Tillbaka

Vädjan angående vår verksamhet i Skandinavien


Vädjan angående vår verksamhet i Skandinavien
(kapitel 1)

Vädjan angående vår verksamhet i Skandinavien

Våra bröder i Skandinavien har hamnat i vanskligheter, men fastän dessa huvudsakligen må vara frukten av begångna misstag, låt oss nu inte ägna tid åt klander och kverulerande; ty kritik och klagomål samt åthutningar kommer inte att göra saker och ting enklare för dem. Det, som behövs för stunden, är verkligt medlidande och riktig hjälp. Vi bör nu var och en betänka, att våra utsatta bröder faktiskt behöver hjälp här och nu i sina trångmål.

Eftersom det förekommer sann sympati mellan himmelen och jorden, och enär Gud finner det lämpligt att utse änglar att tjäna alla nödställda, förstår vi att när vi gör vår andel, skickas dessa himmelska företrädare med allmakt ut att bistå under denna tid, när särskild hjälp behövs. Gud kommer att väcka män, som han har anförtrott förmågor och medel, att axla ansvarsbördan, och nu hjälpa våra skandinaviska bröder, så att de lyckas att rädda egendom, som eljest måste offras.

Nu är det inte dags att kritisera, utan varje andetag som ägnas åt denna sak, bör användas till att tala ord, som uppmuntrar, och använda varje kraft i upplyftande handlingar. Om de, som det förmår, skänker en del av sina medel till båtnad för verket på detta fält, återgäldar de bara Herren med en mindre del av den barmhärtighet och de välsignelser, som han har gett dem. Alla hans gåvor anförtros åt oss, att användas när han fordrar sitt eget tillbaka, för att främja hans verk på jorden. Skall vi då inte anstränga oss helhjärtat och kraftfullt, för att glatt och utan klagomål hjälpa till?

Det ingår i de himmelska änglarnas arbetsuppgifter, att besöka vår värld och övervaka Herrens verk, som ligger i händerna på hans förvaltare. De skall ställa upp vid varje behov hos dem, som, i egenskap av Guds medarbetare, gör sitt bästa, för att framgångsrikt utföra hans verk på jorden. Dessa himmelska förnuftsväsen beskrivs som angelägna om, att blicka in i frälsningsplanens innersta, och änglahären jublar närhelst en del av Guds verk är i gott skick.

Gud har kallat på mänskliga redskap, att samverka med honom för andras frälsning; och skall då vi, som själva är utsatta för frestelse och personligen felar, åthuta och skylla på andra, som olyckligtvis gjort misstag? Borde vi inte hellre bli så förvandlade av Guds nåd, att vi blir medlidsamma och rörda av mänskligt lidande? Detta skulle annars orsaka fröjd i himmelen; ty om vi älskar våra fallna syskon, såsom Gud och Kristus älskar oss, visar vi oss vara delaktiga av Kristi särdrag. Änglar månar om deras andliga välstånd, som söker att återställa Guds moraliska avbild i människan, och det är meningen, att den mänskliga familjen skall anknyta till den himmelska familjen, i det att den förbinder de sår och blånader, som synder har förorsakat.

Änglakrafter, ehuru osynliga, samverkar med synliga mänskokrafter, upprättande en nödavhjälpande inrättning tillsammans med oss. Ligger det inte något stimulerande och inspirerande i tanken på, att det mänskliga redskapet synligt överbringar välsignelserna från änglaredskapet? När vi således är Guds medarbetare, bär verket det gudomligas prägel. Med vilken fröjd och förtjusning hela himmelen betraktar dessa sammanflätade inflytanden – inflytanden, som erkänns i de himmelska salarna! Mänskliga varelser utgör händerna på himmelska ombud; ty himmelska änglar använder sig av mänskohänder i praktisk tjänst. Deras osjälviska handlingar under detta tjänande gör dem delaktiga i framgången, som beror på den erbjudna hjälpen. Det här är det sätt, varpå himmelen använder sig av frälsande makt och kraft. När den himmelska medarbetarskaran slår samman sin vetskap och sina handlingar med den mänskliga medarbetarskarans, mildras de förtrycktas och de anfäktades lidande och vanskligheter.

