(772) Till slut hade Jesus lagts till vila. Den långa dagen av förödmjukelse och tortyr var slut. Då den nedgående solens sista strålar inledde sabbaten, låg Guds Son i stillhet i Josefs grav. Då nu hans uppdrag var fullbordat och hans händer knäppta i frid vilade han under sabbatens heliga timmar.
(772) I begynnelsen hade Fadern och Sonen vilat på sabbaten efter sitt skapelseverk. Då när "himmelen och Jorden" blivit "fullbordade med hela sin härskara" (1 Mos. 2:1), hade Skaparen och alla de himmelska väsendena i glädje betraktat den storslagna scenen, "medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop". (Job 38:7.) Nu vilade Jesus från återlösningsverket, och även om sorg rådde bland dem som älskade honom på jorden, var det glädje i himmelen. För de himmelska väsendenas blick var löftet om framtiden härligt. En återupprättad skapelse, ett återlöst folk som, efter att ha övervunnit synden, aldrig skulle kunna falla på nytt, detta som skulle bli resultatet av Jesu fullbordade uppdrag, kunde Gud och änglarna se. Den dag då Jesus vilade har för alltid knutits till denna scen. "Ostraffliga äro hans gärningar", och "allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen." – 5 Mos. 32:4; Pred. 3:14. Då när "allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun", kommer skapelsens vilodag, den dag då Jesus låg och vilade i Josefs grav, alltjämt att vara en dag av vila och jubel. (Apg. 3:21.) Himmel och jord skall förena sig i lovsång när de frälsta, vilodag efter vilodag, böjer sig i glädjefylld tillbedjan inför Gud och Lammet. (Hes. 66:23.)
(773) Under de avslutande händelserna på korsfästelsedagen gavs ett nytt bevis på profetians uppfyllelse och ett nytt vittnesmål om Jesu gudom. Då mörkret hade skingrats från korset och Frälsarens rop vid dödsstunden hade ljudit, hördes omedelbart en annan röst som sade: "Förvisso var denne Guds Son." – Matt. 27:54.
(773) Tre vittnen med olika bakgrund
Det var inte med viskande röst som dessa ord sades. Allas blickar vändes mot den som sade dem. Vem var det som hade talat? Det var kaptenen, en romersk soldat. Frälsarens gudomliga tålamod och hans plötsliga död med segerropet på sina läppar hade gjort intryck på denne icke judiske man. I den sargade, sönderslagna kroppen som hängde på korset hade den romerske kaptenen sett Guds Sons gestalt. Han kunde inte låta bli att bekänna sin tro. Så gavs åter ett vittnesmål om att vår Återlösare skulle få se resultat av sitt offer. På själva hans dödsdag hade tre människor med helt olika bakgrund bekänt sin tro: Kaptenen för den romerska vakten, den som bar Frälsarens kors och rånaren som dog på korset vid sidan om Jesus.
(773) Överjordisk stillhet
Då kvällen sänkte sig, vilade en överjordisk stillhet över Golgata. Folkhopen skingrades och många vände tillbaka till Jerusalem, helt annorlunda till sinnes än de hade varit på morgonen. Många hade kommit till korsfästelseplatsen av nyfikenhet och inte av hat till Jesus. Ändå hade de trott på prästernas anklagelser och betraktat Jesus som en förbrytare. Under onaturlig upphetsning hade de förenat sig med pöbelhopen för att smäda honom. Men då jorden höljdes i mörker och de stod där, anklagade av sitt eget samvete, kände de sig skyldiga till en stor oförrätt. Mitt i detta fruktansvärda mörker hördes inga skämt eller hånande skratt. Då mörkret försvann, begav de sig i tysthet tillbaka till sina hem. De var övertygade om att prästeras anklagelser var falska och att Jesus inte var någon hycklare. Några få veckor senare, då Petrus predikade på pingstdagen, var de med bland de tusenden som omvändes till Kristus.
