Tillbaka

En Vädjan


En Vädjan
(kapitel 1)

En Vädjan

Healdsburg, Cal., den 30. Maj, 1882.
Kära bröder och systrar, som skall samlas vid våra årliga lägermöten!
Jag är fylld med bedrövelse, när jag tänker på vårt tillstånd som ett folk. Herren har inte stängt Himmelen för oss, utan våra egna metoder, med stadigt avfall, har skilt oss från Gud. Stolthet, äregirighet och kärlek till världen har levat i hjärtat utan fruktan för förvisning eller fällande av dom. Fruktansvärda och förmätna synder har letat sig in ibland oss. Och likväl är den utbredda åsikten, att församlingen blomstrar, och att frid och andligt välstånd förekommer i den.

Församlingen har upphört, att följa Kristus som sin Ledare, och håller fast vid sitt återtåg till Egypen. Trots det oroas få över sin bristande andliga styrka. Tvivel och rent av vantro mot Guds Andes vittnesbörd genomsyrar våra församlingar överallt. Så vill Satan ha det. Predikanter, som förkunnar jaget, i stället för Kristus, vill ha det så. Vittnesbörden blir inte lästa och uppskattas inte. Gud har talat till Er. Ljus har strålat från Hans Ord och från Vittnesbörden, men båda har svikits och struntats i. Resultatet är tydligt, med bristfällig renhet och helgelse samt allvarlig tro ibland oss.

Måtte var och en fråga sig själv av hjärtat: “Hur har vi förfallit till detta andliga tillstånd av svaghet och oenighet? Har vi inte själva ådragit oss Guds rynkade panna, därför att våra handlingar inte motsvarar vår tro? Har vi inte sökt världens vänskap och gillande, framför Kristi närvaro och en djupare insikt om Hans vilja?” Rannsaka Era egna hjärtan, döm över Ert eget handlingssätt. Fundera på, vilka Ni umgås med. Söker Ni de klokas sällskap, eller föredrar Ni världsliga vänner, kamrater, som inte vördar Gud, och heller inte lyder evangeliet?

Känner just Du Din skyldighet, att vidareföra moralisk och andlig livskraft? Leder Din inställning härvidlag till rena tankar och handlingar? I dag är orenhet utbredd, även ibland Kristi bekännande efterföljare. Lidelserna hålls ej i schack; djuriska böjelser stärks, genom att ges fritt utlopp, medan de moraliska krafterna hela tiden blir svagare. Många deltar ivrigt i världsliga och demoraliserande nöjen, som Guds Ord förbjuder. Därmed skär de av sin förbindelse med Gud, och sällar sig själva till de världsliga nöjesälskarnas led. De synder, som ödelade världen före Syndafloden, och slättens städer, förekommer i dag inte blott i hedniska länder, inte endast ibland de vardagliga kristendomsbekännarna, utan även hos dem, som bekänner sig till, att se fram emot Människosonens ankomst. I fall Gud skulle konfrontera Dig med dessa synder, sådana de ter sig i Hans ögon, skulle Du fyllas med skam och rädsla.

Nå, vad har då orsakat detta oroande tillstånd? Många har antagit sanningens teori, utan att vara egentligt omvända. Jag vet, vad jag talar om. Det är få, som känner sann bedrövelse över synd, som har en djup och förblivande överbevisning om den oförbätterliga naturens fördärv. Stenhjärtat byts inte ut mot ett hjärta av kött. Få är villiga till, att falla på Klippan och brytas sönder.

Oavsett vem Du är, eller hur Ditt liv har varit, kan Du endast frälsas på Guds bestämda sätt. Du måste ångra Dina synder; Du måste falla hjälplös på Klippan Kristus Jesus. Du måste känna Ditt behov av en läkare, och av det enda hjälpmedlet mot synd, Kristi blod. Detta hjälpmedel kan endast fås genom ånger gentemot Gud, och tro på vår Herre Jesus Kristus. Här har arbetet bara börjat hos många, som bekänner sig vara kristna, ja, till och med för Kristi förkunnare. Liksom de gamla fariséerna, känner få av Er Ert behov av en Frälsare. Ni är självgoda. Kristus sade: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.'” {Lukasevangeliet 5:32.} Kristi blod gagnar inga andra, än dem, som känner sitt behov av dess renande kraft.

Vilken övermäktig kärlek och självförnekelse, att då vi inte kände något behov av Guds barmhärtighet, var Kristus villig, att åta Sig vår återlösning! Men vår Store Läkare kräver ovillkorlig överlåtelse från varje själ. Vi skall aldrig stifta föreskrifter för vår egen skull, utan Kristus skall ha hela ledningen över vilja och handlingar, annars agerar Han inte för vårt vidkommande.

Många är inte medvetna om sitt tillstånd, och sin fara, och det är mycket hos Kristi verks natur och metoder, som förbiser världsliga principer, och går emot människohjärtats stolthet. Jesus fordrar, att vi förlitar oss helt på Hans händer, och anförtror oss till Hans kärlek och vishet.