Just de änglar, som utkämpade striden i de himmelska salarna under Satans statskuppsförsök, och segrade med Gud; just de änglar, som från sin upphöjda ställning bejublade vår världs skapelse, liksom våra första föräldrars tillblivelse inför deras bosättning på jorden; änglarna, som bevittnade människans syndafall och utdrivande från sitt hem i Eden, är särskilt angelägna om, att verka i förbund med det fallna, återlösta släktet i utvecklandet av kraften, som Gud tillhandahåller, för att bidra till utvecklandet av varje person, som förenar sig med himmelens förnuftsvarelser, för att söka upp och frälsa människor, som håller på att gå under i sina synder. Under förutsättning, att människor blir delaktiga av den gudomliga naturen, och skiljer själviskheten från sina liv, blir de skänkta särskilda förmågor till att bistå varandra. Om alla skulle älska, såsom Kristus har älskat, för att människor hotade av evig förtappelse måtte frälsas från undergång, O, vilken förändring skulle inträffa i vår värld!

“Men jag skall lämna kvar i dig ett folk som är ödmjukt och svagt, och de skall förtrösta på HERRENS namn. Kvarlevan av Israel skall inte längre göra orätt, inte tala lögn, och i deras mun skall inte finnas en falsk tunga. De skall finna föda och lägga sig ner utan att någon förskräcker dem. Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel! Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta, du dotter Jerusalem! HERREN har tagit bort straffdomarna från dig, han har röjt din fiende ur vägen. HERREN, Israels Konung, bor i dig. Du skall inte längre frukta något ont. På den dagen skall det sägas till Jerusalem: ’Frukta inte, Sion, låt inte dina händer falla! HERREN, din Gud, bor i dig, en hjälte som frälsar. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.’” {Sakarja 3:13-17.} Vilken bild, som tecknas här! Får vi något som helst grepp om den?

“Jag skall samla dem som sörjer för högtidernas skull, dem som varit skilda från dig och nu bär föraktets börda. Se, jag skall på den tiden ta itu med alla som plågat dig. Jag skall frälsa de haltande och samla de fördrivna. Jag skall låta dem bli till lovsång och berömmelse på hela jorden, där de var så hånade. På den tiden skall jag föra er hem, ja, då skall jag föra er samman. Ty jag skall låta er bli till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk, när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger HERREN.’” {Sakarja 3:18-20.} Läs också första kapitlet hos Haggai.

Det är passande, att alla som är medvetna om Herrens snara ankomst, lever ut sin tro. När vi ser en av Guds medarbetare ur andlig form eller i fara, då bör verkets helhjärtade tillskyndare visa sitt intresse. De himmelska förnuftsvarelserna kan samverka med oss, när vi önskar att vara ett med dem till sinne och hjärta. När mänskliga ombud, i egenskap av Guds förvaltare, enigt tar del av Herrens kraft och hjälpmedel, och använder dessa till att lyfta bördorna vilande på hans inrättningar, kommer Herren att samarbeta med dem.

“Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sömnen. Han sade till mig: ’Vad ser du?’ Jag svarade: ’Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.’ Och jag frågade ängeln som talade med mig: ’Vad betyder dessa, min herre?’ Ängeln som talade med mig svarade: ’Förstår du inte vad de betyder?’ ’Nej, min herre’, sade jag. Då sade han till mig: ’Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel skall du förvandlas till jämn mark. Ty han skall föra fram slutstenen medan man ropar: ’Nåd, nåd över den!’ Och HERRENS ord kom till mig. Han sade: ’Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus. Hans händer skall också göra det färdigt och du skall förstå att HERREN Sebaot har sänt mig till er. Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS sju ögon som far omkring över hela jorden?’ Jag frågade honom: ’Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?’ Och jag frågade honom igen: ’Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor som den gyllene oljan rinner ner igenom?’ Då sade han till mig: ’Förstår du inte vad de betyder?’ Jag svarade: ’Nej, min herre.’ Då sade han: ’Dessa två är de smorda som står inför hela jordens HERREN.’” {Sakarja 4:1-14.}

