(785) Natten till veckans första dag hade sakta släpat sig fram. Den mörkaste tiden alldeles före daggryningen hade kommit. Jesus var ännu fånge i sin trånga grav. Den stora stenen låg på sin plats. Det romerska sigillet var inte brutet. De romerska soldaterna stod på sin post. Här fanns också osynliga iakttagare. Skaror av fallna änglar hade samlats omkring platsen. Om det hade varit möjligt, skulle mörkrets furste med sin här av fallna änglar för alltid ha hållit den grav förseglad i vilken Guds Son låg. Men en himmelsk härskara omringade gravplatsen. Änglar som utmärkte sig för särskilt stor makt bevakade graven och väntade på att få bjuda Livets Furste välkommen.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 28:2-4, 11-15.
(785) "Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned från himmelen." Med särskilda maktbefogenheter hade denne ängel lämnat den himmelska världen. De klara strålarna av Guds härlighet gick framför honom och upplyste hans väg. "Han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita som snö. Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom döda."
(785) Var finns nu, ni präster och rådsherrar, er vaktstyrkas makt? Tappra soldater som aldrig fruktat för mänsklig makt ligger nu som fångar som tagits utan svärd eller spjut. Det ansikte i vilket de ser in, är inte en dödlig krigares, utan dens ansikte som är den mäktigaste i Herrens här. Denne budbärare är den som intar den position som Satan miste vid sitt fall. Det var han som från Betlehems höjder förkunnade Kristi födelse. Jorden bävar i det att han närmar sig. Mörkrets härskaror flyr. När han rullar bort stenen ser det ut som om himmelen kommer ned till jorden. Soldaterna ser hur han sopar undan stenen som om den vore ett gruskorn och hör honom ropa: Guds Son, kom ut! Din Fader kallar dig. De ser Jesus komma fram ur graven och hör honom förkunna över den rämnade graven: "Jag är uppståndelsen och livet." Då han kommer fram i majestät och härlighet böjer sig änglaskaran inför Återlösaren och välkomnar honom med lovsång.
(786) Uppstod i triumf
En jordbävning markerade det ögonblick då Kristus uppgav sitt jordiska liv och en annan jordbävning bekräftade det ögonblick då han i triumf återtog det. Han som hade övervunnit döden och graven, kom nu ut från graven som segerherre, under det att jorden rämnade, blixtarna flammade och åskan dundrade. När han kommer tillbaka till jorden skall han komma "icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva". (Hebr. 12:26.) "Jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp." "Himmelen själv hoprullas som en bokrulle", "himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk, som äro därpå brännas upp", "men för sitt folk är Herren en tillflykt och för Israels barn ett värn." – Jes.24:20; 34:4; 2 Petr. 3:10; Joel 3:16.
(786) Vid Jesu död hade soldaterna sett jorden vid middagstiden insvepas i mörker, men vid uppståndelsen såg de änglarnas härlighet upplysa natten och hörde himmelens invånare sjunga med stor glädje och triumf: Du har övervunnit Satan och mörkrets makter, du har uppslukat döden i seger.
(786) Jesus kom förhärligad ut ur graven. Den romerska vaktstyrkan såg honom. Deras blickar var som fastnaglade vid honom som de nyss hade hånat och plågat. I detta förhärligade väsen såg de fången som de hade sett i domsalen, den som de hade klätt i törnekronan. Detta var han som hade överlämnat sig utan motstånd åt Pilatus och Herodes, han som låtit sin kropp sönderslitas av fruktansvärda piskslag. Detta var han som hade spikats vid korset, och det var åt honom som prästerna och rådsherrarna fulla av självtillfredsställelse hade skakat på huvudet och sagt: "Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa." – Matt. 27:42. Det var han som de hade lagt i Josefs nya grav. Befallningen från himmelen hade löst fången. Bergmassiv staplade ovanpå varandra över hans grav skulle inte ha kunnat hindra honom från att komma ut.
(787) Soldaternas vittnesmål
Då de romerska soldaterna såg änglarna och den förhärligade Frälsaren, förlorade de medvetandet och blev såsom döda. När de himmelska besökarna doldes för deras syn reste de sig upp och rusade så snabbt deras darrande ben kunde bära dem mot örtagårdens port. Vacklande som druckna skyndade de sig iväg mot staden och berättade för alla som de mötte, om den sällsamma händelsen. De var på väg tillbaka till Pilatus, men deras berättelse hade redan nått de judiska myndigheterna. Översteprästerna och rådsherrarna sände bud efter dem för att de först skulle rapportera för dem. Dessa soldater erbjöd en egendomlig syn. Skälvande av fruktan och med likbleka ansikten vittnade de om Jesu uppståndelse. Soldaterna berättade allt precis som de hade sett det. De hade inte haft tid att tänka på eller säga något annat än sanningen. Med ett tonfall som vittnade om hur svårt det plågade dem, sade de: Det var Guds Son som blev korsfäst. Vi har hört en ängel förkunna honom såsom himmelens Majestät, härlighetens Konung.
