Jag blev visad hur somliga bekännande sabbatshållare anpassar sig efter världen. Oh, jag såg att det är en skam för deras bekännelse och en skam för Guds verk. De ljuger om sin bekännelse. De tror att de inte är lika världen, men de liknar den så mycket när det gäller kläder, samtal och handlingar, att det inte finns någon skillnad. Jag såg dem smycka sina stackars, dödliga kroppar, som vilket ögonblick som helst kan röras av Guds finger och läggas i sjuksängen. Och när de då ligger på sitt yttersta, grips de av dödsångest och den stora frågan är: ”Är jag beredd att dö? Är jag redo att stå inför Gud i domen och gå igenom den stora granskningen?” Fråga dem då vad de tänker om att smycka sina kroppar och om de har någon uppfattning om vad det innebär att vara beredd att träda fram inför Gud. De kommer att säga att om de kunde ta tillbaka och leva om sina liv, skulle de korrigera sina liv. De skuille undvika världens dårskaper, dess fåfänga och stolthet och klä sig i enkla kläder och vara ett föredöme för alla omkring. De skulle leva till Guds ära.