Johannes Döparen, Kristi förelöpare, undervisades som barn av sina föräldrar. Större delen av sitt liv tillbringade han i vildmarken, för att han inte skulle påverkas av prästernas och rabbinernas bristfälliga gudsfruktan eller lära sig deras regler och traditioner, vilka fördärvade och förringade rättfärdighetens principer. Dåtidens religiösa lärare hade blivit så andligt blinda, att de knappt kände igen dygderna av himmelskt ursprung. Så länge hade de omhuldat stolthet, avund och oginhet, att de tolkade Gamla Testamentets Skrifter på så vis att de förstörde deras egentliga innebörd. Johannes valde självmant, att försaka stadslivets förströelser och överdåd till förmån för ödemarkens stränga självtukt. Här gynnade omgivningarna enkelhet och själförnekelse. Ostörd av världens larm och buller, kunde han här insupa naturens, uppenbarelsens och den gudomliga försynens skickelses lärdomar. Johannes’ gudfruktiga föräldrar hade ofta upprepat ängelns ord för sonen. Från barndomen hade hans uppdrag framhållits för honom, och han godtog det heliga förtroendet. För honom utgjorde ensamheten i ödemarken en välkommen flykt från det samhälle, där misstänksamhet, otro och orenhet nästan helt tagit överhanden. Han litade inte på sin egen förmåga att stå emot frestelse och ryggade tillbaka för ständig beröring med synden, för att inte förlora insikten om dess oerhörda fördärvlighet.