Nästa dag grep Paulus sig an med, att göra äldsterådet till viljes. Ibland de troende i Jerusalem var det den gången fyra personer, som hade avlagt löfte som nasaré [Fjärde Moseboken 6]. Denna period hade nästan löpt ut. Vissa reningsoffer återstod ännu, men dessa var för dyra för en vanlig människa. Judarna betraktade det som en gudfruktig handling av en välbeställd person, att erlägga de nödvändiga utgifterna och därmed bistå sina fattigare bröder i uppfyllelsen av deras löfte. Detta hade Paulus gått med på, att göra för de fyra kristna nasaréerna. Aposteln själv var fattig, och arbetade med sina händer för sitt dagliga bröd, ändå var han villig, att täcka omkostnaden, och följa med nasaréerna till templet och förena sig med dem i de sju reningsdagarnas ceremonier.