Första Korintierbrevet skrevs av aposteln Paulus under den sista delen av hans uppehåll i Efesus. För ingen annan församling hade han känt ett djupare intresse, eller ansträngt sig mera, än för de troende i Korint. Den goda säd han hade sått, tycktes utlova en riklig skörd; men fienden planterade ogräs ibland vetet, och inom kort växte detta upp, och frambragte sina onda frukter. Perioden under Paulus’ frånvaro medförde en svår frestelse för Korintierförsamlingen. De var omgivna av avgudadyrkan och sinnlighet av utsvävande och mest förföriska slag. Då aposteln var hos dem, ägde denna påverkan liten makt. Med hans fasta tro, hans innerliga böner och undervisande ord, samt framför allt hans eget exempel, till att inspirera och uppmuntra, kunde de gladeligen välja, att lida plågor för Kristi sak, i stället för, att njuta av syndens nöjen. Men då Paulus hade rest, tog deras naturliga smak och böjelser över. Ett helt livs uppfostran och levnadsvanor går inte att övervinna på en dag. Steg för steg lämnade många tron.