(774) Men de judiska ledarna hade inte förändrats av de händelser som de hade varit vittnen till. Deras hat till Jesus hade inte blivit mindre. Det mörker som hade sänkt sig över jorden under korsfästelsen var inte tätare än det som alltjämt rådde i prästernas och rådsherrarnas sinnen. Vid Jesu födelse hade stjärnan känt honom och hade lett de vise männen till den krubba där han låg. De himmelska härskarorna hade känt honom och hade sjungit hans lov över Betlehems ängar. Sjön hade känt igen hans röst och hade lytt hans befallning. Sjukdom och död hade erkänt hans auktoritet och hade lämnat sitt byte ifrån sig till honom. Solen hade känt honom och vid åsynen av hans dödsångest hade den avskärmat sitt ljus. Klipporna hade känt honom och hade splittrats i småstycken vid hans rop. Den livlösa naturen hade känt Kristus och vittnat om hans gudom. Men Israels präster och rådsherrar kände inte Guds Son.
(774) I skräckfylld väntan
Men prästerna och rådsherrarna var inte lugna. De hade genomfört sina föresatser att röja Jesus ur vägen, men de hade ändå inte den känsla av seger, som de hade väntat sig. Även i det ögonblick, då de skenbart hade segrat, plågades de av tvivel om vad som därnäst kunde ske. De hade hört ropet: "Det är fullbordat!" "Fader, i dina händer befaller jag min Ande!” – Joh. 19:30: Luk. 23:46. De hade sett klipporna rämna, hade känt det kraftiga jordskalvet. De var rastlösa och oroliga.
(774) De hade varit avundsjuka på Jesus för hans inflytande över folket under det att han levde. De var avundsjuka på honom då han nu var död. De var betydligt mycket mer rädda för den döde Kristus än de hade varit för den levande Kristus. De var rädda för att folket skulle få sin uppmärksamhet än mer riktad på de händelser som hade åtföljt hans korsfästelse. De var rädda för följderna av det som skett den dagen. Framför allt var de angelägna om att hans kropp inte skulle bli kvar på korset under sabbaten. Sabbaten närmade sig nu och det skulle strida mot dess helighet att låta kropparna bli hängande på korsen. Med detta som förevändning vände sig de ledande judarna till Pilatus och begärde av honom att offrens död skulle påskyndas och att deras kroppar skulle tas ned innan solen gick ned.
(775) Profetia och påsklag uppfyllda
Pilatus var inte heller angelägen om att Jesu kropp skulle bli kvar på korset. Då han gav sitt samtycke blev de två rånarnas ben sönderslagna för att påskynda döden men det visade sig att Jesus redan var död. De råa soldaterna blev påverkade av det de hört och sett hos Jesus och de avstod från att krossa hans ben. Därigenom kom påsklagen att uppfyllas då Guds lamm offrades: "Intet därav skall lämnas kvar till morgonen och intet ben skall sönderslås därpå. I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom stadgat är därom." – 4 Mos. 9:12.
(775) Prästerna och rådsherrarna blev förvånade över att finna att Jesus redan var död. Döden på korset var i regel en långvarig process. Det var svårt att avgöra när livet hade upphört. Det var någonting man inte tidigare hade hört talas om att någon hade dött inom sex timmar efter korsfästelsen. Prästerna ville förvissa sig om att Jesus var död och på deras förslag stack en soldat ett spjut in i Frälsarens sida. Ur såret flöt det ut två tydliga och skilda strömmar: den ena av blod, den andra av vatten. Detta lade alla de kringstående märke till, och Johannes omtalar händelsen klart och tydligt. Han säger: "En av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: 'Intet ben skall sönderslås på honom'. Och åter ett annat skriftens ord lyder så: 'De skola se upp till honom som de hava stungit'." – Joh. 19:34-37.
(776) Efter uppståndelsen spred prästerna och rådsherrarna ett rykte att Jesus inte dog på korset, att han bara hade förlorat medvetandet och sedan kommit till liv igen. Ett annat rykte påstod att det inte var en verklig kropp av kött och ben, utan bara något som liknade en kropp som blev lagd i graven. De romerska soldaternas handlingar motbevisar dessa lögner. De bröt inte hans ben därför att han redan var död. För att tillfredsställa prästerna genomborrade de hans sida. Hade livet inte redan varit utsläckt, skulle detta sår ha medfört ögonblicklig död.
