Vid lägermötet i Vermont 1870 kände jag mig manad av Guds Ande att komma med ett rättframt vittnesbörd som gällde äldre och förmögna föräldrars plikt i överlåtelsen av deras egendom. Jag hade fått se att några män som var klipska, kloka och skarpa när det gäller affärstransaktioner i allmänhet, män som karaktäriseras av handlingskraft och grundlighet, (117) visar brist på förutseende och beredvillighet i fråga om att fördela sin egendom medan de lever. De vet inte hur snart deras nådatid kan vara slut. Ändå fortsätter de år efter år utan att ordna upp i affärerna. Ofta dör de utan att till slut ha sitt fulla förstånd eller de kan dö plötsligt utan ett ögonblicks varning och deras egendom överlåts på ett sätt som de inte skulle ha godkänt. Dessa män är skyldiga till försummelse. De är otrogna förvaltare.