Det fordras av människor, att de tar emot från de himmelska ombuden, för att de skall kunna ge åt andra. Närhelst föreståndarna vid några av Guds inrättningar stänger till sina hjärtan gentemot sina systerinrättningar, när dessa är i trångmål, och inte gör sitt yttersta, för att mildra dessa, genom att själviskt säga: Låt dem lida, lägger Gud märke till deras grymhet, och en dag stundar, när de måste gå igenom en liknande, förödmjukande erfarenhet. Men, mina bröder, det har Ni inte för avsikt att göra. Det vet jag, att Ni inte gör.

När en Guds inrättning, som är involverad i hans verks utförande, på grund av missbedömningar i ledningen kommer på obestånd, bör de institutioner, som är stadda vid bättre kassa, göra sitt yttersta, för att få upp den slagna institutionen på fötterna igen, så att Guds namn inte vanhedras. Varje resurs, som vi har i Europa för verkets framåtskridande, behövs, och bör bibehållas i sunt skick inför en ogudaktig värld. Låt inte Guds änglar, som tjänar de ansvarshavande, måsta se Guds medarbetare modstulna. Svårigheterna har redan ökat på grund av vår senfärdighet, så att återställelsearbetet nu kommer att kräva mera ansträngning och utlägg. I Herrens namn ber vi hans folk, som har medel, att stå upp och inse, att Gud äger alla deras tillhörigheter, och visa sig vara trofasta förvaltare. Laga maskineriet, som är nödvändigt för att utföra Guds arbete, så att hans folk inte skall förlora hoppet, och hans verk lämnas vind för våg.

“Och HERRENS ord kom till Sakarja. Han sade: Så säger HERREN Sebaot: ’Döm rätta domar och visa varandra godhet och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige och tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan.’” {Sakarja 7:8-10.} Så lyder Herrens Ord.

Jag vill inte tro, att den avslutande delen av det här kapitlet skall återspegla Er erfarenhet: “Men de ville inte ge akt på detta utan var upproriska och stängde till sina öron så att de inte hörde. De gjorde sina hjärtan hårda som diamant så att de inte hörde den undervisning och de ord som HERREN Sebaot genom sin Ande hade sänt genom gångna tiders profeter. Därför kom stor vrede från HERREN Sebaot. Och liksom de inte ville höra när han ropade, vill jag inte höra när de ropar, sade HERREN Sebaot. ’Jag skall skingra dem genom en stormvind bland alla hednafolk som de inte känner.’ Så har nu landet blivit öde efter dem, ingen kommer eller går, ty de gjorde det ljuvliga landet till en ödemark.” {Sakarja 7:11-14.}

Tala inga hårda ord. Lägg inte skulden på den eller den personen. Faktum är, att i dag behöver alla ställa upp, för att mura igen den uppkomna sprickan. Gör det med glädje. Gör det med ädelmod. Träd fram till Herrens hjälp, ja, till Herrens hjälp mot de mäktiga. Rädda omgående den allvarligt hotade inrättningen. Det går att göra, om alla tar gemensamma tag och återlöser denna svårt skuldsatta institution; och i samband härmed kommer Herrens välsignelse att vila över Er. Det går att göra; och grip Er, i Herrens namn, an med uppgiften! Alla bör ta sig an uppgiften med glatt humör och med fröjd, och då kommer just detta verk att visa sig vara en stor, välsignad erfarenhet för alla, som greppar tag i den och utför den framgångsrikt.