(776) Men det var inte spjutsticket och inte heller korsets smärta som förorsakade Jesu död. Det rop som ljöd "med hög röst" (Matt. 27:50; Luk. 23:46) i dödsögonblicket talar om att hans hjärta brast av själslig ångest. Han dödades av världens synd.
(776) Sorg och svikna förhoppningar
Med Jesu död gick apostlarnas hopp om intet. De betraktade hans slutna ögon, det sänkta huvudet, hans hoptovade och blodiga hår, hans genomborrade händer och fötter. Deras ångest var obeskrivlig. In i det allra sista hade de inte trott att han skulle dö. De kunde knappt tro att han verkligen var död. De var överväldigade av sorg. De kunde inte påminna sig hans ord, som hade förutsagt just denna scen. Inte något av det som han hade sagt gav dem någon tröst. De såg bara korset och dess blödande offer. Framtiden såg mörk och hopplös ut. Deras tro på Jesus hade gått om intet men aldrig hade de älskat sin Herre så som nu. Aldrig tidigare hade de haft en sådan känsla av hans betydelse och av sitt behov av hans närvaro.
(776) Till och med i döden var Jesu kropp högst värdefull for hans apostlar. De längtade efter att få ge honom en ärofull begravning. Men de visste inte hur detta skulle kunna låta sig göra. Förräderi mot den romerska makten var det brott som Jesus hade blivit dömd för. De som led döden för denna förseelse hänvisades till en gravplats som särskilt hade avsetts för sådana förbrytare. Aposteln Johannes hade tillsammans med kvinnorna från Galiléen stannat kvar vid korset. De kunde inte låta sin Herres kropp tas ned av okänsliga soldater och läggas i en vanärande grav. Ändå kunde de inte förhindra det. De kunde inte vänta sig någon välvilja från de judiska myndigheterna. De hade inte något inflytande hos Pilatus.
(777) I denna svåra belägenhet kom Josef från Arimatea och Nikodemus till apostlarnas hjälp. Båda var medlemmar av Stora Rådet och bekanta med Pilatus. Båda hade rikedom och inflytande. De hade bestämt att Jesu kropp skulle få en hedrande begravning.
(777) Motsägande rapporter
Josef gick djärvt till Pilatus och utbad sig av honom Jesu kropp. För första gången fick Pilatus veta att Jesus verkligen var död. Motsägande rapporter hade nått honom i fråga om de händelser som åtföljt korsfästandet, men beskedet om att Jesus var död hade man medvetet undanhållit honom. Pilatus hade varnats av prästerna och rådsherrarna för något bedrägeri från Jesu apostlars sida ifråga om hans kropp. Då han hört Josefs begäran, sände han bud på den kapten som hade ansvarat för vakten vid korset och fick veta att Jesus verkligen var död. Han fick också av denne en redogörelse för scenerna på Golgata som bekräftade vad Josef hade sagt.
(777) Josefs begäran beviljades. Medan Johannes ännu stod där, bekymrad ifråga om Mästarens begravning, kom Josef tillbaka med Pilatus' order ifråga om Jesu kropp, och Nikodemus kom med en dyrbar blandning av myrra och aloe, omkring trettiotvå kilo, för att balsamera honom. De mest hedrade i hela Jerusalem kunde inte ha bevisats större aktning i döden. Apostlarna blev förvånade över att se dessa rika rådsherrar visa lika mycket intresse för Jesu begravning som de själva gjorde.
(777) Varken Josef eller Nikodemus hade öppet tagit emot Frälsaren medan han levde. De visste att ett sådant steg skulle utestänga dem från Stora Rådet och de hade hoppats att kunna skydda honom genom sitt inflytande under dess sammanträden. Till en tid såg detta ut att lyckas för dem, men de förslagna prästerna, som förstått att de skyddade Jesus, hade korsat deras planer. I deras frånvaro hade Jesus dömts och överlämnats till att korsfästas. Då han nu var död, dolde de inte längre sin sympati för honom. Under det att apostlarna var rädda för att uppträda öppet som hans efterföljare, kom Josef och Nikodemus frimodigt till deras hjälp. Dessa rika och hedrade mäns hjälp var i sanning nödvändig i denna situation. De kunde göra för den döde Mästaren det som det var omöjligt för de fattiga apostlarna att utföra. Deras rikedom och inflytande skyddade dem i stor utsträckning för prästernas och rådsherrarnas ondska.