Liksom Nikodemus, kan vi inbilla oss, att våra moraliska karaktärer är sunda, och att vi inte behöver ödmjuka oss inför Gud, såsom den vanlige syndaren behöver göra. Men vi får inte nöja oss med, att förhålla oss till livet på samma sätt som de största syndare. Vi kan glömma vår egen rättfärdighet, och vädja om, att Kristi rättfärdighet skall gottskrivas oss. Vi måste lita helt på Kristus, för att få styrka. Jaget måste dö. Vi måste medge, att vi behöver allt vi kan få från den gudomliga nådens översvinnliga rikedomar. Låt detta vara våra hjärtans språk: ”Inte för oss, oh Herre, inte för oss, utan för Ditt namns skull ger vi ära åt Din barmhärtighet och sanning.”

Äkta tro följs av kärlek, och kärlek av lydnad. Alla krafter och lidelser hos den omvända människan ställs under Kristi kontrol. Hans Ande är en förnyande kraft, som förvandlar den frivillige mottagaren till Guds avbild. Det bedrövar mig att behöva säga det, att denna erfarenhet endast förstås av få, som bekänner sanningen. Väldigt många följer sina egna vägar, och rättar sig efter sina syndiga önskemål, ändå bekänner de sig att vara Kristi lärjungar. De har aldrig ställt sina hjärtan till Guds förfogande. Liksom de fåvitska eller oförståndiga jungfrurna, saknar de nådens olja i kärlen till sina lampor. Jag säger Er, mina bröder, att ett stort antal, som säger sig tro och även undervisar om sanningen, befinner sig i syndens träldom. Låga lidelser besmittar sinnet och fördärvar själen. Vissa, som bedriver de vidrigaste synder, har lånat sig en himmelsk förklädnad, så att de kan tjäna Satan mera effektivt.

”Den som är född av Gud gör inte synd”. {Första Johannesbrevet 3:9.} Han förnimmer, att han är Kristi blods köpta egendom, och bunden av det högtidligaste löfte om, att förhärliga Gud med kropp och ande, som är Guds. Kärleken till synden och jaget tyglas i honom. Dagligen ställer han frågorna: ”Vad skall jag göra för Herren för alla Hans gåvor till mig?” ”Herre, vad vill Du, att jag skall göra?” Den sanne kristne beklagar sig aldrig över, att Kristi ok skaver på skuldrorna. Han ser tjänsten för Jesus som verklig frihet. Guds lag är hans fröjd. I stället för att mildra de gudomliga befallningarna, för att de skall stämma överens med hans brister, anstränger han sig hela tiden, för att nå upp till deras fullkomlighets nivå.

Detta måste vara vår erfarenhet, om vi skall stå redo på Guds dag. Så länge, som prövotiden räcker, så länge, som nådens röst hörs, är det alltså dags för oss, att avstå från våra synder. Så länge, som världens moraliska mörker höljer jorden som ett bårtäcke, måste ljuset från Guds standarbärare skina ändå klarare, visande skillnaden mellan Himmelens ljus och Satans mörker.

Gud har lagt allt tillrätta, för att vi skall vara fullkomliga i Hans nåd, utan att sakna något, i väntan på vår Herres ankomst. Har Du tagit på Dig bröllopsklädnaden? Den dräkten täcker aldrig över bedräglighet, orenhet, fördärv, eller hyckleri. Gud tittar på Dig. Hans ögon ser hjärtats tankar och avsikter. Vi kan dölja våra synder för människors ögon, men aldrig något för vår Skapare.

Gud skonade inte Sin egen Son, utan utlämnade Honom till döden för våra överträdelsers skull, och reste upp Honom igen för vår rättfärdiggörelses skull. Genom Kristus kan vi bringa våra böner till nådens tron. Genom Honom kan vi, ovärdiga som vi är, uppnå alla andliga välsignelser. Kommer vi till Honom, får vi liv.

Hur kan vi själva känna av Guds godhet och Hans kärlek? Psalmisten säger oss – inte genom att höra och veta, och läsa och veta, eller tro och veta; utan – ”Smaka och se att HERREN är god.” {Psaltaren 34:9.} En del – ja, riktigt många – äger en teoretisk kunskap om religionens sanning, men har aldrig märkt den gudomliga, förnyande nåden i sina egna hjärtan. Dessa personer reagerar alltid långsamt på vittnesbörd givande varning, tillrättavisning och undervisning, som den Helige Ande tillhandahåller. De tror på Guds vrede, men anstränger sig inte, för att undfly den. De tror på Himmelen, men offrar inte något, för att nå dit. De tror på själens värde, och att möjligheten till dess återlösning inom kort upphör för alltid. Likväl försummar de sina dyrbaraste tillfällen till frid med Gud.

De kan läsa Bibeln, men dess hot oroar dem inte och dess löften vinner dem inte. De erkänner det rätta, ändå följer de den väg, som Gud har förbjudit dem att ta. De känner till en tillflyktsort, men hastar inte själva till den. De känner till ett hjälpmedel mot synd, men använder det inte. De känner till det riktiga, men saknar smak för det. Alla deras kunskaper kommer endast att göra deras dom desto hårdare. De har aldrig smakat och erfarit, att Herren är god.

