Saulus’ sinne var starkt upprört över Stefanus’ segerrika död. Hans fördomar fick sig en rejäl törn; men prästernas och rådsmännens åskådning och sakskäl överbevisade honom till sist om, att Stefanus var hädare; att Jesus Kristus, som han hade förkunnat, var en bedragare, och att de, som tjänade inom heliga ämbeten, måste ha rätt. Som den beslutsamme person han var, och med de starka målsättningar han ägde, blev han väldigt bitter i sitt motstånd mot kristendomen, väl han slutligen var säker på, att prästernas och de skriftklokas syn var den riktiga. Hans iver fick honom, att förfölja de troende helt frivilligt. Han såg till, att släpa heliga män inför råden, och sätta dem i fängelse eller dömas till döden, utan bevis för någon annan förbrytelse, än deras tro på Jesus. Jakobs och Johannes’ iver var likadan, fastän riktad åt det andra hållet, då de ville nedkalla eld från himlen, för att förtära dem, som ringaktade och hånade deras Mästare.