Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 14:1, 12-24.
Frälsaren var gäst vid en farisés fest. Han accepterade inbjudningar från såväl de rika som de fattiga, och enligt Sin sed kopplade Han samman scenen framför Sig med Sina lärdomar om sanning. Ibland judarna var den heliga högtiden kopplad till alla deras helger för nationell och religiös glädje. Den var för dem en bild på det eviga livets välsignelser. Den stora festen vid vilken de skulle sitta ned med Abraham, Isak och Jakob, medan hedningarna stode utanför och såge på med längtansfulla ögon, var ett tema som de gärna uppehöll sig vid. Den läxa av varning och undervisning som Kristus ville ge, illustrerade Han nu genom liknelsen om en stor måltid. Guds välsignelser, både för det nuvarande och för det framtida livet, tänkte judarna hålla strängt för sig själva. De förnekade Guds nåd mot hedningarna. Genom liknelsen visade Kristus att de själva vid den tidpunkten avvisade inbjudan om barmhärtighet, kallelsen till Guds rike. Han visade att inbjudan som de hade föraktat skulle skickas till dem som de föraktade, dem, från vilka de hade dragit sig undan som från spetälska för att undvikas.