Att bli en Kristi lärjunge innebär, att förneka jaget och följa Jesus i vått och torrt. Nu är det endast ett fåtal, som gör detta. Många profeterar falskt, och folk älskar detta; men vad kommer det att utmynna i? Vad blir Guds beslut, när deras verk och dess följder ställs fram för Gud i domen?

Kristenlivet är ett krig. Aposteln Paulus talade om, att brottas mot makter och myndigheder, då han utkämpade trons goda strid. Han tillkännager också: ”Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.” {Hebréerbrevet 12:4.} Oh, nej. I dag omhuldas och ursäktas synden. Andens skarpa svärd, Guds Ord, tränger inte ända in i själen. Har religionen förandrats? Har Satans fiendskap mot Gud minskat? Förr i tiden innebar ett religiöst liv vanskligheter, och krävde självförsakelse. Allt går så mycket smidigare nu. Och varför är det så? Jo, för att Guds bekännande folk har ingått kompromiss med mörkrets makter.

Det direkta vittnesbördet måste väckas upp. Stigen till Himmelen är inte mera lättrampad nu, än den var på Frälsarens tid. Alla synder måste läggas undan. Varje böjelse, som förhindrar andliga framsteg, måste tas bort. Högra ögat eller högra handen måste offras, om de annars innebär anstöt. Är vi villiga till, att ta farväl av vår egen visdom, och ta emot Himmelens rike som ett litet barn? Är vi villiga till, att skilja oss från vår självrättfärdighet? Är vi villiga till, att ge upp det världsliga umgänge, som vi har valt? Är vi villiga till, att offra människors erkännande? Det eviga livet är av oändligt värde. Tänker vi anstränga oss i förhållande till det, som vi önskar att uppnå?

Alla de bekanskaper vi ingår, oavsett deras begränsade omfång, utövar sitt inflytande på oss. Den grad, med vilken vi ger efter för detta inflytande, bestäms av graden av förtrolighet, samkvämet med samt vår kärlek till och aktning för den person vi umgås med. Alltså blir vi lika Kristus, det felfria exemplet, genom att umgås med Honom.

Gemenskapen med Kristus – hur outsägligt värdefull! En sådan gemenskap är det vårt privilegium att njuta, bara vi offrar allt, för att säkra oss det. Då de första lärjungarna hörde Kristi ord, märkte de sitt behov av Honom. De sökte, de fann, de följde Honom. De var hos Honom i huset, vid bordet, i den lilla kammaren, på fältet. De var hos Honom som elever med en lärare, fick dagligen lärdom från Hans läppar innehållande helig sanning. De såg upp till Honom som tjänare till en herre, för att lära sig sin plikt. De tjänade Honom med glädje och fröjd. De följde Honom, som soldater följer sin befälhavare, varvid de utkämpade trons ädla strid. ”... skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende”. {Uppenbarelseboken 17:14.}

”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” ”Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom.” {Första Johannesbrevet 2:6; Romarbrevet 8:9.} Denna anpassning till Jesus går inte världen obemärkt förbi. Den blir föremål för uppmärksamhet och kommentarer. Den kristne kanske är omedveten om denna stora förändring; ty ju närmare han liknar Kristus till karaktären, desto ödmjukare betraktar han sig själv; dock märks förvandlingen av omgivningen. De, som har haft den djupaste erfarenhet av det, som hör till Gud, och har fjärmat sig mest från stolthet och självupphöjelse, har de ödmjukaste tankar om jaget, och de mest upphöjda begrepp om Kristi härlighet och förtjänstfullhet. De menar, att den lägsta plats i Hans tjänst är för ärovärdig för dem.

Mose visste inte, att hans ansikte strålade smärtsamt klart och skräckinjagande för dem, som inte hade varit tillsammans med Gud, som han själv hade. Paulus ägde en högst ödmjuk mening om sin egen växt i kristenlivet. Han säger: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet”. {Filipperbrevet 3:12.} Han säger om sig själv, att ibland syndare är han ”den störste.” {Första Timoteusbrevet 1:15.} Likväl var Paulus högt ärad av Herren. Han lyftes upp i en helig syn till den tredje himlen, och tog där emot den gudomliga härlighetens uppenbarelser, som han inte fick lov till, att kungöra.

