Ingenting skilde judarna så mycket från alla andra folkslag eller utmärkte dem som Skaparens sanna tillbedjare som sabbaten. Dess helighållande var ett ständigt tecken på deras förbindelse med Gud och på deras åtskiljande från andra folk. Allt vanligt arbete för livets uppehälle och för jordisk vinning var förbjudet på den sjunde dagen. I överensstämmelse med det fjärde budet var sabbaten bestämd för vila och gudsdyrkan. Alla världsliga bestyr åsidosattes. Men välgörenhet och barmhärtighetsverk var i harmoni med Herrens avsikt; de skulle ej inskränkas till varken tid eller rum. Det är en kärlekens handling att hjälpa de nödlidande och hugsvala eller trösta de bedrövade, och därmed ärar man Guds heliga dag.