Det dröjde inte länge efter att den fastställda tiden 1844 hade passerat innan jag fick min första syn. Jag besökte en kär syster i Kristus som jag var nära vän med. Vi var fem kvinnor som stilla böjde knä vid familjealtaret. Medan vi bad kom Guds kraft över mig på ett sätt som jag aldrig känt tidigare. Jag tycktes omgiven av ljus och stiga högre och högre från jorden. Jag vände mig om för att se efter adventfolket i världen utan att kunna finna dem, när en röst sa till mig: ”Se efter en gång till, och se lite högre upp.” Då lyfte jag blicken och såg en rak och smal stig som sträckte sig högt ovanför världen. På denna stig färdades adventfolket mot staden. Bakom dem, vid stigens början, sken ett klart ljus som en ängel förklarade var midnattsropet. Detta ljus lyste längs hela stigen, för att deras fötter inte skulle snubbla. Jesus gick själv alldeles framför sitt folk för att leda dem framåt, och så länge de höll sina blickar fästa på honom var de trygga. Men snart blev några trötta, och sa att det var långt kvar till staden och att de hade väntat sig att komma in i den tidigare. Då uppmuntrade Jesus dem genom att höja sin härliga, högra arm. Från den kom ett ljus som böljade över adventfolket och de ropade ”Halleluja”. Andra förkastade obetänksamt ljuset bakom sig och påstod att det inte var Gud som hade lett dem så långt. Ljuset bakom dem slocknade och de lämnades i totalt mörker. De snubblade och kunde inte se målet och Jesus. De föll ner från stigen, ner i den mörka, onda världen där nere.