Eva hade närmat sig det förbjudna trädet, och hon undrade över, hur döden kunde ligga dold i frukten på det ståtliga trädet. Hon blev överraskad, då hon hörde sina undringar tas upp och upprepas av en främmande röst. ”’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården’?” Eva kunde inte minnas, att hon hade yppat sina tankar, genom att högljutt tala med sig själv; därför slogs hon av stor häpnad över, att höra sina funderingar upprepas av en orm. Hon blev övertygad om, att ormen kände till hennes tankar, och att han måste vara väldigt klok. Hon svarade honom: ”’Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.’ Då sade ormen till kvinnan: ’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” {Kapitel 3:1; 2-5.}