Saulus’ sinne var starkt upprört över Stefanus’ segerrika död. Han blev omskakad i sina fördomar; men prästernas och rådsherrarnas åsikter och sakskäl övertygade honom till (306) sist om, att Stefanus var en bespottare eller hädare; att Jesus Kristus, som han hade förkunnat, var en bedragare, och att de anställda i helig tjänst måste ha rätt. Som beslutsam människa, och med stark hängivenhet, blev han väldigt bitter i sitt motstånd till kristendomen, sedan han väl bestämt sig för, att prästernas och skriftlärdes syn var den riktiga. Hans iver kom honom, att förfölja de troende helt frivilligt. Han drog heliga män inför rådet, och satte dem i fängelse eller fick dem dömda till döden, utan bevis för någon annan förbrytelse, än deras tro på Jesus. Jakobs och Johannes’ iver var likadan, ehuru den riktades åt motsatt håll, då de ville kalla ned eld från himlen till att förtära dem, som ringaktade och hånade deras Mästare.