Johannes Döparen förklarades av vår Frälsare vara den störste av profeterna. Vilken skillnad är det inte mellan denna Gudsmänniskas språk och det hos många av korsets bekännande tjänare! Då han tillfrågades, om han var Messias, förklarade Johannes, att han inte ens var värdig, att lösa upp Mästares skorem. Då hans lärjungar kom och beklagade sig över, att folket vände uppmärksamheten till den nye Läraren, påminde Johannes dem om, att han hävdade sig endast vara den Utlovades förelöpare. Kristus skall, som brudgummen, äga Sitt folks första plats och största hängivenhet. ”Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre. Den som kommer ovanifrån är över alla.” ”Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann.” {Johannesevangeliet 3:29-31; vers 33.}

Det är sådana medarbetare, som behövs i Guds sak i dag. Den självtillräcklige, missunnsamme och svartsjuke, den klandrande och kverulerande kan gott undvika denna heliga syssla. De borde inte tolereras i förkunnartjänsten, även om de till synes har uträttat något gott. Gud låter Sig ej begränsas avseende personer eller medel. Han kallar på medarbetare, som är uppriktiga och trofasta, rena och helgade; de har nämligen känt sitt behov av Kristi försonande blod och Hans Andes helgande nåd.

Mina bröder, Gud är sårad av Er missunnsamhet och svartsjuka, Er bitterhet och oenighet. I allt detta visar Ni lydnad mot Satan, och inte mot Kristus. När vi ser principfasta människor, som inte räds plikten, nitiska för Guds sak, likväl ödmjuka och beskedliga, vänliga och ömsinta, tålmodiga mot alla, redo att förlåta, visa kärlek mot de själar Kristus dog för, behöver vi då fråga: Är de kristna? De visar omisskännligt, att de har varit hos Jesus och lärt sig av Honom. När människor uppenbarar de motsatta dragen, när de är stolta, fåfänga, lättsinniga, världsligt sinnade, hasjuka, ovänliga, klandrande, behöver vi inte lista ut, vem de umgås med, vem deras mest förtrolige vän är. De behöver inte tro på trollkonster, men trots det umgås de med en ond ande.

Till denna klass önskar jag säga: ”... skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid.” {Jakobsbrevet 3:14-18.}

Då fariséerna och sadducéerna flockades runt Johannes Döparen, vilken orädd rättfärdighetspredikant talade inte då till dem: ”'Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” {Matteusevangeliet 3:7-8.} Dessa män drevs av ovärdiga bevekelsegrunder, för att komma till Johannes. De var män med giftiga principer och fördärvad praxis. Ändå hade de ingen förnimmelse av sitt sanna tillstånd. Fyllda av stolthet och ärelystnad, tvekade de inte inför några medel, för att upphöja sig själva och stärka sitt inflytande hos folk. De kom, för att låta sig döpas av Johannes, så att de lättare skulle kunna genomföra dessa planer.

Johannes läste deras motiv, och mötte dem med den rannsakande frågan: ”vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” Hade de hört Guds röst tala till sina hjärtan, skulle de ha bevisat detta faktum, genom att visa syndaångerns frukter. Någon sådan frukt kunde inte ses. De hade endast hört varningen som en människas röst. De häpnade över den kraft och frimodighet, som Johannes talade med; men Guds Ande överbevisade inte deras hjärtan, och därför skymtade det heller ingen frukt till evigt liv. De visade inget tecken på ett ändrat hjärta. Johannes försökte att få dem att förstå, att utan den Helige Andes förvandlande kraft, skulle inga ceremonier gagna dem.

Profetens tillrättavisning gäller många i vår tid. De kan inte motsäga de klara och överbevisande argumenten för sanningen, men de accepterar den mera som resultat av mänsklig tankekraft, än gudomlig uppenbarelse. De har ingen ordentlig förnimmelse av sitt tillstånd som syndare, de uppvisar inte ett verkligt förkrossat hjärta; utan menar, att det skulle vara för nedlåtande för dem, att anamma sanningen.

Ingen är längre bort från Himmelriket, än en självrättfärdig formalist, fylld med stolthet över sina egna insikter, fastän han är i hel avsaknad av Kristi Ande; samtidigt som missunssamhet, svartsjuka, eller kärlek till beröm och popularitet styr dem. De ingår i samma skara, som Johannes tilltalade med ordet huggormsyngel, barn till den Onde. Dessa personer är mitt ibland oss, osynliga och oanade. De tjänar Satans sak mera effektivt, än den mest utsvävande; för den sistnämnde döljer inte sin sanna karaktär; han visar sitt rätta jag.

Gud fordrar syndaångerns frukt. Utan denna frukt saknar vår trosbekännelse värde. Herren är i stånd till, att uppväcka sanna troende ibland dem, som aldrig har hört Hans namn nämnas. ”Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.” {Vers 9.}

Gud är inte avhängig av människor, som inte är omvända i hjärta och liv. Han bevisar aldrig Sitt gillande av någon, som utövar orättfärdighet. ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” {Vers 10.}

De, som rosar och smickrar predikanten, samtidigt som de försummar rättfärdighetens gärningar, ger omisskännliga bevis för, att de är omvända till predikanten och inte till Gud. Vi frågar: ”vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” Var det den Helige Andes röst, eller blott en människas röst, som Ni hörde i budskapet från Gud? Den frukt, som bärs, vittnar om trädets egenskaper.

