Det var höst, då Paulus besökte Korint igen. Då han såg Korints torn och högresta fästning på avstånd, molnen, som omgav bergen och kastade sina skuggor över staden där nere, var det en passande sinnebild på den villfarelse och omoral, som hotade den kristna församlingens framgång på orten. Paulus oroades i sinnet av motstridande tankar. Han skulle möta sina barn i evangeliets tro. Några av dem hade gjort sig skyldiga till förfärliga synder. Några av hans tidigare vänner hade glömt hans kärlek och ljuva vänskap samt tillit från tidigare dagar. De hade blivit hans fiender, och betvivlade och käbblade om, huruvida han var en äkta Kristi apostel, betrodd med evangeliet. Ehuru de flesta i församlingen hade övergett sina synder och underordnat sig Paulus’ befallningar, var de inte helt återställda till sitt tillstånd från före sina moraliska djupdykningar. Därför existerade inte den enighet, kärlek och tillit mellan undervisare och folk, som hade förekommit vid hans tidigare besök.