(787) Prästerna blev dödsbleka. Kaifas försökte tala. Hans läppar rörde sig, men han fick inte fram ett ord. Soldaterna var på väg att lämna domsalen, när en röst hejdade dem. Kaifas hade till slut lyckat ta sig samman. Vänta! ropade han. Berätta inte för någon om det ni har sett.
(787) En lögnaktig rapport framlades därefter för soldaterna. "Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo'." Här gick emellertid prästerna för långt. Hur skulle soldaterna kunna säga att apostlarna hade stulit kroppen, medan de sov? Om de sov, hur kunde de då veta det? Och om apostlarna hade blivit överbevisade om att de var skyldiga till att ha stulit Jesu kropp, skulle då inte prästerna ha varit de första att döma dem? Eller om vakten hade sovit vid graven, skulle inte prästerna ha varit de första att anklaga dem inför Pilatus?
(788) Soldaterna blev förskräckta inför tanken att de själva skulle utsättas för anklagelsen att ha sovit på sin post. Detta var ett brott som straffades med döden. Skulle de komma med en vilseledande rapport, bedra folket och sätta sina egna liv i fara? Hade de inte stått där på sin tröttande vakttjänst i sömnlös vaksamhet? Hur skulle de ens för pengar kunna underkasta sig en rannsakning om de måste begå mened?
(788) För att tysta ned det skrämmande vittnesmålet lovade prästerna att ansvara för vakternas säkerhet. De påstod att Pilatus lika litet som de själva hade något intresse av att detta rykte skulle komma ut. Soldaterna sålde sin heder för pengar. De infann sig hos prästerna, sprängfyllda av det mest häpnadsväckande sanningsbudskap. De gick därifrån med en penningbörda och med en lögnaktig historia att berätta, som prästerna tänkt ut åt dem.
(788) Falsk rapport motsagd
Under tiden hade underrättelsen om Jesu uppståndelse nått Pilatus. Även om Pilatus hade varit ansvarig för att Jesus utlämnades till att korsfästas, hade han varit tämligen oberörd. Då han motvilligt och med en känsla av medlidande hade dömt Frälsaren, hade han inte känt några verkliga samvetskval. De kom först nu. I sin ångest stängde han in sig i sitt hem och beslöt att inte ta emot någon. Men prästerna skaffade sig tillträde och meddelade honom den historia om händelseförloppet de själva satt ihop och bad honom ha överseende med vaktens försumlighet. Innan han gav sitt medgivande därtill utfrågade han gravens vaktstyrka enskilt. Soldaterna fruktade för sin säkerhet och vågade inte dölja något. Pilatus fick alltså av dem en helt annan skildring av vad som ägt rum. Han beivrade inte saken vidare, men från denna stund kände han aldrig någon frid.
(789) När Jesus lades i graven triumferade Satan. Han vågade hoppas att Frälsaren inte skulle kunna återta sitt liv. Han gjorde anspråk på Jesu kropp och satte vakt omkring hans grav och försökte hålla Jesus som fånge. Han greps av stark vrede då hans änglar flydde för den himmelske budbärarens ankomst. När han såg Jesus komma ut som segrare ur graven visste han att hans rike skulle få ett slut och att han själv slutligen måste dö.
(789) Ingen väg ur snaran
Genom att överlämna Jesus till att dödas hade prästerna gjort sig själva till Satans redskap. Nu stod de fullständigt under hans inflytande. De var insnärjda i en snara som de inte såg något annat sätt att slingra sig ur än genom att fortsätta sin kamp mor Jesus. Då de hörde berättelsen om hans uppståndelse blev de ängsliga för folkets vrede. De förstod att deras egna liv var i fara. Deras enda hopp var att bevisa att Jesus var en bedragare genom att förneka att han uppstått. De mutade soldaterna och försäkrade sig om Pilatus' tystnad. De spred ut sin lögnaktiga redogörelse bland folket. Men det fanns vitten som de inte kunde tysta. Många hade hört soldaternas rapport om Jesu uppståndelse. Och några av de döda som hade uppstått tillsammans med Jesus visade sig för många och förklarade att han hade uppstått. Personer som hade sett dessa uppståndna, berättade det för prästerna och dessa måste lyssna till deras vittnesmål. Prästerna och rådsherrarna gick i ständig skräck. Var de än var, vare sig de gick omkring på gatorna eller tog sin tillflykt till sina hem, befarade de att de skulle möta Jesus ansikte mot ansikte. De kände sig osäkra överallt. Man kunde inte utestänga Guds Son med lås och bom. Både dag och natt stod den fruktansvärda scenen i domsalen inför dem, då de ropade: "Hans blod komme över oss och över våra barn." – Matt. 27:25. Aldrig någonsin skulle den scenen utplånas ur deras sinnen. Aldrig mer skulle en fridfull sömn sänka sig över deras läger.