(778) I Josefs nya grav
Försiktigt och vördnadsfullt tog de med sina egna händer ned Jesu kropp från korset. De grät av medkänsla, när de såg hans sargade och misshandlade kropp. Josef hade en ny klippgrav. Den var avsedd för honom själv, men den låg nära Golgata. Man ställde den nu i ordning för Jesus. Tillsammans med de välluktande kryddor som Nikodemus hade kommit med blev kroppen omsorgsfullt insvept i en linneduk och Återlösaren bars till graven. Där rätade de tre männen ut de söndersargade armarna och benen och lade de sårade händerna i kors på det livlösa bröstet. De galileiska kvinnorna kom för att se att allt hade gjorts som kunde göras för deras älskade lärares döda kropp. Därefter såg de den tunga stenen rullas framför ingången till graven och Frälsaren överlämnades åt vilan. Kvinnorna var de sista vid korset och de första vid Jesu grav. Under det att kvällens skuggor samlade sig dröjde Maria Magdalena och den andra Maria kvar vid sin Herres viloplats, där de stilla grät över hans öde som de älskade. "Sedan vände de hem igen . . . men på sabbaten voro de stilla efter lagens bud." – Luk. 23:56.
(778) Detta var en vilodag som ingen skulle glömma, varken de sörjande apostlarna eller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärde eller folket. Då solen gick ned på kvällen på beredelsedagen ljöd basunerna som tecken på att sabbaten hade börjat. Påsken firades som den hade firats under århundraden under det att han som den pekade fram emot, hade dödats av ogudaktiga händer och nu låg i Josefs grav. På sabbaten fylldes templets förgårdar av tillbedjare. Översteprästen från Golgata var där, iförd sin prästerliga, praktfulla ämbetsdräkt. Präster med vita turbaner var i full verksamhet med att utföra sina plikter. Men några av de närvarande kände sig illa till mods, då de såg blodet av oxar och bockar offras för synd. De var inte medvetna om att avbilden hade mött sin förebild, att ett oändligt offer hade framburits för världens synder. De visste inte att utförandet av den rituella gudstjänsten inte längre hade något värde. Men aldrig någonsin tidigare hade så motstridiga känslor gjort sig gällande under denna tjänstgöring. Basunerna och musikinstrumenten och sångarnas röster ljöd så klara och tydliga som de brukade göra. Men en känsla av någonting främmande genomträngde allt. Den ene efter den andre frågade om en egendomlig händelse, som hade ägt rum. Hittills hade det allraheligaste varit omsorgsfullt skyddat från allt intrång. Men nu låg det öppet for allas blickar. Den tunga förlåten av gobelänger, gjorda av rent linne och vackert arbetade med guld, scharlakan och purpur, hade rivits itu uppifrån och ända ned. Den plats där Gud den Allsmäktige hade mött översteprästen för att uppenbara sin härlighet, den plats som hade varit Guds heliga audienskammare, låg öppen för allas blickar, en plats som Herren inte längre erkände. Med mörka aningar gjorde prästerna tjänst vid altaret. Avslöjandet av det allraheligaste fyllde dem med fruktan för kommande olyckor.
(779) Undran och ivriga studier
Mångas sinnen var ivrigt upptagna av tankar, som händelserna på Golgata hade gett upphov till. Från korsfästelsen till uppståndelsen sysslade många med sömnlösa ögon ihärdigt med att studera profetiorna, några för att finna bevis på att Jesus inte var den han sade sig vara, under det att andra med sorgfyllda sinnen sökte efter bevis på att han var den sanne Messias. Även om avsikterna med deras studier var olika, blev alla överbevisade om samma sanning: att profetian hade gått i uppfyllelse genom de sista få dagarnas händelser och att den korsfäste var världens Återlösare. Många av dem som då slöt sig till gudstjänsten, tog aldrig mer del i påskritualen. Till och med många av prästerna blev övertygade om Jesu sanna väsen. Deras studier av profetiorna hade inte varit utan resultat. Efter uppståndelsen erkände de honom som Guds Son.
