Jesus hade undervisat folket och helat de sjuka under hela dagen, och han önskade därför ivrigt att få bli ensam för att erhålla tillräcklig vila för sig själv och sina lärjungar. Han sade för den skull till dem, att de skulle föra honom över till andra sidan av sjön. Men innan han steg i båten, blev han tilltalad av en skriftlärd, som hade lyssnat till hans ord, när han framställde sanningens skatter som något mera dyrbart än dolda skatter på jorden. Den skriftlärde tänkte i sitt förmörkade sinne, att Jesus önskade att skaffa sina efterföljare jordiska skatter. Han tilltalade honom därför ivrigt, liksom Judas hade gjort: ”Mästare, jag vill följa dig, varhelst du går.” Frälsaren läste de ovärdiga tankar, som han hyste i sitt hjärta, svarade honom på samma vis, som han hade svarat Judas: ”’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att luta huvudet mot.’” (Matteusevangeliet 8:20) Den judiske läraren tänkte bara på sin egen fördel, då han föreslog att han skulle följa Jesus. Han hoppades, att Frälsaren snart skulle upprätta sitt rike på jorden, samt att den rikedom som ära, som hans lärjungar då skulle erhålla, var de rikedomar, som han hade omtalat. Hans sinne var förblindat av girighet och kärlek till världen, ty eljest kunde han ej på det här viset ha feltolkat Frälsarens ord.