I Europa skall ett stort verk fullbordas. Hela himmelriket intresserar sig inte bara för närbelägna länder med hjälpbehov, utan också för fjärran länder. Alla invånare i himmelen tjänstgör aktivt, de bistår en fallen värld. De är djupt och livligt intresserade av människors frälsning – denna världs fallna invånare. De himmelska varelserna spanar efter och väntar på, att mänskliga hjälpare skall röras i sitt innersta över sina kollegor, som befinner sig i trångmål och prövning samt sorg och ångest. Mänskliga väsen manas till, att bli personliga biträden, som omvandlar de himmelska änglarnas kunnande i praktisk handling. Genom att förena oss med dessa krafter, som är allsmäktiga, kommer vi att kunna dra nytta av deras högre utbildning och erfarenhet. Herrens anförtrodda talanger kommer att vara verksamma, om de brukas för att uträtta det verk, som anförtrotts åt hans inrättningar, så att de återfår sitt oberoende. Hela himmelen betraktar de redskap, som på ett praktiskt sätt har förverkligat Guds avsikter i världen, varigenom Guds vilja och plan också förverkligats i himmelen. Sådan samverkan åstadkommer ett verk, som skänker ära och härlighet samt majestät åt Gud.

Det återstår att utföra ett storverk för själar i Skandinavien. Låt ingen slappna av eller förlamas, när Ni har försäkran om, att änglar med bosättningsrätt i den Eviges stora tält, ja, i Guds närvaro, och som skådar Guds härlighet, faktiskt är Era medhjälpare. Tänker Ni samverka med dem i uppbyggnaden av varje inrättning, tjänande Gud under överinseende av de tjänande änglarna?

Vem förmår att beräkna värdet av de mänskosjälar, för vilka deras Furste, deras Kung, Sonen till den oändlige Guden, utgav sitt fläckfria liv i en skamlig död, för att rädda alla, som tror på honom? I fall samtliga förstode detta, som de borde göra, vilket verk skulle de då inte åstadkomma genom sina händer, i form av de allvarligaste, ihärdigaste insatser, för att gå riktigt på djupet, ty genom den Helige Andes verkande kan de, med hjälp av rösten och sina ekonomiska medel, leda många själar till att undfly mörkrets kedja och Satans helvetiska stämplingar, samt tvättas rena från sina synder i Lammets blod! O, låt verket tränga allt djupare in! Änglar i himmelen gläder sig åt, att se syndare verkligen ångra sina överträdelser och vända sig till den levande Guden. “{N}i inte är era egna? Ty ni är dyrt köpta. Så prisa därför Gud i er kropp och i er ande, som tillhör Gud.” {Första Korintierbrevet 6:19-20, Reformations-Bibeln.}
Ellen G. White
St. Helena, Cal.,
den 20. November, 1900.

Senare
Medan föregående blev tryckt, skickades följande tilläggsvädjan från syster White, till förmån för hälsohemmet i Skodsborg, Danmark. Verksamheten vid hälsohemmet är lika mycket en del av Herrens arbete i Skandinavien, som förlagsverksamheten; för att undvika förvirring, ansågs det vara klokast, att sända ut båda uppropen tillsammans, och låta båda kollekter tillfalla samma kassa, varifrån medel går att överföra.

Måtte de himmelska förnuftsväsendena få tillfälle att fröjda sig, och våra bröders hjärtan bli gjorda lyckliga, genom det givmilda gensvar, som kommer att följa på uppropen!
Geo A. Irwin

Upprop till förmån för vårt hälsohem i Danmark
I Skodsborg, en förort till København, har våra bröder inrättat ett hälsohem. De sjösatte hoppfullt projektet, under övertygelsen att de utförde exakt det verk, som Gud har ålagt sitt folk. Allmänt sett har våra bröder inte intresserat sig lika mycket för inrättandet av hälsohem i de europeiska länderna, som de borde ha gjort, och våra kära bröder ansvariga för Skodsborgs Sanatorium har ryckt fortare framåt, än tillgängliga medel tillåtit, så nu har de drabbats av vanskligheter och ångest.