(780) Eftertanke gav klarsyn
Då Nikodemus såg Jesus upphöjd på korset, kom han ihåg de ord som Jesus hade sagt under natten på Oljeberget: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv." – Joh. 3:14, 15. Den sabbat då Jesus låg i graven hade Nikodemus tillfälle att tänka igenom sin situation. Ett klarare ljus upplyste nu hans sinne och de ord som Jesus hade talat till honom, var inte längre mystiska. Han kände att han hade förlorat mycket genom att inte sluta sig till honom, medan han ännu levde. Han tänkte på händelserna på Golgata. Jesu förbön för sina mördare och hans svar på den döende rånarens bön talade till den lärde rådsmedlemmens sinne. På nytt tänkte han på Frälsaren under hans själsångest, åter hörde han detta sista rop: "Det är fullbordat!" uttalat såsom av en segerherre. Åter upplevde han jordbävningen, den förmörkade himlen, de rämnande förlåten och klipporna som splittrades. Hans tro blev bekräftad för all framtid. Just den händelse som tillintetgjorde apostlarnas förhoppningar, överbevisade Josef och Nikodemus om Jesu gudom. Deras fruktan övervanns av den frimodighet som har sin grund i en fast och orubblig tro.
(780) Aldrig hade Jesus tilldragit sig mängdens uppmärksamhet så som nu, då han hade lagts i graven. Som de brukade, förde folket sina sjuka och lidande till templets förgårdar och frågade: Vem kan tala om för oss om Jesus från Nasaret? Många hade kommit långt ifrån för att träffa honom, som hade botat de sjuka och uppväckt de döda. Från alla håll hördes ropet: Vi vill träffa Jesus, Botaren. Vid detta tillfälle blev många som ansågs visa tecken på spetälska, undersökta av prästerna. Många måste höra att deras män, hustrur eller barn förklarades vara spetälska och dömdes till att lämna hemmets skydd och sina vänners omsorg och till att hålla främlingar på avstånd med det sorgfyllda ropet: "Oren, oren!" Jesu vänliga händer, som aldrig vägrade att helande beröra de motbjudande spetälska, låg nu korsade på hans bröst. Han som besvarat deras vädjande begäran med de tröstfyllda orden: "Jag vill; bliv ren!" (Matt. 8:3) var nu tyst. Många vände sig till översteprästerna och rådsherrarna för att finna sympati och lindring, men förgäves. De sjuka hade bestämt sig för att de skulle ha den levande Jesus ibland sig igen. Med ihärdig iver frågade de efter honom. De ville inte låta sig avvisas. Men de drevs bort ifrån templets förgårdar. Soldater posterades vid portarna för att hålla tillbaka folkhopen som kom med sina sjuka och döende och krävde att få komma in. De sjuka som kommit för att bli botade av Frälsaren, bröt samman av besvikelse. Gatorna var fulla av sörjande människor. De sjuka dog av brist på Jesu läkande beröring. Läkare rådfrågades förgäves. Ingen skicklighet kunde mäta sig med hans, som låg i Josefs grav.
(781) Folket oroat
De lidandes klagande rop kom tusentals människor att bli överbevisade om att ett stort ljus hade utsläckts i världen. Utan Jesus var jorden ödslig och mörk. Många som höjt sina röster i ropet: "Korsfäst honom, korsfäst honom", insåg nu det olycksöde som hade drabbat dem och skulle lika ivrigt ha ropat: "Ge oss Jesus lös", om han bara hade varit levande.