Inga yttre former kan göra oss rena, ingen helig förordning, utförd av ens de mest gudfruktiga personer, kan ersätta dopet i den Helige Ande. Guds Ande måste utföra Sitt verk på hjärtat. Alla, som inte har erfarit Hans förnyande kraft, är ogräs ibland vetet. Vår Herre har Sin kastskovel i handen, och kommer att grundligt rensa Sin loges golv. På domedagen kommer Han att skilja ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.” {Malaki 3:18.}

Kristi Ande uppenbaras hos alla, som är födda av Gud. Stridigheter kan inte förekomma ibland dem, som är kontrollerade av Hans Ande. ”... rena er, ni som bär HERRENS kärl.” {Jesaja 52:11.} Församlingen intar sällan en högre ståndpunkt och andlig nivå, än dess predikanter gör. Vi behöver omvända förkunnare och ett omvänt folk. Herdar, vilka vakar över de själar, som de måste avlägga räkenskap för, leder hjorden på fridens och helighetens stigar. Framgången i arbetet står i förhållande till deras egen tillväxt i nåd och kunskap om sanningen. När lärarna helgas till själ, kropp och ande, kan de inpränta viktigheten av en sådan helgelse på folk.

Att tala om religiösa ting på ett lättvindigt sätt, och be om andliga välsignelser utan verklig själshunger och levande tro, nyttjar föga. Den nyfikna mängden trängdes kring Jesus, utan att få livskraft från kontakten. Men den fattiga och lidande kvinnan räckte, i sitt stora behov, ut handen och rörde vid kanten på Jesu klädnad, och blev varse den helande kraften. Hon berörde Honom i tro. Kristus kände beröringen, och Han beslöt Sig för, att ge Sina efterföljare en läxa, som skulle räckte till tidens slut. Han visste, att kraft hade gått ut ifrån Honom, och vände Sig till mängden och sade: ”'Vem rörde vid mina kläder?'” Överraskade av en sådan fråga, svarade lärjungarna: ”'Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?'” {Markusevangeliet 5:30-31.}

Jesus fäste blicken på henne, som hade gjort detta. Hon fylldes med fruktan. Hennes glädje var stor; men hade hon handlat respektlöst? Medveten om, vad hon hade gjort, kom hon skälvande fram och föll ned för Hans fötter, och berättade hela sanningen för Honom. Kristus klandrade henne ej. Han sade vänligt: ”Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!'” {Vers 34.}

Här framstod skillnaden mellan tillfällig beröring och beröring i tro. Bön och förkunnelse, utan att personen ger prov på en levande tro på Gud, visar sig vara förgäves. Men trons beröring släpper lös kraften och visdomen från det gudomliga förrådshuset över oss; och med hjälp av redskap av lera uträttar Gud Sin nåds underverk.

Denna levande tro är vårt stora behov i dag. Vi måste veta, att Jesus faktiskt är vår; att Hans Ande renar och förfinar våra hjärtan. I fall Kristi predikande tjänare ägde en äkta tro, med saktmod och kärlek, vilket arbete skulle de då inte uträtta! Vilken frukt skulle inte ses till Guds ära!

Vad kan jag säga till Er, mina bröder, som skall väcka Er ur Er köttsliga slummer? Jag har visat Er Era faror. Det finns både troende och icke troende i församlingen. Kristus framställer dessa två klasser i Sin liknelse om vinstocken och dess grenar. Han förmanar Sina efterföljare: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:4-5.}

Det är stor skillnad mellan en föregiven koppling och en verklig förbindelse med Kristus i tro. En bekännelse till sanningen inlemmar personer i församlingen, men den bevisar ej, att vederbörande har en livsduglig förbindelse med den levande Vinstocken. Det finns en regel, för att skilja sanna lärjungar från dem, som hävdar sig följa Kristus, men inte tror på Honom. Den ena klassen bär frukt, den andra är fruktlös. Den ena utsätts ofta för Guds beskärande kniv, för att de skall frambringa mera frukt; den andra, som vissnade grenar, kommer inom kort att rivas loss från den levande Vinstocken.

Jag är djupt angelägen om, att vårt folk skall bevara det levande vittnesbördet ibland sig; och att församlingen skall hållas ren från de icke troendes element. Kan vi föreställa oss ett närmare och mera förtroligt förhållande till Kristus, än det i följande ord: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna”? Grenens fibrer är nästan identiska med dem på vinstocken. Förmedlandet av liv, styrka och fruktbarhet från stammen till grenarna sker obehindrat och stadigt. Rötterna sänder sin näring genom grenen. Så är den sanne troendes förhållande till Kristus. Han förblir i Kristus, och suger åt sig sin näring från Honom.

Detta andliga förhållande kan endast upprättas och vidmakthållas, genom att utöva personlig tro. Denna tro måste uttrycka den högsta förkärlek från vår sida, liksom fullkomlig tilltro och fullständig helgelse. Vår vilja måste överlämnas helt till Guds vilja, våra känslor, önskningar och intressen samt ära kopplas till ramgången för Kristi rike och ärande av Hans sak. Då kommer vi fortlöpande att erhålla nåd från Honom, och samtidigt kommer Kristus att villigt ta emot vår tacksamhet.