Jag är allvarligt oroad, när det gäller svårigheterna och farorna, som omger våra inrättningar i Skandinavien. Mitt sinne manar mig starkt till, att rikta ett upprop till vårt folk, inte bara för förlaget Christiania, utan också för det danska hälsohemmet. Det har visats mig, att fienden ivrigt inväntar ett tillfälle till, att ödelägga dessa institutioner, vilka är Guds redskap till mänskosläkets återställelse. Skall Satans önskan bli uppfylld? Skall vi låta dessa inrättningar vridas ur händerna på oss och deras goda verksamhet hejdas? Skall vi låta våra bröder ensamma utstå följderna av sina felräkningar, bara för att de har begått misstag? Är detta det sätt, som Kristus har behandlat oss på?

Såsom Kristus behandlar oss, så måste vi behandla våra bröder, som befinner sig i trångmål. Bröder, det är dags för oss, att intressera oss för dessa institutioner. Våra amerikanska bröder borde komma till deras undsättning. Våra skandinaviska bröder i Amerika borde bli gjorda särskilt uppmärksamma på detta, för att vidta kraftfulla åtgärder. Likaså bör syskonen i Danmark, Norge och Sverige få klart för sig, att här är deras tillfälle, och att de nu förväntas att komma till Herrens verks undsättning.

Det är ofta fallet, att när en person tyngd av en svår börda står framför en brant uppförsbacke, hotad av nedstämmande omständigheter, och är i behov av glada, starka medhjälpare i arbetet med, att få det tunga lasset uppför backen, går mycken tid åt till klander och åthutningar samt irritation. Men det avhjälper inte det uppkomna läget; därmed rubbas inte lasset. Personerna, som tyngs mest av lasset, varken behöver eller förtjänar de hårda orden. Dessa skulle hellre riktas till dem, som borde ha tagit på sig sin del av bördan tidigare. Men hårda ord kunde även då vara olämpliga, och de skulle helt säkert vara gagnlösa. Vår första tanke borde i stället vara: Hur kan vi gemensamt lyfta bördan? Tiden är dyrbar. För mycket står på spel, för att vi skall riskera dröjsmål.

Jag uppmanas enträget av Herrens Ande till, att stöta i larmbasunen, för att samla hela vårt folk, som älskar Gud och hans sak, så att de kommer till undsättning för hans inrättningar i Europa, vilka nu är i skriande behov av hjälp. Måtte de, som förtröstar på Gud och tror på hans ord, nogsamt betänka sina förmåner, sitt ansvar och sin plikt i förhållande till sina bröder i Europa, som har använts av Gud, för att inleda ett gott verk. Om vi nu försummar, att göra vår plikt som Guds hjälpande hand, genom att undanröja det skandinaviska förlagshusets och hälsohemmets utmaningar, kommer vi att gå miste om en stor välsignelse.

Vid undsättandet av våra institutioner i Europa skall tålamod, kärlek och kristen artighet användas. Därmed kommer vi att visa oss äga en sund tro och friska själar. I fall vi skulle anklaga företståndarna vid Skodsborgs Sanatorium, som är ansvariga för verkets tillväxt där, för världslig äregirighet och en önskan om, att förhärliga sig själva, skulle vi vara orättvisa mot dem. De var sysselsatta med, att arbeta för Guds förhärligande; och ett verk har åstadkommits, som nått långt i sitt inflytande för det goda, och som i hög grad irriterar rättfärdighetens fiende.

