Djuren och fåglarna togs snabbt bort från de heliga portarna. Stor skräck grep mängden, som kände kraften hos Kristi gudom, vilken vilade över dem. Rop av förfäran kom från många hundra bleka läppar, då skaran störtade bort hals över huvud. Jesus slog dem inte med gisslet; men det enkla redskapet tedde sig för deras ögon som ett flammande, vredgat svärd, som svängdes åt alla håll och hotade med, att hugga ned dem. Till och med lärjungarna skälvde av fruktan och blev förfärade över Jesu ord och det sätt, varpå Han framträdde, som så starkt skilde sig Hans normala uppförande som den saktmodige och ödmjuke galilén. Men de kom i håg, vad som står skrivet om honom: ”brinnande iver för ditt hus har förtärt mig”. {Psaltaren 69:10.} Snart nog hade mängden, med sina oxar, får, duvor och sparvar, lämnat Herrens tempel långt bakom sig. Förgården var fri från vanhelig handel, och djup stillhet och högtidlighet vilade över platsen, där det nyss hade härskat så svår förvirring. I fall Herrens närvaro helgade Sinaiberget, gjorde Hans närvaro inte det tempel mindre heligt, som var byggt till Hans ära.