Råd till en kvinnlig litteraturevangelist. Jag har fått två brev från Dig, och önskar att ge Dig sinnesro, om jag kan. Din ståndpunkt var en sannerligen anmärkningsvärd sådan, och Gud gav mig ett glasklart budskap åt Dig. De framlagda fakta om Ditt ärende fick mig inte att tro, att Du är ett hopplöst fall; men Din uppfattning om det, som utgör rätt och fel, vägde så lätt i vågskålen, att det skulle vara alldeles fel, att skicka ut Dig som kolportör och givare av Bibelläsningar; Du skulle bara bli utsatt för frestelser. [Du är] en, som i Guds Ord inte ser, vad synd är, eftersom Du har låtit Din kropp smutsas ned av en man, oavsett hans bekännelse, och påstår Dig vara tillgiven [förlåten]. Jag fick se, att den här saken utgjorde en vedervärdig synd i Guds ögon, och ändå var Dina sinnen så utan känsel och moral, att Du fortsatte säljandet av kristna böcker och givandet av Bibelläsningar, trots att Du bedrev otukt.