Vilka tänker nu ställa sig på Herrens sida? Vilka tänker räcka honom en hjälpande hand, genom att helhjärtat lyfta bördan? Vilka tänker uppmuntra de nedtryckta till, att lita på Herren? Vilka tänker ge prov på den tro, som varken skakar eller bringas på fall, utan med vars bistånd de hastar framåt mot segern? Vilka tänker nu eftersträva att bygga upp det, som Satan eftersträvar att riva ned – en verksamhet, som borde gå starkt framåt? Vilka tänker nu göra för sina bröder i Europa det, som de själva skulle vilja få gjort för sig själva, om rollerna vore ombytta? Vilka tänker således samverka med de tjänande änglarna?

O, vilken åsyn det skulle bli för de iakttagande änglarna, att se inrättningar grundade för åskådliggörandet och spridandet av grundsatserna för bättring och kristet leverne – Guds redskap – glida ur händerna på dem, som kunde använda dem i Guds verksamhet, och läggas i händerna på världen! Herrens rikedomar står till förfogande, utlånade till oss som ett förtroende, för exakt sådana nödlägen som detta. Guds folk bör tjäna honom i sanning och rättfärdighet. De bör ta av sina Gudagivna medel, för att bistå sina medarbetare i en besvärlig tid. Samtliga våra menigheter bör nu agera helhjärtat och enhetligt i denna angelägenhet, fast beslutna att avvärja den stora olycka, som hotar saken, genom att skada eller rycka bort Herrens hjälpmedel. Änglar från Gud kommer att samverka med oss, för att befria inrättningarna i Danmark och Norge från deras skulder, så att inga förebråelser skall häfta vid Herrens sak.

Vi behöver uppodla den anda, som uppvisades av Abraham och Mose. Då kommer vi att uppvisa förtröstan på Gud och medlidande med de felande. Våra bröder i Skandinavien har, genom att låta verket där växa ur sin ekonomiska kostym, försatt sig själva i skuldfällan. Härigenom äventyras inrättningarnas framtid och sakens heder. Skall vi ytterligare förvärra belägenheten, genom att klandra och skälla, eller skall vi modigt ta itu med uppgiften framför oss – arbetet med, att befria förlagshuset och hälsohemmet från deras skuldbördor? Detta är utförbart. Åtgärder skulle ha vidtagits förut, om inte människor lagt sig i och hindrat dessa.

Herren manar sitt folk till självförnekande uppoffring. Låt oss samtliga förena oss i, att ge honom ett nyårsoffer, som lyfter den tunga bördan, som vilar på hans inrättningar i Skandinavien. Låt oss ge upp sådant, som vi tänkt att vi skulle handla åt oss själva för bekvämlighets eller för nöjes skull. Låt oss lära barnen, att förneka det egna jaget, och bli Herrens biträden i, att sprida hans välsignelser. Låt oss överlämna våra offergåvor med tacksägelse, och med en bön om, att Herren skall välsigna gåvorna, och mångfaldiga dem, såsom han gjorde med maten, som mättade de fem tusen.

Jag vädjar ivrigt till mina skandinaviska syskon, att de skall göra sitt bästa. Vi skall förena våra ansträngningar med Ert kärleksfulla och hjälpsamma arbete med, att återupprätta de institutioner, som nu hotas av undergång. Det finns tillräckligt mycket medel i händerna på Herrens förvaltare, för att uträtta detta verk, under förutsättning att de förenas i ömsint medlidande, för att återställa, hela och bringa hälsa och välstånd till Guds hjälpmedel. Hys tro på Gud. Håll ett fast grepp om handen på allmakten; ty Herren har, i händerna på sina förvaltare, en kassakista stor nog, för att läka alla sjukdomar hos inrättningarna i Europa.

De summor, som Ni ger, må vara blygsamma i jämförelse med sakens behov, men oroa Er inte. Gå framåt i tro, så kommer det som först tett sig hopplöst, att komma i annan dager. Mättandet av de fem tusen är en åskådningsundervisning för oss. Han, som mättade fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med fem brödlimpor och två små fiskar, förmår att uträtta stordåd för sitt folk i dag.