(789) Då den mäktige ängelns röst hördes vid Jesu grav: "Din Fader kallar dig!" kom Frälsaren fram ur graven i kraft av det liv som han hade i sig själv. Nu besannades hans ord: "Jag giver mitt liv – för att sedan taga igen det . . . Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det." Nu var den profetia uppfylld som han uttalade för prästerna och rådsherrarna: "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." – Joh. 10:17, 18; 2:19.
(790) Brutit dödens välde
Över den av Josef lånade graven hade Jesus förklarat: "Jag är uppståndelsen och livet!" Dessa ord kunde endast uttalas av Gudomen. Alla skapade varelser lever endast genom Guds vilja och kraft. De är beroende mottagare av livet från Gud. Alla, från den högst stående ängel till den lägsta levande varelse, måste ständigt ta emot nytt liv från livets källa. Endast han som är ett med Gud kunde säga: "Jag har makt att giva det – jag har ock makt att taga igen det." Genom sin gudom ägde Jesus makt att bryta dödens fjättrar.
(790) Jesus uppstod från de döda som förstlingsfrukten av de avsomnade. Han var den som symboliserades genom förstlingskärven. Hans uppståndelse ägde rum samma dag som denna skulle bäras fram inför Herren i templet. Under mer än tusen år hade denna symboliska ceremoni utförts. Från skördefälten samlades de första axen av den mogna säden, och då folket gick upp till Jerusalem för att fira påskhögtiden skulle den första sädeskärven viftas som ett tackoffer inför Herren. Inte förrän detta var fullgjort kunde liarna gå och skörden bärgas. Förstlingskärven, som tillägnades Gud, representerade skörden. Så representerar Kristus, förstlingskärven, den stora andliga skörd som skall samlas för Guds rike. Hans uppståndelse är en förebild och en underpant på de rättfärdigas uppståndelse. "Lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom." – 1 Tess. 4:14.
(790) Då Jesus uppstod förde han fram ur graven en skara av dödens fångar. Jordbävningen vid hans död kom deras gravar att rämna. När han uppstod kom de fram tillsammans med honom. Dessa hade varit Guds medarbetare och de hade till priset av sitt liv burit vittnesbörd om sanningen. Nu skulle de vittna för honom som hade uppväckt dem från de döda.
(791) Under sin verksamhet hade Jesus väckt döda till liv. Han hade uppväckt änkans son i Nain, synagogföreståndarens dotter och Lasarus. Men de hade inte blivit iklädda odödlighet. Efter det att de återkommit till livet var de alltjämt under dödens välde. Men de som vid Jesu uppståndelse kom fram ur sina gravar uppstod till evigt liv. De for upp med honom såsom hans segerbyte. Jesus sade om dem: De är inte längre Satans fångar. Jag har återlöst dem. Jag har fört dem fram ur graven såsom förstlingsfrukten av min makt, för att de skall vara med mig, där jag är, för att aldrig se döden eller uppleva någon sorg.
(791) De mångas bekräftelse
Dessa gick in i staden och uppenbarade sig för många och förklarade att Jesus hade uppstått från de döda och att de hade blivit uppväckta med honom. På detta sätt blev den dyrbara sanningen om uppståndelsen odödliggjord. De uppståndna rättfärdiga vittnade om sanningen i dessa ord: "Dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp." Deras uppståndelse blev en illustration till uppfyllelsen av profetian. "Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en livets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade." – Jes. 26:19.
(791) För den kristne är Jesus uppståndelsen och livet. I vår Frälsare återfår vi det liv som gick förlorat genom synden, ty han har liv i sig själv för att ge det till dem han vill. Han har rätt att ge odödlighet. Det liv som han gav som människa tar han tillbaka och ger det åter till människan. "Jag har kommit", säger han, "för att de skola hava liv och hava över nog." "Den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv." "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." – Joh. 10:10; 4:14; 6:54.
(792) För den kristne saknar döden avgörande betydelse. Jesus talar om den som om den varade bara ett ögonblick. "Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden . . . han skall aldrig någonsin smaka döden." För den kristne är döden en sömn, ett ögonblick av stillhet och mörker. Livet är fördolt med Kristus i Gud och när "Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, så skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet". (Joh. 8:51, 52; Kol. 3:4.)
(792) Den röst som ropade från korset: "Det är fullbordat", hördes bland de döda. Den trängde igenom gravens kamrar och kallade dem som sov i döden att uppstå. Så skall det också bli när Jesu röst hörs från himmelen. Den rösten skall genomtränga gravarna och dödens portar. De som har avsomnat i Kristus skall uppstå. Vid Jesu uppståndelse blev några få gravar öppnade, men vid hans andra ankomst skall de rättfärdiga höra hans röst och skall uppstå till odödligt liv i härlighet. Samma makt som uppväckte Jesus från de döda skall uppväcka hans församling. Den skall förhärligas tillsammans med honom över varje makt eller myndighet eller vilket som helst namn som kan nämnas, inte bara i denna värld utan också i den som kommer.