Frälsaren var gäst vid en fest hos en farisé. Han accepterade inbjudningar från både rika och fattiga, och sin vana trogen använde han händelserna omkring sig i undervisningen om sanningen. Hos Kristi samtida var de heliga högtiderna sammanbundna med alla deras nationella och religiösa fester. För dem var de symboler på det eviga livets välsignelser, den stora festen där de skulle få sitta tillsammans med Abraham, Isak och Jakob, medan hedningarna fick stå utanför och se på med längtande blickar. Detta var ett ämne som människorna på Kristi tid gärna uppehöll sig vid. Här ville Kristus ge både varning och undervisning, och det gjorde han med liknelsen om den stora måltiden. Guds välsignelser, både för dåtid och framtid, var något som Kristi samtida trodde bara tillhörde dem. De förnekade att Gud visade barmhärtighet mot hedningarna. Genom liknelsen visade Kristus att de just då förkastade nådens inbjudan från Guds rike. Han visade att den inbjudan de hade avvisat nu erbjöds dem som de föraktade, dem som Kristi samtida hade hållit sig undan från som om de var leprasjuka.