När denna intima förbindelse och gemenskap danas, läggs våra synder på Kristus, medan Hans rättfärdighet tilldelas oss. Han blev gjord till synd för oss, så att vi kan göras till Guds rättfärdighet i Honom. Vi har åtkomst till Gud genom Honom; vi är accepterade och älskade. Var och en, som i ord eller handling sårar den troende, sårar därigenom Jesus. Var och en, som ger en bägare kallt vatten till en lärjunge, för att han är ett Guds barn, kommer att betraktas av Jesus, som om han hade gjort det för Honom Själv.

Det var då Kristus stod i begrepp, att lämna Sina lärjungar, som Han gav dem detta vackra tecken på Sitt förhållande till de troende. Han visade det nära sambandet mellan Honom Själv och dem, varigenom de kunde bibehålla sitt andliga liv, sedan Hans synliga närvaro hade upphört. För att inpränta detta i deras tankar, gav Han dem vinstocken som en särskilt slående och passande sinnebild eller symbol.

Judarna hade alltid betraktat vinstocken som den ädlaste växten, och som en bild på det, som var mest kraftfullt, framträdande och fruktsamt av allt. ”Vinstocken”, kunde vår Herre säga, ”som Ni värdesätter så högt, är en symbol. Jag är verkligheten; Jag är den sanna vinstocken. Som ett folk uppskattar Ni vinstocken; som syndare bör Ni sätta Mig över alla jordiska ting. Grenen kan inte leva skild från vinstocken; Ni kan inte längre leva, utan att Ni förblir i Mig.”

Alla Kristi efterföljare bör intressera sig lika mycket för denna lärdom, som lärjungarna gjorde, då dessa lyssnade till Hans ord. Genom sitt avfall har människor skilt sig från Gud. Åtskillnaden har varit omfattande och förfärlig; men Kristus har vidtagit åtgärder, för att binda oss till Sig. Den onda makten är så sammantvinnad med människans natur, att ingen kan vinna seger, utan genom förening med Kristus. Genom denna förening erhåller vi moralisk och andlig kraft. Om vi har Kristi Ande, skall vi frambringa rättfärdighetens frukter, vilka ärar och välsignar människor, samt förhärligar Gud.

Fadern är vingårdsmannen. Han beskär skickligt och barmhärtigt alla fruktbärande grenar. De, som delar Kristi lidanden och skam nu, kommer senare att dela Hans härlighet. Han ”blygs... inte för att kalla dem bröder”. {Hebréerbrevet 2:11.} Hans änglar tjänar dem. Hans återkomst sker som Människosonen, alltså kommer Han även i Sin härlighet att identifiera Sig med mänskligheten. De, som har anslutit sig till Honom, tillkännager: ”Och även om hon {en mor} kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.” {Jesaja 49:15-16.}

Oh, vilka förbluffande privilegier vi blir erbjudna här! Skall vi anstränga oss till det yttersta, för att åstadkomma denna allians med Kristus, varigenom dessa välsignelser säkras? Ämnar vi ge avkall på våra synder genom rättfärdighet, och vår orättfärdighet, genom att vända oss till Herren? Skepsis och syndighet är utbredda. Kristus ställde frågan: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?'” {Lukasevangeliet 18:8.} Vi måste värna om en levande och aktiv tro. Vår varaktiga tro är en betingelse för vår förening med Honom.

Vår förening med Kristus i levande tro är varaktig; varje annan union måste upphöra. Kristus valde oss först, och betalade ett oändligt pris för vår återlösning; och den sanne troende väljer Kristus som den förste och siste samt bäste i allt. Men denna enhet kostar oss något. Den utgör en förening av fullständig avhängighet, som skall beaktas av ett stolt väsen. Alla, som upprättar denna förening, måste känna sitt behov av Kristi försoningsblod. Det måste ske en förändring av hjärtat. De måste lägga den egna viljan under Guds vilja. Det kommer att rasa en strid mot yttre och inte hinder. Det måste till ett antal smärtsamma skilsmässor, liksom upprättande av lojalitetsband. Stolthet, själviskhet, fåfänga och världslighet – synder i alla former – måste övervinnas, om vi tänker ingå förbund med Kristus. Orsaken till, att många finner kristenlivet så förfärligt hårt, orsaken till deras vankelmod och föränderlighet, är att de försöker, att själva klänga sig fast vid Kristus, utan att först göra sig av med sina kära avgudar.

Sedan banden knutits till Kristus, går de endast att bevara sammanflätade genom allvarlig bön och outtröttligt arbete. Vi måste stå emot, vi måste förneka, vi måste vinna seger över jaget. Genom Kristi nåd, genom mod, genom tro, genom klarvakenhet kan vi vinna seger.

