Det är oroväckande att kärleken till världen tar överhand i så många ungas sinnen. Många uppför sig som om den dyrbara tiden, då det ännu finns nåd, vore en enda lång ledighet. Det är som om de blivit födda til världen bara för att roa sig och tillfredställa sig med den ena spännande upplevelsen efter den andra. Sina nöjen finner de i världen och det som är av världen, men de är främmande för sin himmelske Far och Hans Andes nåd. Många är vårdslösa med sitt språkbruk. De vill glömma att de ska dömas efter sina ord. Deras ord visar om de ska förklaras rättfärdiga eller om de ska dömas skyldiga. Gud vanäras av det lättsinne och det tomma, ytliga prat och skratt, som är så typiskt för det liv som så många unga lever... {MYP 367.1}