Läs berättelsen om, hur profeten mättade ett hundra män: “Det kom en man från Baal-Salisa och han hade med sig förstlingsbröd åt gudsmannen, tjugo kornbröd och ax av grönskuren säd, i sin påse. Då sade Elisa: ’Ge det åt folket att äta.’ Men hans tjänare sade: ’Hur skall jag kunna sätta fram detta till etthundra män?’ Han sade: ’Ge det åt folket att äta, ty så säger HERREN: De skall äta och få över.’” {Andra Konungaboken 4:42-43}

Vilken ödmjuk handling det var å Kristi sida, att stilla andras hunger med ett underverk! Han stillade hungern hos ett hundra söner åt profeterna, och sedan dess har han, ehuru inte på ett så tydligt och synbart sätt, om och om igen verkat, för att mildra effekterna av mänsklig svaghet. Om vi ägde bättre andlig urskiljningsförmåga, så att vi snabbare bleve varse Guds barmhärtiga, medlidsamma bemötande av sitt folk, vilken dyrbar erfarenhet skulle då inte bli vår! Vi måste se under ytan. Vi måste blicka i högre omfattning, än vi gör, in i Guds vidunderliga verk. Han har använt sig av personer, som inte står på vår sida i erkännandet av sanningen, men vars hjärtan han ofta har påverkat till att gagna hans folk. Herren har rätt slags personer i beredskap, typ mannen, som hade med sig maten åt profetsönerna.

När Herren ger oss ett arbete att utföra, låt oss då inte stanna till, för att ifrågasätta eller klandra. Ödsla inte tid på, att utröna det kloka hos befallningen, eller det tänkbara utfallet av Era ansträngningar, för att rätta till situationen. Med mänsklig syn sett, kan resurserna te sig otillräckliga, men i Herrens händer kommer de att vara mer, än nog. Tjänaren “satte … fram det till dem, och de åt och fick över, så som HERREN hade sagt.” {Andra Konungaboken 4:44.}

Vår tro behöver växa till. Vårt andliga leverne är avhängigt den Helige Andes livgivande kraft. Vi bör bli mera medvetna om Guds förhållande till dem, som han har köpt loss med blodet från sin enfödde Son. Vi bör eftersträva, att bistå genom glädje, handling och tro. Vi bör hysa tro på, att Guds rikes verk skall gå framåt.

Låt oss inte slösa bort tid, genom att förfasa oss över bristande resurser, utan göra det bästa av dem vi har. Kraft och förtröstan på Gud kommer att säkra resurser, fastän omständigheterna må te sig olycksbådande. Under förutsättning, att vi använder våra bästa medel, kommer Guds makt att göra det möjligt för oss, att nå massorna, som nu svälter, för att de saknar livets bröd.

Skulle det förvåna oss, att Gud förökar de offergåvor vi bär fram till Honom i fröjd och kärlek? Vi har inte lärt oss häften av det vi borde av lärdomarna i Bibeln. Ett helgat sinne inser, att Gud gör gemensam sak med den, som skänker honom något av osjälviskhet; ty det tillvägagångssättet överensstämmer med himmelens välvilja. Vi behöver vidga och verkligen tro på våra vyer av Guds förhållande till denna värld och sitt folk, genom vilka han verkar, för att säkerställa sina avsikter. Genom en beröring från sin gudomliga hand och ett välsignelsens ord från sina läppar, är Jesus i stånd till, att öka på den blygsamma ransonen. Genom sin makt är han förmögen till, att öka på den blygsamma kassakistan, tills den är stor nog att sätta i händerna på hans tjänare, för att bedriva hans verksamhet.

Låt oss, när vi bistår syskonen i Danmark och Norge, lyfta bördan på ett ivrigt och ädelt vis, och låt Gud sköta resten. Låt oss förtrösta och tro på, att han skall föröka våra offergåvor, tills de är omfattande nog till att försätta hans inrättningar i Europa i trygghet.
Ellen G. White
St. Helena, Cal.,
den 3. December, 1900.