(781) När folket fick veta att Jesus hade dödats av prästerna, började man fråga om hans död. Detaljerna i hans förhör försökte man så långt det var möjligt att hålla inom privata kretsar, men under den tid han låg i graven var hans namn på tusentals läppar och rapporter om skenförhöret med honom och om prästernas och rådsherrarnas omänsklighet cirkulerade överallt. Bildade män vände sig till dessa präster och rådsherrar och uppmanade dem att ge en förklaring till profetiorna i Gamla Testamentet om Messias. Under det att rådsherrarna försökte konstruera förfalskningar som svar, blev de som besatta. De profetior som talade om Jesu lidande och död kunde de inte förklara. Många frågare överbevisades om att Skrifterna hade blivit uppfyllda.
(782) Vad skulle nu hända?
Den hämnd som prästerna hade tänkt sig skulle bli så angenäm hade redan blivit bitter för dem. De visste att folket dömde dem strängt. De visste att samma personer som de hade upphetsat mot Jesus, nu var förskräckta över sin egen skamliga gärning. Dessa präster hade försökt att tro att Jesus var en bedragare, men det hade inte lyckats. Några av dem hade stått vid Lasarus' grav och hade sett den döde komma tillbaka till livet. De bävade av fruktan för att Jesus själv skulle stå upp från de döda och visa sig för dem igen. De hade hört honom förklara att han hade makt att ge sitt liv och makt att ta det tillbaka. De kom ihåg att han hade sagt: "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." – Joh. 2:19. Judas hade berättat för dem om vad Jesus hade sagt till apostlarna under deras sista resa till Jerusalem: "Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen." – Matt. 20:18, 19. Då de hörde detta, hade de smädat och gjort narr av honom. Men nu kom de ihåg att Jesu förutsägelser hade blivit uppfyllda dittills. Han hade sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen. Vem kunde säga att inte också detta skulle inträffa? De längtade efter att kunna driva bort dessa tankar, men de kunde det inte. Liksom sin fader, Djävulen, trodde de och darrade.
(783) När nu upphetsningens raseri var över, började bilden av Jesus att tränga in i deras tankar. De såg honom som han stod framför sina fiender, lugn och utan att klaga, under det att han led under deras smädelser och hån. Alla händelser i samband med hans förhör och korsfästelsen erinrade de sig nu, med en överväldigande övertygelse om att han var Guds Son. De kände att han när som helst kunde stå framför dem, den anklagade som anklagare, den dömde som domare, den mördade för att kräva rättfärdighet i form av sina mördares död.
(783) Förseglad och bevakad
Det var inte mycket vila de fick på sabbaten. Även om de inte ville gå in över tröskeln hos en icke-jude av fruktan för att bli orenade, rådslog de ändå om Jesu kropp. Han som de hade korsfäst måste förbli död och begravd. Därför "församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus och sade: 'Herre, vi hava dragit oss till minnes, att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom och sedan säga till folket, att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.' Pilatus svarade dem: 'Där haven I vakt: gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.'" – Matt. 27:62-65.
(783) Prästerna gav anvisningar om hur graven skulle förseglas. En stor sten hade rullats framför ingången. Tvärs över denna sten spändes band vars ändar fästes vid den fasta klippan och förseglades med det romerska sigillet. Stenen kunde inte flyttas utan att förseglingen bröts. En vakt bestående av 100 soldater stationerades därefter omkring graven för att hindra att någon skulle röra vid den. Prästerna gjorde allt de kunde för att behålla Jesu kropp där den hade blivit lagd. Han hade förseglats så tillförlitligt i sin grav, som om han skulle bli kvar där för all framtid.
(784) Motåtgärder blir bevis
Så rådslog svaga människor och lade planer. Föga insåg dessa mördare det meningslösa i sina bemödanden. Men genom deras sätt att handla blev Gud förhärligad. Just de bemödanden som gjordes för att hindra Jesu uppståndelse, utgjorde de mest slående argumenten som bevis för den. Ju fler soldater som avdelades för att vakta graven, dess starkare skulle beviset för hans uppståndelse bli. Många hundra år före Jesu död hade den helige Ande förklarat genom psalmisten: "Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp och furstarna rådslå med varandra, mot Herren och hans smorde . . . Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem." – Ps. 2:1-4. Romerska vakter och romerska vapen hade inte någon makt att spärra livets Herre inne i graven. Tiden för hans befrielse var nära.