De troende blir till ett med Kristus; men den ena grenen kan inte understödjas av andra. Näringen måste fås genom den livskraftiga förbindelsen med vinstocken. Vi måste känna vårt fullståndiga beroende av Kristus. Vi måste leva genom tro på Guds Son. Det är betydelsen av förmaningen ”Förbli i mig”. Det liv vi lever i köttet, går inte ut på, att vara människor till lags, eller att behaga vår Herres fiender, utan är avsett att tjäna och ära Honom, som älskade oss och utgav Sig för oss. Blotta bifallet till denna union, utan att kärleken till världen och dess nöjen och utsvävningar har slocknat, skänker hjärtat mod till olydnad.

Som ett folk är vi sorgligt blottställda på tro och kärlek. Våra ansträngningar är på det hela taget för svaga för den farliga tid vi lever i. Stolthet och vällevnad, ogudaktighet och syndighet, som vi omges av, har sitt inflytande över oss. Få erkänner vikten av, att undvika, så långt som möjligt, alla förbund med andra, som är fientliga mot tron. Genom sitt val av umgänge, sätter väldigt få sitt andliga välstånd i främsta ledet.

Föräldrar flyttar med sina familjer till städerna, eftersom de inbillar sig, att det är lättare att få ett levebröd där, än på landet. Barnen går sysslolösa, när de inte är i skolan, och får sin uppfostran på gatan. De vänjer sig vid laster och utsvävande levnadsvanor genom sitt dåliga sällskap. Allt detta ser föräldrarna, men det fordras ett offer, för att rätta till deras villfarelse, och de stannar kvar på platsen, till dess att Satan tar full kontroll över deras barn. Hellre offra något eller allting världsligt, än att försätta de dyrbara själarna i fara, som har anförtrotts åt Er omvårdnad. De kommer att övervinnas av frestelser, och bör lära sig, att bemöta dem, men det är Er plikt, att avskära allt inflytande, och bryta alla vanor samt sära på alla band, som avhåller Er från, att på det mest fria, öppna och hjärtliga sätt överlämna Er själva och Era familjer till Gud.

Sök i stället för den tätt befolkade staden avsides liggande ställen, där Era barn blir, så långt det är möjligt, skyddade mot frestelse, och där Ni kan lära upp och uppfostra dem till nyttiga medborgare. Profeten Hesekiel räknar upp orsaken, som medförde Sodoms synd och utplåning: ”Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige.” {Hesekiel 16:49.} Alla, som vill undvika Sodoms dom, måste undfly de vanor, som ådrog den onda staden Guds dom.

Mina bröder, Ni förbigår Guds heligaste krav, när Ni ej helgar Er själva och Era barn åt Honom. Många av Er vilar i falsk trygghet, upptagna av själviska intressen, och lockade av jordiska rikedomar. Ni fruktar inget ont. Farorna ter sig långt borta. Ni kommer att bli bedragna, lockade in i Ert eviga fördärv, om Ni inte vaknar upp, och med syndaånger vänder åter till Herren i djup ödmjukhet.

Igen och igen har rösten från Himmelen talat till Er. Ämnar Ni lyda denna röst? Tänker Ni ge akt på det Sanna Vittnets råd, och köpa guld prövad i eld, den vita klädnaden och ögonsalva? Guldet är tro och kärlek, den vita klädnaden är Kristi rättfärdighet, ögonsalvan är andlig skarpsinnighet, som kommer att sätta Er i stånd till, att se Satans list, och undgå denna, att uppdaga synden och avsky den, samt att skönja sanningen och lyda den.

Världens dödliga slöhet förlamar Era sinnen. Synden verkar inte längre motbjudande, eftersom Satan har förblindat Er. Guds straffdomar utgjuts raskt över jorden. ”Fly för livet!”, lyder förmaningen från Guds änglar. Andra röster hörs säga: ”Bli inte orolig; det finns inget att hetsa upp sig över.” De nonchalanta i Sion ropar om frid och säkerhet, medan Himmelen förklarar, att snar ödeläggelse hotar överträdaren. Den unge och lättsinnige, nöjesälskaren betraktar dessa varningar som tomt prat, och vänder sig från dem med ett hånskratt. Föräldrar är böjda, att tro att deras barn är på den rätta vägen, och så förfaller alla till maklighet. Så skedde i samband med den gamla världens ödeläggelse, och så förtärdes Sodom och Gomorra av eld. Kvällen före deras förintelse svirade städerna i sina nöjen. Lot blev hånad för sin fruktan och sina varningar. Men det var hånarna, som gick upp i rök. Just den natten stängdes nådens dörr för alltid för Sodoms onda och likgiltiga invånare.

Det är Gud, som håller själarnas öden i Sina händer. Han kommer inte alltid att låta Sig hånas; Han kommer inte alltid att låta Sig vara föremål för skratt och spe. Hans straffdomar förekommer redan i landet. Våldsamma och fruktansvärda stormar lämnar efter sig ödeläggelse och död i kölvattnet. Förtärande eld lägger skogar och tätbefolkade städer öde. Storm och skeppsbrott väntar dem, som färdas på det djupa vattnet. Olyckor och katastrofer hotar alla, som reser till lands. Orkaner, jordskalv, svärd och hunger följer snabbt därefter. Ändå är människors hjärtan förhärdade. De känns inte vid Guds varnande röst. De vägrar, att fly till den enda tillflyktsorten från den tilltagande stormen.

