En ny kejsare, Karl V, hade bestigit Tysklands tron, och Roms utsända skyndade sig att överbringa sina lyckönskningar och försökte, att förmå monarken till att bruka sin makt mot Reformationen. Å andra sidan bönföll kurfursten av Sachsen, till vilken Karl stod i stor tacksamhetsskuld för sin krona, honom att inte företa sig något mot Luther, innan han hade hört honom. Kejsaren hade således kommit i en väldigt förvirrande och obehaglig belägenhet. Katolikerna ville inte låta sig nöja med mindre, än ett kejserligt edikt, som dömde Luther till döden. Kurfursten hade med stor fasthet tillkännagett, att varken Hans Kejserliga Majestät eller någon annan hade belagt, att Luthers skrifter motbevisats. Därför anmodade han om, att Luther måtte få fri lejd, så att han kunde träda fram inför ett råd av lärda, fromma och opartiska domare.