare: "Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa" (Matt. 26:48), trodde han fullt och fast att Jesus skulle glida ur deras grepp. Om de sedan skulle klandra honom, skulle han säga: "Sade jag er inte, att ni inte skulle kunna hålla honom fast."
(721) Judas såg att de som grep Jesus, följde hans uppmaning och band honom ordentligt. Med förvåning såg han att Jesus lät sig föras bort. Med ängslan följde han honom från örtagården till förhöret hos de judiska rådsherrarna. Vid varje rörelse väntade han att Jesus skulle överraska sina fiender genom att visa sig vara Guds Son inför dem och göra alla deras intriger och deras makt om intet. Men då timme efter timme gick och Jesus fann sig i allt det hån som de överöste honom med, blev förrädaren överväldigad av en fruktansvärd skräck för att han hade sålt sin Herre till döden.
(721) Då förhöret närmade sig sitt slut kunde Judas inte längre uthärda sitt skuldmedvetna samvetes tortyr. Plötsligt ljöd genom rättssalen en hes röst som fick alla att rysa av skräck: "Han är oskyldig, skona honom, o Kaifas!"
(721) Nu såg man Judas' högresta gestalt tränga sig fram genom den uppskrämda folkskaran. Hans ansikte var blekt och förgrämt. Stora svettdroppar syntes på hans panna. Han störtade fram till domarsätet. Han kastade de trettio silverpengarna som han fått för att förråda sin Herre, framför översteprästen. Ivrigt grep han tag i Kaifas' mantel och bönföll honom om att ge Jesus fri. Han förklarade att Jesus inte hade gjort någonting som förtjänade döden. Kaifas blev vred och gjorde sig fri ifrån honom, men blev förvirrad och visste inte vad han skulle säga. Prästernas falskhet hade avslöjats. Det var uppenbart att de hade mutat aposteln att förråda sin Herre.
(722) Jag har förrått oskyldigt blod
"Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod!" ropade Judas åter. Men översteprästen som nu återvunnit sin självbehärskning svarade hånfullt: "Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför." – Matt. 27:4. Prästerna hade varit villiga att göra Judas till sitt verktyg, men de föraktade hans lumpenhet. När han kom till dem och bekände, avvisade de honom hånfullt. Judas kastade sig nu ned för Jesu fötter, erkände honom som Guds Son och bönföll honom om att göra sig fri. Frälsaren klandrade inte sin förrädare. Han visste att Judas inte hade ångrat sig. Hans bekännelse hade framtvingats av hans skuldbelastade sinne som gett honom en fruktansvärd känsla av att han var fördömd och att domen väntade honom, men han kände ingen djup förkrossande sorg i sitt sinne över att ha förrått Guds felfrie Son och förnekat den Helige i Israel. Jesus uttalade ändå inte någon dom över honom. Han såg med medkänsla på Judas och sade: Därtill har jag kommit till världen.
(722) Ett mummel av förvåning ljöd genom folkskaran. Med förundran lade de märke till Jesu medkänsla med sin förrädare. Åter greps de av en övertygelse om att denne man var något mer än en dödlig. Men om han är Guds Son, frågade de, varför frigör han sig inte ifrån sina bojor och triumferar över sina åklagare?
(722) Judas såg att hans vädjanden var förgäves. Han störtade ut ur rådssalen med ropet: Det är för sent, det är för sent! Han kände att han inte kunde överleva att se Jesus korsfäst. I förtvivlan gick han bort och hängde sig.
(722) På vägen från Pilatus' rådssal till Golgata hände det senare på dagen en episod, som kom ropen och hånet att tystna i den ogudaktiga skara som förde Jesus till platsen för korsfästelsen. Då de passerade förbi en enslig plats fick de se liket efter Judas vid foten av ett förtorkat träd. Det var en upprörande scen. Det rep varmed han hade hängt sig i trädet, hade brustit under hans tyngd. I fallet hade hans kropp blivit fruktansvärt lemlästad och hundarna höll nu på att äta upp den. Hans kvarlevor begravdes omedelbart, men hånet från folkskaran hade nu dämpats och månget blekt ansikte avslöjade de tankar som rörde sig i deras sinnen. Hemsökelsen tycktes redan drabba dem som gjort sig skyldiga till Jesu blod.