Många, som står på Sions murar, för att se med ivriga ögon, om faran närmar sig, och höja varningens stämma, de sover själva. Just de, som borde vara mest aktiva och klarvakna i denna farans stund, försummar sin plikt, och ådrar sig själva själars blod.

Måtte ingen åsidosätta varningen och säga: ”Detta gäller inte mig. Jag tänker inte låta mig oroas av detta obalanserade budskap.” Det är den onde tjänaren, som säger i sitt hjärta: ”Min herre dröjer”. {Matteusevangeliet 24:48.} Han säger sig vara Kristi tjänare och förnekar inte i ord, att Herren kommer snart; men hans handlingar visar, att han förlägger denna dag till en fjärran framtid. I sin skyldighet drar han stora växlar på den förmodade förseningen, han blir liknöjd, och gärningarna vittnar om hans vantro. Han lägger sig till med världens livsstil och praxis.

Mina bröder, ta Er i akt för det onda, vantrogna hjärtat. Guds Ord är tydligt och nogsamt i sina restriktioner; det lägger hinder i vägen för Era själviska utsvävningar; därför lyder Ni det inte. Hans Andes vittnesbörd riktar uppmärksamheten på Skrifterna, pekar ut Era karaktärsbrister och tillrättavisar Er för Era synder; därför bryr Ni Er inte om dem. Och för att rättfärdiga Er köttsliga och nöjesälskande kurs, börjar Ni att betvivla, att vittnesbörden är från Gud. Om Ni ville lyda deras lära, skulle Ni bli förvissade om deras gudomliga upprinnelse. Kom ihåg, att Er vantro inte minskar deras sanningshalt. Om de är från Gud, kommer de att bestå. De, som försöker att inskränka Guds folks tro på dessa vittnesbörd, som har förekommit i församlingen under de gångna trettiosex åren, de kämpar emot Gud. Det är inte redskapet, som Ni förklenar och förhånar, utan Gud, som har talat till Er i dessa varningar och tillrättavisningar.

Så snart, som den onde tjänaren förlorar budskapets anda och kraft ur sikte, uppvisar han sin vantro. Han slår sina medtjänare. Han är redo, att kritisera dem, som är bättre. ”Huggormsgift är bakom deras läppar.” {Romarbrevet 3:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Hans kurs går nedåt. Inom kort finner man, att han ”äter och dricker med dem som är druckna” {Matteusevangeliet 24:49} – han ansluter sig till de världsliga vid deras nöjessamlingar, och gör sig till ett med dem i alla intentioner och syften. Så är det med väldigt många ibland oss i dag. Jag har blivit visad detta. Jag känner till sanningen om det jag säger.

Den undervisning, som vår Frälsare gav Sina lärjungar, innehöll förmaningens ord, och de gäller i synnerhet oss: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara.” {Lukasevangeliet 21:34-35.} Vaka, be, arbeta – det är trons sanna liv. ”Arbeta alltid”; det vill säga, agera alltid i bönens anda, ty då kommer just Du att stå redo vid Din Herres ankomst.

Vissa, som skall fungera som trofasta väktare, låter sig mera ledas av sina barn, än av Herren. Eftersom de är lätt påverkbara, förvillas de av dessa ungas vantro och skepsis, som således gör Satans arbete, och snarare hindrar sina föräldrar, än hjälper dem. Jag har visats denna snara, och jag manar Er, i Kristi namn, att lirka loss fötterna. Låt inte töcken skymma Er andliga synförmåga. Fatta posto i vakttornet. Blicka ofta ut över huvudvägen, för att se, om faror hotar fästningen, och var beredda, att varna med detsamma.

Väktarna ansvarar för folkets tillstånd. När Ni öppnar dörren för stolthet, missunnsamhet, tvivel och andra synder, kommer det att leda till inte stridigheter, hat och alla slags onda gärningar. Jesus, den saktmodige och ödmjuke, ber om tillträde som Er Gäst, men Ni är rädda för, att bjuda in Honom. Han har talat till oss i både det Gamla och det Nya Testamentet; Han talar fortsatt till oss genom Sin Ande och Sin försyn. Hans instruktioner är till för, att göra människor uppriktiga inför Gud, och uppriktiga inför sig själva.

Jesus iklädde Sig mänsklig natur, för att lämna efter Sig åt mänskligheten ett helt och fullständigt mönster. Han önskar, att vi skall likna Honom, vara uppriktiga i alla syften, känslor och tankar – uppriktiga i hjärta, själ och liv. Detta är kristendom. Vår fallna natur måste renas, förädlas, helgas genom lydnad mot sanningen. Kristen tro stämmer aldrig överens med världsliga principer; kristen renhet går emot all bedräglighet och skenhelighet. Den person, som gömmer på Kristi kärlek i själen, som återspeglar Frälsarens bild fullkomligt, är i Guds ögon den sannaste, ädlaste och ärovördigaste personen på jorden.
Ellen G. White