Jag såg en tron, och på denna satt Fadern och Sonen. Jag betraktade Jesu ansikte och beundrade hans skönhet. Faderns skepnad kunde jag ej se, ty en härlig ljussky dolde honom. Jag frågade Jesus, om hans Fader hade en skepnad liknande hans. Han svarade, att han hade det, men att jag ej kunde se det, "ty", sade han, "om du en gång finge se hans härliga ansikte, skulle du upphöra att vara till". Framför tronen såg jag adventfolket - församlingen och världen. Jag såg två skaror, den ena nedböjd framför tronen, djupt intresserad, under det den andra stod ointresserad och likgiltig. De som böjde sig framför tronen, uppsände sina böner och sågo på Jesus; han såg därpå upp till sin Fader och tycktes göra förbön hos honom. Ett ljus utgick från Fadern till Sonen och från Sonen till den bedjande skaran. Därpå såg jag ett övermåttan klart ljus utgå från Fadern till Sonen, och från Sonen gick det ut över folket framför tronen. Det var endast få, som ville mottaga detta stora ljus. Många trädde utanför det och satte sig ögonblickligen upp mot det; andra voro likgiltiga och brydde sig ej om ljuset, och det lämnade dem. Några mottogo det och gingo bort och böjde sig ned tillsammans med den lilla bedjande skaran. Hela denna skara mottog ljuset och gladde sig över det, och deras ansikten strålade av dess härlighet.