I den vision som blev mig given den 12 juni 1868, blev jag starkt imponerad över det stora arbete som skulle utföras för att förbereda ett folk för Människosonens ankomst. Jag såg, att skörden är stor, men arbetarna få. Många, som för närvarande är ute på fältet och arbetar för själars frälsning, är svaga. De har burit tunga bördor, som har bundit dem och har slitit på dem. Trots detta blev jag visad, att alltför stora krafter har använts hos somliga av våra predikanter, - mer kraft än vad som hade behövts. Somliga ber för länge och för högt, vilket tömmer deras svaga krafter och onödigt tär på deras livskraft. Andra gör ofta sina predikningar en tredjedel eller en halv gång längre än de borde. Gör de detta (117) blir de alltför trötta, folks intresse minskar innan predikan tar slut och de förlorar mycket, eftersom de inte kan komma ihåg det. Hälften av det som blev sagt skulle ha varit bättre än mer. Även om alltsammans kan vara viktigt, skulle framgången bli dubbelt så stor om bön och tal var mindre långa. Resultatet skulle uppnås utan så stor trötthet. De använder i onödan den kraft och vitalitet, som det för Guds verks skull är så nödvändigt att bevara. Det är den långdragna ansträngningen, det arbete som utförs efter det att man blivit trött, som slut på krafterna och bryter ner.